Det största hindret för en fullständig frigörelse för alla, är vi själva. Debatten om det demokratiserade kapitalet dör knall och fall varje gång någon drar upp argument om effektivitet och lönsamhet. “Ska vem som helst vara med och styra i ett företag och över pengar som inte är ens egna?” Orimligt, säger vi och återgår till vår alienerade vardag.

Många i vår rörelse anser att tillväxt inte kan gå före människors välmående. Livet före pengarna. Strejken före pengarna. Kampanjande före pengarna. Kärlek före pengarna. Men effektiviteten ska vi tydligen ha. Genom att effektivisera kan vi slå ut olönsamma verksamheter och maximera det ekonomiska välståndet – på så sätt ska man bygga en välfärd för alla. Problemet med det här är att vi sätter folk med andra intressen än allmänhetens att styra allt detta vi slitit ihop pengar till. Hälar sätts i marken, när motionen om en reviderad modell av löntagarfonder kommer upp på dagordningen på kongress efter kongress. Alla förstår sig inte på företagsstyrning, ekonomi och såna tråkiga saker. Det sköna, fräscha och mysiga budskapet vi förmedlar med det är klassförakt. Det finns alltså vissa som är bättre lämpade att leda, medan arbetssäljarna ska vara tacksamma för att de ännu inte blivit sparkade.

En till insinuation i argumenten mot ekonomisk demokrati är en liten försynt kniv i ryggen på systerskapet. I första hand skulle reformen verkställas i offentlig sektor, eftersom staten har mer direkt inflytande där än i företagen. Och vilka jobbar i det offentliga? Jo, kvinnorna! Om en modell för demokratiskt medbestämmande infördes i den offentligt finansierade välfärden kommer inflytandet för icke-män öka. De kommer få mer makt över sin vardag innan snubbarna på Nordea (God bless) får det. Vi tror att de blekta tänderna ovanför skattesmitar-Rolexen kommer att sköta äldreboendet bättre än vad hon, den ensamstående morsan som jobbar häcken av sig, skulle. För så funkar nuvarande system.

Var är analysen, frågar jag min arbetarrörelse? För vad är effektivitet? Är det att skita i att byta blöjor på folk för att spara pengar? Eller är det att slippa blippa med en seg Samsung-mobil varje gång en går in och ut hos en “kund” i hemtjänsten?

Mitt är mitt, ditt är ditt, är ledorden för det kapitalistiska samhället. Återigen, arbetarrörelsen säger sig vilja frigöra varenda individ och ge denna möjlighet till att leva ut sin fulla potential. Vi borde sätta oss ner igen och arbeta in det här mantrat tills det sitter som fastbränt innanför skallbenet. Har kapitalismen med sin kapitalackumulation visat några som helst utopiska tendenser enligt arbetarsäljarens mått mätt? Nej. Är det folkstyre? O, nej.

“Ni förfasar er över att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar; den existerar just därigenom att den inte existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså för att vi vill upphäva en egendom vars nödvändiga förutsättning är att det överväldigande flertalet i samhället är egendomslöst.
Ni förebrår oss, kort sagt, för att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.”

Kommunistiska manifestet, Karl Marx & Fredrich Engels 1848

Ja, så låter demokrati. Klassföraktet inom vår egen rörelse bör bekämpas snarast. Socialisering av produktionsmedlen är vägen att gå.

Klara Larsson

Libertas redaktion

Bild: ekonomiskdemokrati.se