Hur kan vi bli mer moraliska? Ska vi filosofera oss fram eller ägna oss gammal hederlig omsorg? Foto: Patricia Reyes

I Nick Hornbys roman En god människa genomgår huvudkaraktären David en förvandling. David vill bli god och bestämmer sig därför för att avstå sitt materiella överflöd. Han säljer barnens dator och skänker pengarna till ett kvinnocenter, skänker bort söndagsteken till bättre behövande och låter en hemlös flytta in i familjens hus. Men det går inte bra för David. Familjen tröttnar. Han blir ett moraliskt helgon.

Moraliska helgon kallar filosofen Susan Wolf personer som i varje enskild situation väljer att göra det som är mest gott och ädelt. Moraliskt oklanderliga. Personer som lever efter Immanuel Kants devis: ”Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag”. Personer som den emanciperade havannamamman i Veronica Maggios låt:

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
Hon gav sig bara av
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma

 

Teologie doktorn Ann Heberlein släppte nytt i maj. Boken bär titeln Etik. Människa, moral, mening och är en ytterst läsvärd genomgång av det rättfärdigas dialektik. Heberlein sa i en intervju i tidningen Fokus, kort innan släppet, att etik-boken är ett sätt att justera vad som redan sagts.

2008 gav hon ut Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Då: trött, ensamstående, klassresenär med ett hästjobb i form av en avhandling bakom sig. Nu: äldre. Heberlein menar nu att det intressanta för etiken inte främst är det egna ansvaret, utan hur etiska människor skapas. Alltså: en bok om den lata människan är passé. Nu intresserar vi oss istället för hur det ska gå till. Hur det ska gå till att skapa en etisk människa. Hur moraliska helgon, som Heberlein för övrigt dömer ut som omöjliga att leva med, skapas.

Heberleins ärendeN är flera och det viktigaste handlar kanske om etikens grogrund. Heberlein menar att etiken på tok för länge betraktats som något för sig, en disciplin bortom relationerna och det personliga. Etiken har istället intresserat sig för vilka handlingar som är goda. Den har sökt formeln för det mest ädla. Detta, menar Heberlein, är tokigt. Etiken skulle istället behöva släpas tillbaka till hemmen, till relationerna. I mötet blir den nämligen till eller: ”Jaget behöver ett Du att relatera till för att kunna vara ett Jag. Det är i sådana möten, då vi ser varandra som subjekt och inte objekt, som vi blir människor och utövar mänsklighet”.

Att moralen skulle uppstå i mötet är inte legio. Västerländsk moralfilosofi har inte i särskilt hög utsträckning intresserat sig för det personliga – moralen har inte betraktats som sprungen av omsorg och närhet. Den har istället betraktats som en släkting till rationaliteten, intellektet och oberoendet. De historiskt kvinnliga domänerna har inte betraktats som moralalstrande. Moralen har förenklats till att handla om lagar, plikter och regler.

Den nya etiska riktning som Heberlein vill skriva in sig i, och som hävdar relationens moralalstrande funktion, kallas omsorgsetik. Omsorgsetiken säger: för länge har moralen och omsorgen betraktats som motsatspar. Omsorgsetikern menar att möten med andra människor är triggande för vår moral. Om vi möter varandra och känner ansvar för varandras liv då har vi goda förutsättningar för att handla gott. Och den goda handlingen – hur ser den ut? Heberlein hävdar att vi kommer långt med mod, generositet, ärlighet och lojalitet. Jag låter det vara osagt om Heberleins dygder vid varje enskilt tillfälle kan betraktas som eftersträvansvärda, men vore det inte klädsamt om större portioner av mod och generositet kunde styra våra handlingar? Om omsorgen kunde ta över konkurrensens avgörande inverkan på våra lynnen?

Omsorgsetiken säger att våra relationer kan användas som föredöme för hur vi ska behandla resten av världen. Att se åt de som för tillfället är svagare, handla omtänksamt och förstå att vi alla har ett ansvar för resten av klotet är kärnan. Att vända bort blicken och inte vilja se är att avstå. Att vara människa är att finnas i relation till andra. Den omsorgsetiska Heberlein är en Heberlein jag vill recitera igen och igen. Kanske blir vi inte helgon, men vore det ändå inte bättre om några fler av oss strävade ditåt? Jag låter Heberlein avsluta:

Att vända bort blicken är att svika – inte bara den människa som är i nöd, som söker min hjälp, utan också mig själv. När jag förnekar en annan människa hennes värde förnekar jag också mitt eget. Vi finns till i relation. Vi finns till för varandra. Tillsammans är och blir vi människor, så gott vi kan.

Johanna Mårtensson
Libertas