Gatukonst, graffiti och urban allemansrätt

 

När det kommer till diskursen om offentliga rum finns ett oslagbart citat av pedagogen Carlina Rinaldi: ”Vi skapar rummet och rummet skapar oss”. Rinaldi knyter an till en dialektisk, materialistisk människosyn, som ser hur vår fysiska och rumsliga omgivning formar våra idéer och vår världsuppfattning. Samhällets vara formar människans medvetande. Samtidigt har vi möjlighet att formge samhällets vara. Det är en sorts flykt från vulgärmarxismen som Rinaldi ger oss med några få ord. Dessutom påvisar hon en tydlig parallell mellan arkitektur och ekonomi.

 

Under många år rådde nolltolerans mot graffiti i Stockholm stad. Det var Alliansstyret i stadshuset som knäsatte denna kamp mot väderkvarnar 2007. Policyn ledde till rena absurditeter. Under Art of the streets, Riksteaterns satsning på urbana kulturyttringar, tvingade högern i stadshuset arrangörerna att dra tillbaka sin annonsering, med hänvisning till nolltoleranspolicyn, då den använde sig av graffitiestetik. Utöver att begränsa den urbana allemansrätten gjorde nolltoleransen det omöjligt att som bildlärare i Stockholms stad undervisa i graffiti då detta enligt policyn betraktades som uppvigling till skadegörelse. Staden kom i stället att värna privata intressen som skodde sig på nolltoleranspolitiken, såsom saneringsföretag och väktarbolag. Kulturministern under den här tiden, Lena Adelsohn-Liljeroth, påstod att ”graffiti till sin natur är illegalt. Det här är inte konst[1]”. Förutom att ministern bryter mot den vedertagna regeln om att politiken ska hålla ett armslångt avstånd till kulturen är yttrandet ju så enfaldigt att en halvbildad människa generar sig.

 

 

Det finns många visuella inslag i det offentliga rummet som anses helt oproblematiska, trots deras uppenbara politiska innehåll. Statyer av konungamakten omger oss överallt, och reklam – som förmodligen är det allra mest politiska visuella element som finns – inkräktar på varje offentligt utrymme. Det skohornas in. Alliansstyret i Stockholms läns landsting skrev ett nytt reklamavtal för SL som gjorde att vi sedan januari i år och fem till nio år framåt får ännu mer reklam i vår kollektivtrafik[2].

 

Gatukonst är ju ett egentligen uråldrigt fenomen. I Pompejis ruiner hittade arkeologerna mer eller mindre obscena budskap på husväggarna. I modern tappning härstammar det som i dag kallas för graffiti från 1960- och -70-talets USA, där det började som tags, för att sedan utvecklas till stora, färgrika och komplexa illustrationer målade genom sprayburkar. Kollektivtrafiken var graffitins främsta canvas, och då särskilt New Yorks tunnelbana.

 

Den feministiska konstvetaren Germaine Greer skrev en gång att ”konsten måste befrias från tavelramens fängelse och museets bårhus” – någonting som graffitin i sanning gjorde. Den började som en typiskt postmodern konstform, fri från konstvärldens institutioner. I kölvattnet efter en allt mer spekulativ konstmarknad och en allt mer nyliberal ekonomi över huvud taget har detta emellertid förändrats. Numer hackas graffitiverk ned från väggar av spekulanter som sedan säljer verken till samlare för mycket höga summor – ett öde som drabbat bland annat den kände gatukonstnären Banksys verk.

 

På så vis kan man se hur graffitin, som började som en sorts motståndshandling, ett uppror mot den konventionella konstvärlden och dess institutioner, förvandlats till en vara bland andra på en cynisk konstmarknad. Kapitalismen har en fenomenal kapacitet att suga åt sig fenomen, från punkmodet till katolicism och radikalfeminism, och reifiera dem till kastrerade, säljbara produkter.

 

 

Ludvig Fahlvik

konstvetare tillika Libertas chefredaktör

 

Fotnot: Stockholms nya rödgrönrosa styre rev lyckligtvis upp nolltoleranspolicyn 2014 och har sedan dess infört lagliga graffitiväggar.

 

[1] http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/kulturministern-upprord-av-videokonst/

[2] http://www.dn.se/arkiv/stockholm/fordubblar-reklamintakter/

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *