Krönika av Milischia Rezai, ledamot i S-studenters förbundsstyrelse.
När jag var liten berättade min pappa om hur han i unga år organiserade sig i kampen mot den iranska regimen. Alla hans närmsta vänner som liksom han kämpade för sina demokratiska rättigheter blev mördade på grund av sitt motstånd. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas uppleva något liknande. Sen inträffade det högerextremistiska terrordådet på AUF:s sommarläger. Vad som för generationer av unga socialdemokrater i Norge varit den gemensamma samlingspunkten där glädje och politiskt engagemang delades förvandlades plötsligt till en plats av otänkbar förödelse.
Jag förlorade själv en god vän i AUF. Han, och alla de andra ungdomarna som föll offer för högerextremistens illdåd den där dagen, mördades på grund av sin politiska övertygelse som jag och så många andra delar. Det är övertygelsen om det okränkbara i alla människors lika värde, och visionen om ett demokratiskt samhälle som ger alla oavsett bakgrund samma möjligheter. Det kan låta självklart, men dessvärre är dessa grundläggande demokratiska värderingar hotade.
Runt om i Europa ser vi hur främlingsfientliga rörelser inte bara har tagit sig in i de parlamentariska församlingarna, utan även har kommit att sätta tonen för samhällsdebatten. Med en retorik som syftar till att skapa motsättningar människor emellan formas konstlade grupper vars starkaste gemensamma nämnare är hatet och rädslan gentemot andra. ”De andra” är allt oftare muslimer som avhumaniseras genom att beskrivas som en homogen grupp utmålad i allt dystrare färger. För varje rasistiskt påstående, främlingsfientligt yttrande och diskriminerande handling tar civilisationen ett steg tillbaka. På hatets altare offras tilliten och jämlikheten och kvar i ruinerna av folkrörelsernas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter blir endast falska förhoppningar om trygghet från det främmande.
När jag valde att engagera mig politiskt var det på grund av insikten om hur olika förutsättningar människor i Sverige har beroende på etnisk bakgrund. När barn numera delas upp i samhällsklasser redan i grundskolan och sedan möts först på olika sidor i vuxenlivets anställningsintervjuer, bostadsköer och svultna välfärdssystem blir effekterna tydliga. De sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna växer i samhället och solidariteten slits sönder som följd. Rädslan över den egna situationen blir dominerande när man inte längre kan lita på den gemensamma välfärden. I ett sådant samhälle är det lätt att lägga skuldbördan på de svagaste för att dra bort uppmärksamheten från de strukturella samhällsproblem som väntar på politiska lösningar. Den enda hållbara strategin för att bekämpa dessa främlingsfientliga krafter är mer socialdemokratisk politik för att återerövra demokratin och stärka jämlikheten. Det måste bli fokus på klassdimensionen i integrationsdebatten, solidaritet och mänskliga rättigheter måste vara utgångspunkten i flyktingpolitiken och Sverige måste internationellt ta avstånd från stigmatiserande förhållningssätt gentemot Mellanöstern och Afrika.
Vi måste erkänna de postkoloniala och islamofobiska föreställningar som vuxit fram och idag genomsyrar såväl samhällsdebatten som många politiska förslag. Media måste ta sitt demokratiska ansvar och värna folkbildningen genom att slå vakt om det kritiska tänkandet och skala av ignoranta fördomar. Det är dags att ta islamofobin och främlingsfientligheten på allvar. För det är inget litet projekt att vända den negativa trend som nu rullar tillbaka de rättigheter som så många generationer kämpat för att erövra. Men det är trots allt allas vårat ansvar att agera nu innan situationen förvärras ytterligare. Låt oss se till att den 22 juli 2011 går till historien som tidpunkten då kampen mot högerextremismen tog fart på riktigt och rasismen vittrade sönder. Låt oss hedra ungdomarna som inte fick chansen att fullfölja sin politiska gärning genom att själva engagera oss för att förbättra samhället.
Milischia Rezai
