Friheten i att vara begränsad

Det finns personer som sagt mig att jag är för ömhudad och skör. Att jag aldrig kommer att klara mig ute i världen eftersom jag har för många rädslor eller nojor. En ex-partner till mig formulerade detta ”problem” på följande sätt: ”Du och jag kommer aldrig klara av att vara ett par, för du kommer aldrig kunna tälta med mig!”.

Jag tänker på vad dessa människor har sagt till mig med ett litet leende på läpparna när jag sitter här i Mae Sot.

Det är sant att jag är ömhudad, i betydelsen att jag tycker att det är viktigt att människor är finkänsliga och eftersom jag ibland kan känna, och ta åt mig av, små, små signaler som andra människor sänder ut (med kroppsspråket, tonfallet, valet av samtalsämne eller liknande). Men jag skulle nog inte kalla mig ”skör”. För mig känns det som ett adjektiv som typiskt tillskrivs tjejer och kvinnor, som vore de ömtåliga porslinsdockor. En man som öppet visar sina känslor och låter sig styras av dessa skulle få en ryggdunk och höra att han är ”fin”, ”mjuk”, ”känslosam”, ”modern” och att han beter sig feministiskt ”rätt”. Så jag tycker mest att det är tråkigt att jag bestraffas för att jag är en känslomänniska, medan män hyllas om de uppvisar samma beteende eller ”personlighetstyp”. Rädslor har jag väldigt få av (den största rädslan är nog att förlora minnet – och därmed också förlora min historia, min identitet och min kärlek till andra människor som betyder mycket för mig), nojor desto fler. Och det är nojorna jag tänker uppehålla mig vid i detta blogginlägg.

Jag förstod, innan jag reste hit, att livet i Mae Sot skulle vara väldigt olikt mitt liv i Sverige. I Sverige har jag alltid känt mig fri i en stor utsträckning: jag har kunnat promenera vart jag velat, när jag velat – tiden på dygnet har inte spelat någon roll, inte heller det faktum att jag oftast rört mig ute i det offentliga på ensam hand. Jag har varit privilegierad nog att få födas i ett land med ett väl utbyggt skol- och sjukvårdssystem; dessutom är jag uppvuxen i en familj som skulle kunna kategoriseras som ”medelklass” då båda mina föräldrar är akademiker och alltid har varit anställda under min barndom. Så jag har haft goda förutsättningar för att kunna klara av mina grundläggande studier och sedan kunna studera vidare på högre nivå. Jag valde också att läsa på högskola efter gymnasiet, och då mestadels hemifrån, så jag har sällan varit bunden av tider; sällan behövt ta hänsyn till andra än mig själv, eftersom jag bor och lever ensam. Jag har kunnat lägga upp dagarna som jag velat och alltid haft möjligheten att odla egna intressen. Det omgivande samhället har varit relativt tillåtande, så jag har kunnat ha och uttrycka vilka politiska åsikter jag än velat och jag har kunnat bära de kläder jag känt för att bära. Etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning eller identitet eller andra ytliga faktorer i människors liv har aldrig varit i vägen för mig när jag valt vilka jag velat umgås med.

Kort sagt; jag har i mångt och mycket förknippat livet i Sverige med frihet.

I Mae Sot ser min frihet annorlunda ut.

Min rörelsefrihet är väldigt kringskuren här. Dels för att jag nu bor med över tio andra personer, vars dygnsrytm och regler i hemmet jag måste anpassa mig efter. Dels, och kanske ännu mer, för att det helt enkelt inte går att röra sig hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst, här i Mae Sot. Polisen har så kallade checkpoints i flera vägkorsningar i och runtom staden – checkpoints som bemannas dygnet runt av poliser som stolta skryter om att de deporterar i runda slängar 50-60 ”illegala burmeser” tillbaka över gränsen, varje dag (hamnade, högst ofrivilligt och oförberett, i samtal med en av dessa poliser för någon dag sedan… Statistiken är enligt hans egen utsago och bör kanske tas med en nypa salt, men det är inte helt omöjligt att 50-60 burmeser ”skickas hem” varje dag). För mig som vit, välutbildad och välbärgad västerlänning betyder mötena med polisen sällan något mer än en ordväxling. De vill veta vad jag gör här, när jag kom, hur länge jag tänker stanna, vem jag bor med eller besöker. Jag svarar på alla deras frågor, men drar till med lögner i alla mina svar. Sedan får jag passera. Detta stör mig inte särskilt mycket längre (knappt fyra veckor här och redan härdad!), men jag inser samtidigt att mina möjligheter att ta med studenterna på utflykter och studiebesök i och utanför staden är starkt begränsade. Detta gör mig modfälld, för jag har en önskan om att ta med studenterna till andra organisationer som också arbetar med exilburmeser. Jag vill också kunna besöka religiösa byggnader, som kyrkor och buddhisttempel, med studenterna, komma dem närmare genom att få ta del av deras tro (även om jag nog mest kommer att studera arkitekturen och den mänskliga psykologins uttryck inom de religiösa byggnadernas väggar, eftersom jag är en svårövertygad ateist).

Men det är inte bara polisens ständiga (och hotande) närvaro som kringskär min rörelsefrihet. Även klimatet gör det ibland svårt att ta sig fram i staden. När jag kom fram till Mae Sot för knappt en månad sedan var regnperioden fortfarande i full gång. Nu har regnen mattats av lite, så vägarna är ibland helt torra, och det glädjer mig, eftersom jag då slipper vada fram på översvämmade vägar. Men, nu byts de intensiva regnen istället mot intensiv hetta. För mig som brukar bli svimfärdig när den svenska sommaren når temperaturer strax över tjugogradersstrecket så är den thailändska solen rätt påfrestande. Att luftfuktigheten är hög och att luften inne i staden är dammig gör inte saken bättre. Så mina stunder utanför huset utgörs just nu av korta cykelturer till det lokala gymmet (som blivit min oas där jag laddar om och får en stund för mig själv) och långpromenader längs med en landsbygdsväg (eftersom luften är renare och omgivningarna är vackrare där). Alla eventuella ärenden utanför huset förlägger jag i samband med dessa turer, eftersom jag inte gärna lämnar husets (i sammanhanget relativa) svalka.

Andra faktorer som begränsar min rörelsefrihet är trafiken i staden och sociala normer. När det gäller trafiken så finns det faktiskt etniska aspekter i frågan. Många av stadens invånare är burmeser. I Burma har de högertrafik, i Thailand har de vänstertrafik. När burmeserna kommer från Burma byter de bara sida av vägen mitt på bron mellan de båda länderna, men så fort de passerat bron och är på thailändsk mark så återgår de till att köra på höger sida – i det vänstertrafikerade Thailand. Så sker även här i Mae Sot, så när burmeser och thailändare försöker samsas i trafiken är det väldigt svårt att som utomstående förstå vilka regler som egentligen gäller. En sak är i alla fall säker, och det är att ingen väntar på sin tur och att alla skyndar sig för att hinna fram först. Så när det gäller trafiken finns få normer att hålla sig till.

Annat är det med normerna kring hur olika människor umgås här i staden. Som det blekansikte jag är sticker jag så klart ut, vilket gör att många annars styrande normer sätts ur spel, och därför är det många människor som söker kontakt med mig. Barn tittar storögt och förundrat på mig och det har hänt att äldre människor springer in i sina hem och hämtar ut barnbarnen till gatan så att de får se ”en äkta västerlänning” på promenad på den thailändska landsbygden. När jag löptränade barfota runt en fotbollsplan vid en skola samlades stora grupper av elever runtom planen och bara tittade på mig, samtidigt som ett gäng gitarrspelande killar satte sig på fotbollsläktaren och gav min träning ett soundtrack. För dem var jag inte som vilken invånare som helst i staden – för dem var jag en sensation. Även tjejer i staden betraktar mig snarare som ett fenomen än som en medmänniska. Tonårstjejer i skoluniform fnissar när de ser mig, eftersom jag – har jag förstått – på något sätt representerar västerländska (media-)ideal som de matats med och lärt sig uppskatta via musikkanaler på tv och tjejmagasin. Kvinnor ser ofta igenom mig, som vore jag luft, eller så kommer de fram och är väldigt fysiska och till exempel känner på mitt hår eller kommenterar min kropp och mitt utseende. Men allra mest är det män som söker kontakt med mig. Unga män som knappt passerat tonåren till skalliga, medelålders män. En del använder de enda fraser de kan på engelska i ett desperat försök att få kontakt med mig, även om de omöjligen skulle kunna hålla ett samtal flytande på grund av språkförbistringen (ett vanligt utrop är ”Hello, I love you!” – en ungefärlig motsvarighet till italienarnas ”Ciao bella!”). Barn, unga, kvinnor och äldre har jag oftast inga problem med när jag rör mig i staden, men vissa män gör mig obekväm. Det är helt enkelt skillnad på att vara objektifierad och att vara objektifierad. När en kvinna kommenterar min kropp gör hon det ofta som en jämförelse med sin egen kropp. Hon pekar på skillnader eller sådant vi har gemensamt. När en man kommenterar min kropp gör han det för att han vill få en större tillgång till den; helt enkelt, han vill inte bara titta, utan också röra. Den situation som hittills gjort mig mest obekväm var när jag under en promenad blev tilltalad av en spritluktande man på cykel som enträget försökte inleda en konversation med mig på thailändska under kanske en halvtimmes färd längs med vägen, fastän jag efter det första intryckets femton sekunder bett honom att avlägsna sig. I det läget kände jag hur litet mitt handlingsutrymme var. Vi var ensamma på en landsbygdsväg, omgärdade av höga majsfält på båda sidorna… en raksträcka ute i ingenstans. På grund av att ingen av oss kunde den andras språk kunde jag inte med ord tydliggöra att jag inte uppskatta hans sällskap, och på grund av hans berusning ville han inte ta in mitt kroppsspråk. Så, även av den anledningen – att jag inte vill jagas av kärlekskranka män, som vore jag ett lättsnärjt högvilt på vift på okända marker – så begränsar jag mina turer utanför huset till timmarna då solen är framme och andra människor är i rörelse i närområdena.

Men även då jag känner en stark längtan efter att få vara den kontaktsökande – inte den som söks upp – så hindras jag. Av normer och av säkerhetsskäl. Gymmet, som blivit en tillflyktsort för mig ett antal dagar i veckan, är ett i mångt och mycket manligt rum. När jag är där ser jag hur till synes främmande män inleder kallprat med varandra och tipsar om övningar. Och jag känner… ”Jag vill också vara en del av den gemenskapen! Bara kunna glida in på gymmet, fingra lite på hantlar i olika storlekar, fråga vilken random gymsnubbe som helst om några råd, prata lite grann om proteiner och träningsvärk…”. Men den känslan tvingas jag behålla för mig själv. För det är så tabu för mig – med stämplarna ”vit”, ”ung” och ”kvinna” i pannan – att inleda ett samtal med dem som äger rummet, eller som har andra stämplar än mina i pannan. Samma sak, fast ändå inte, har skett under mina möten med små butiksinnehavare. Jag har hunnit bli stammis hos en liten kiosk som drivs av en burmesisk familj. Dottern i familjen är duktig på engelska så vi kan visserligen kallprata när vi ses, vilket är trevligt, men eftersom hon har stämpeln ”burmes” i pannan (och därmed troligen också stämpeln ”illegal” på köpet), medan jag har stämpeln ”västerlänning” i pannan (och med de ”rätta” papperen i fickorna), så kan vi inte prata om oss själva. Hon tillhör den målgrupp jag arbetar med – unga, kvinnliga exilburmeser – men trots det vågar jag inte vara ärlig med mitt uppdrag här. Av rädsla för att förbipasserande ska få nys om känsliga uppgifter. Eller för att jag inte säkert kan veta vilka personer dessa uppgifter kan spridas till. Eller kanske för att jag bara inte hittat någon strategi att följa än.

Och även om jag hade haft möjligheten att berätta om vem jag är – vilket samtal skulle jag och dottern i min favoritkiosk kunna ha? Hon har inte växt upp i ett land med ett väl utbyggt skol- och sjukvårdssystem. Hon tvingas söka upp en underfinansierad och underbemannad ideell klinik för exilburmeser, som dessutom drivs av exilburmeser utan visum, när hon behöver vård. Jag kan välja att besöka något av stadens två moderna sjukhus med luftkonditionering och goda hygienrutiner – och troligen får jag dessutom gå före i kön, på grund av färgen på mitt skinn. Hon klarar att växla några meningar på engelska med mig – jag behärskar engelskan så pass bra att jag de närmaste månaderna kommer att prata språket 24/7, eftersom jag har femton års utbildning med mig i bagaget. Jag skulle kunna delge henne att jag arbetar som lärare för en socialdemokratisk organisations räkning. Hon skulle kunna svara mig att i hennes hemland finns det egentligen inga alternativ – militärregimen är sträng och totalitär. Jag skulle kunna komma till kiosken, nyduschad och iklädd en avslöjande klänning, och skryta inför henne att jag precis varit på gymmet – för att jag kände för att cykla dit – medan hon, iklädd de kläder som ses som socialt och kulturellt respektabla i kontexten, bara skulle svara mig att hon arbetat i kiosken sedan tidig morgon. Vilken skulle vår gemensamma nämnare vara?

Det är inte konstigt att jag fylls av en olustig känsla när jag befinner mig här. Nojar mig för situationer och mellanmänsklig interaktion.

Samtidigt är det bara den negativa sidan av myntet. För det finns också en positiv sida.

Plötsligt har jag en ”familj” på över tio personer att rå om. Skratta, mysa, äta, busa med. Det är en stor skillnad mot det vemod jag ibland känt över att vara ofrivilligt ensamstående i det singeltäta Stockholm, där alla alltid är på jakt men samtidigt vet att ordspråket ”nära skjuter ingen hare” stämmer. Att lyckas bli uppraggad på krogen varje helg gör ingen som helst skillnad om man ändå promenerar hem ensam i natten.

De hinder som finns för mig att röra mig fritt genom landskapet och i olika normstyrda rum gör också, på ett något twistat sätt, mig gott. Dels får jag ytterligare ett skäl att stanna hemma och umgås med min ”familj”. Dels får jag nya perspektiv och får känna på nya sammanhang. I Sverige blir jag aldrig stoppad av polisen. Jag ser helt enkelt inte särskilt ”skyldig” ut. Här får jag känna på samma upplevelse som många andra grupper på flera trappsteg under mig i Sverige erfar – kanske till och med ofta. Och inte minst får jag en inblick i mina studenters verklighet. I Sverige skulle jag mest känna att det vore pinsamt att visa upp mitt ID-kort, eftersom jag är missnöjd med mitt foto. I Mae Sot grundar sig olustkänslan på en riktig rädsla för att deporteras tillbaka över gränsen.

Klimatet gör mig också mer ödmjuk inför naturens nycker. Jag kan göra vad jag kan för att ”äga” staden, genom att utforska den, ta till mig dess rytm och lära mig dess regler. Men jag kan aldrig mucka med Moder Jord. Ibland är även sådana konstateranden bra för ens uppblåsta ego. Klimatet gör också att staden – och huset jag bor i – befolkas av en mängd andra liv, som jag måste vänjas vid. Hemma i Sverige var jag förut rädd för, eller åtminstone väldigt obekväm med, insekter, ormar, spindlar… och hundar. Här delar jag såväl badrum som sovrum med många av dem. Redan första dagen här lade jag ned mina nojor, eftersom jag insåg att det inte är lönt att hålla fast vid dem. Alla sorters djurskräck vittrades sönder. Inte ens de herrelösa hundarna gör mig rädd längre. Jag bara passerar dem.

Även andra nojor har fått stryka på foten. Hygiennojorna, till exempel. Här är det nämligen ett omöjligt uppdrag att vara snygg och fräsch. Temperaturer på 30-35 grader och hög luftfuktighet gör att jag har en alltid närvarande svettmustasch ovanför munnen. Eftersom vi inte duschar, utan skopar kallvatten över oss med små plastbyttor, och både vattnet och tiden spenderad i badrummen ska räcka för oss alla om morgnarna, så är det inte att tänka på att raka benen. Och har man väl börjat ifrågasätta sina kroppstyglande rutiner så ryker snart flera från ”måste”-listan.

Idag slog det mig faktiskt att jag gått och blivit man här. Eller, nej, inte riktigt så. Men, under de villkor jag lever med här så har nya möjligheter och strategier seglat upp som vettiga sätt att hantera vardagen, kroppen och självet med. På plats i Mae Sot förkroppsligar jag Mannen. Stiger upp om morgonen, vaskar lite vatten över mig, drar på mig deo och kläderna – sedan är jag redo att möta dagen. Inget smink, ingen parfym, inga hårstylingprodukter, inga hårborttagningsmedel och -metoder. Äter den mat som lagas, utan att noja mig över fettinnehållet och vikten. Motionerar, men hetstränar inte. Och jag rör mig ensam i det offentliga. Beträder manliga rum, som gymmet. För att kunna hantera min situation så har jag maskerat mig som man.

Och jag känner en stor frihet när jag iträder den rollen.

Den slutsats jag kan dra, efter denna vindlande, svindlande utläggning, är att även när ens situation har skärpts åt och man känner sig starkt begränsad och rumsligen inburad, så finns möjligheter till frihet. Kanske är det till och med så att jag aldrig hade varit förmögen att känna, och uppskatta, dessa friheter om jag aldrig blivit begränsad och inburad så som jag är här.

 

Kärlek,

Angelika

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *