Gästkrönika – Det är skillnad på lag och moral

Okej, har den värsta mediahysterin om Konstfack lagt sig nu så att man kan börja diskutera saken på allvar?

I debatten om konstiga examensarbeten uppträder på ena sidan kulturhatande borgare som tar chansen att ge igen på konst och kultur – inte minst den offentligt finansierade – och hycklande hänvisar till skattebetalarnas pengar, på andra sidan en traditionslös vänster som försöker mumla om konstens frihet.
Men debatten blir obegriplig eftersom den rör sig kring vad som är lagligt eller inte och kring vad som är konst eller inte.

“Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst”, förklarade den så kallade kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Det är alltså regeringen som ska avgöra vad som är konst, och därmed lagligt, och vad som inte är det? Beteckningen ministerstyre får en helt ny dimension.

Man kan diskutera om det är meningsfullt att ta in graffitin på de akademiska institutionerna. Finns det inte en gräns för hur mycket en undergroundkultur kan accepteras innan den blir ointressant? Inte blir saken bättre av att finkulturvänsterns graffitivurm ofta känns lika nedlåtande som deras allmänna förortsromantik. De hyllar en kultur som de inte förstår sig på och ännu mindre är en del av. Men frågan om graffitin är en sak. Frågan om högerns ofta helt absurda hat mot graffitin är en annan.

Att någonting “inte är riktig konst” är inget argument för att det ska vara dåligt.
Lika lite som “men det är ju konst” är ett argument för att något ska vara okej.
Konstfacks ledning har bett om ursäkt för klottret men däremot stöttat examensarbetet som går ut på att bluffa sig in på psykakuten och ställa till med rabalder där. Psykfallsimitatören Anna Odell säger att hon kontrollerat med en jurist att det hon gjorde inte var olagligt. Och det är mycket möjligt att hon har rätt. Men det kan aldrig vara lagboken som avgör konstens värde. Konsten måste kunna provocera, ibland också bryta mot lagar och förordningar. Men konsten får aldrig vara oetisk. Om den ägnar sig åt att sparka på dom som ligger bör den bekämpas.
I ett samhälle med växande utanförskap och utslagning, där samtidigt hetsen mot alla slags sjuka blir allt värre, bör man sätta ned foten när någon hånar psyksjuka och kallar det konst. För ett hån är det när priviligierade studenter framställer akut psykvård som något man kan fejka sig till.

Det finns många som inte behöver låtsas för att vara i behov av psykiatrisk hjälp.
Anna Odell har lyckats. Hon har redan blivit känd och efter vårens examen väntar en fin karriär. Den vårdpersonal som hon slog och spottade på kommer att fortsätta träla på i sina utslitande och lågavlönade jobb. Och hennes verkliga offer – psykvårdens patienter – kommer förstås att fortsätta leva i ett helvete. Medan de studentikosa studenterna skrattar hela vägen till banken.

Skrivet av Kalle Holmqvist

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *