Vi fabriksmänniskor är dömda till livslång pina i ett ständigt stegrat produktionsvrål.

–        Erik Johansson, Fabriksmänniskan

 

 

I Tio tankar om tid föregrep Bodil Jönsson dagens arbetskritiska diskussion. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från år 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete.” Arbetar gör man för att saker måste göras. Hus måste byggas, livsmedel produceras, infrastruktur fungera, barn uppfostras och så vidare. Denna mänsklighetens självklara vetskap har helt vänts uppochned i senmodern tid.

 

I dag har socialdemokratin kört fast i devisen om ”full sysselsättning”. Från att vid förra sekelskiftet försöka förhindra att arbetarklassen arbetade sig till döds, kämpar arbetarrörelsens partipolitiska apparat i dag för att så många som möjligt ska jobba så mycket och så länge som möjligt.

 

Detta när det politiska målet ju borde vara att reducera behovet av utfört arbete och därmed slitage på humankapitalet (detta cyniska begrepp) genom ökad automatisering, planering och allmän effektivisering. Arbete kan ju inte vara ett självändamål. I så fall fastnar man i en konservativ, moralistisk uppfattning om att idle hands are the devil’s plaything, alltså att en befolkning som inte disciplineras och hålls upptagen av sysselsättning kommer att ägna sig åt sattyg, supande eller sexuella utsvävningar.

 

Och det finns ju hur mycket som helst som behöver utföras – men nu har politiken i stället föresatt sig att skapa arbete. Detta eftersom det system vi lever i, det kapitalistiska, inte är designat för att möta faktiska behov utan för att generera vinst.

 

Att vi lever i den kvantitativa nyttans diktatur är således en sanning med en modifikation. Senkapitalismens konsumtionssamhälle anses nyttigt ur en ren monetär aspekt, alltså utifrån sin egen inre logik, men rådande världsordning är ju totalt onyttig i reell bemärkelse. Haven håller på att gå under av plastföroreningar, sjöar försuras av industrin, koldioxidutsläppen värmer upp planeten, naturmark exploateras av oljebolag, luftföroreningar har ihjäl  våra barn. Reklamen som försöker förankra artificiella behov hos oss, så att vi ska köpa prylar vilka vi egentligen klarar oss utmärkt utan, är också en onyttig drömfabrik som inte bidrar till livskvalitet eller samhällsutveckling. Hela vår ekonomi är en arkitektur av fiktion.

 

Utifrån hur vi avlönas i arbetslivet säger också den kapitalistiska och politiska logiken att en börsmäklare är mer nyttig än en barnskötare, gymnasielärare eller undersköterska. Om jag gav mig ut i skogen och plockade en massa skräp, skulle jag ur kapitalistisk synpunkt utföra ett totalt onyttigt arbete eftersom mitt skräpplockande inte genererar någon vinst. Och ändå skulle jag förmodligen göra mer reell nytta på en timme till skogs än vad en välavlönad reklammakare gör under hela sitt yrkesliv på sitt kontor.

 

I sin utmärkta text Gymping och socialdemokrati redogör Klas Gustavsson för två huvudsakliga linjer i kritiken av kapitalismen: den konstnärliga samt den sociala kritiken. Den konstnärliga kritiken har en mer idealistisk vinkel och vänder sig emot kapitalismens monotoni, cynism och existentiella förfrämligande, hur människan berövas sitt sammanhang och kritiska reflexion. Den sociala kritiken vänder sig emot ojämlikhet och armod.

 

Erik Johansson ger i sina romaner Fabriksmänniskan och Bakom fabriksmurarna utgivna 1976 respektive 1978 uttryck för en stilistiskt njutbar och frank konstnärlig kritik av den monotona industritillvaron i socialdemokratins samhälle. En nattsvart bild av verkstadsgolvet målas upp, där korrupta fackföreningsmän konsekvent lierar sig med arbetsgivarparten för att komma upp sig. Osnutna SSU-ynglingar klättrar glatt inom den fackliga organisationens grader, med siktet inställt på någon avlönad position.

 

Industrikollegorna porträtteras som vidriga och småsinta – långt ifrån någon propagandistisk, idealiserad ädel arbetarklass som bygger landet. Det här är arbetarlitteratur som inte förskönar det själlösa löneslaveriets korrumperande verkan på människosinnet. I industrivardagens tärande och kulturellt anemiska miljö skrumpnar människans ande ihop till en besk sörja, och löntagarnas enda nöje är spriten, misogyna skämt och att trakassera sina medmänniskor vid det löpande bandet. De som inte förhärdas av slitet tar livet av sig i förtvivlan. Arbetssamhället beskrivs som rent själadödande:

Det är maskinmänniskor, robotmänniskor ni vill fostra oss till! Jag har sett hur människor ger upp kampen och dör, men det är bara ögonen som mister livet, kroppen lever och arbetar som en själlös varelse. Jag vill rädda mina ögon!

 

Att bli självständig är detsamma som att hitta en chef –  det är paradoxen som dagens arbetssamhälle erbjuder människan. Frihet uppnås genom lydnad. Alternativet är att i kölvattnet av politikens reträtt bli egenföretagare, F-skatta och alltid vara hungrig på jobb, ständigt jaga uppdrag, oupphörligen armbåga sig fram bland konkurrenter.

 

Samtidigt har löneutvecklingen varit stagnerad sedan 1970-talet och kapitalackumulationen hos de allra rikaste kraftigt ökat – allt medan teknisk utveckling förbilligat och effektiviserat många arbeten. Men denna tekniska utveckling betraktas som ett hot – maskinerna berövar ju människor arbete! Vilken fullständigt absurd invändning, men så ser arbetssamhällets perverterade logik ut.

 

Kvinnorörelserna har inte haft bättre fantasi än socialdemokratin, då de senaste årtiondenas mål har varit att fösa ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Herbert Marcuse skrev att ”kvinnorörelsen är revolutionär när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket”. Patricia Lorenzoni är inne på samma spår när hon ger uttryck för en längtan om en feministisk arbetskritik, ”[e]n arbetskritik som på djupet ifrågasätter inte bara anställnings- och lönevillkoren, utan arbetets grundläggande ordning. Framför allt längtar jag efter en feminism som förmår visionera om vår frigörelse, och inte bara om att vår exploatering skall ske på samma villkor som mäns”.

 

Att kämpa för full sysselsättning för den fulla sysselsättningens egen skull kräver antingen en oerhörd cynism eller en väldigt oproblematiserad och priviligierad bild av lönearbete. Socialismens mål kan inte vara ett sisyfossamhälle där människan i den ekonomiska tillväxtens ekorrhjul fortsätter att knega ihjäl sig. Vi måste rädda våra ögon.

 

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

Bild: Franz M Jansen, “Industri”, 1921.