Fyra år

Mycket har hänt sedan 2014, men ännu mer kan hända före 2018, skriver Lowe Smith Jonsson. Därför behöver vi ge järnet den sista tiden i valrörelsen.

 

Fyra år är en lång tid. För fyra år sedan var One Direction stora, vi älskade fortfarande Kevin Spacey och Conchita Wurst vann Eurovision. De senaste fyra åren har vi har hunnit få 9 nya iPhone-modeller, 20 miljarder Instagram-bilder publicerade och 124 melodifestivalbidrag genomlyssnade. Mycket hinner hända på fyra år.

 

Den här texten kommer dock inte handla om de år som gått utan om vikten av de som kommer. Nu den 9:onde september kommer vi fördela makten att styra Sverige under de kommande fyra åren.

 

Många är nog precis som jag ganska osugna på den här valrörelsen av många olika anledningar. Dels den restriktiva flykting- och migrationspolitiken som tillsammans med en ganska mellanmjölkig inställning till flera höger-vänster frågor gör att det helt ärligt är svårt för mig att tända till och komma ur den berömda soffan. Rösta skall jag förstås göra men jag vet inte om jag står för mycket nog av politiken som förs för att vilja övertyga andra att tro på den.

 

Åtminstone i mina flöden haglar det katastrofscenarier som inskränkt aborträtt, chockhöjda hyrespriser med marknadshyror, “återvandring”, privatiserad arbetsförmedling, studieavgifter vid våra universitet och högskolor, ännu mer utförsäljningar av vår välfärd och att samma välfärd skall förlora viktig finansiering genom hutlösa skattesänkningar för de som tjänar allra mest.

 

Jag blossar upp en stund inombords, knyter näven i fickan, kanske retweetar eller likear något men lika snabbt som den kommer är tyvärr ilskan, branden, den politiska elden falnad till en stilla glöd.

 

Jag tittar åter ner i telefonen och börjar scrolla, råkar åter hamna på min färska tweet, smakfullt kryddad med emojis för maximal genomslagskraft. Den ställer frågan “kan den här mannen sitta i din regering?”, en kommentar på tidningen QX:s sågning av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas HBTQ-politik. Då slog det mig, det här är inte bara en flash om något galet nytt SD-utspel, det är fyra år. Det är en hel generations ungdom vi riskerar att fylla av rasistisk politik kryddad av nyliberalism och klimatskepticism.

 

Då räcker inte en tafatt retweet eller en upplysande kommentar på facebook, vi behöver verkligt engagemang. Vi behöver, som gamla partister inte kan få nog av att säga, ta samtalen. Vi behöver ta dem i trappuppgångar, på torg och i villaområden, i kommentarsfälten, i kompisgängen och på sommarjobbet. Det är nu det gäller, vi måste faktiskt lämna soffan och valarbeta.

 

Nu duger inte en liten glöd utan vi måste fortsätta mata elden med framtidstro, pepp och syskonskap, med den positiva respons vi får när vi knackar dörr och med tankarna på de bra saker vi uppnått under de fyra gångna åren som höjt studiestöd, miljarder till välfärden och den högsta byggtakten sedan miljonprogrammets tid. Men även med tankarna på det vi uppnått under vår historia, när vi i idog kamp för en mer rättvis, mer jämställd och mer hållbar värld byggt ett av världens tryggaste, klimatsmartaste och rättvisaste välfärdssamhällen.

 

För mig blir detta första valrörelsen och även om jag hellre hade debuterat i en valrörelse som handlar om arv- och fastighets- och förmögenhetsskatt, klimatinvesteringar och global jämlikhet så är det den här vi får. Nu står slaget om framtiden och om vapnet för att bekämpa en ohelig allians av privatisering och rasism är “trygghet för vanligt folk” så är jag mer än redo att lyfta det och ta strid.

 

Det är sex veckor vi måste brinna för att vinna fyra år till av socialdemokrati.

 

LoWe Smith Jonsson

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *