Från fars till faktum

ap-election-hillary-supporters-cry-ps-161108_12x5_1600

 

Att det kvittade huruvida Hillary Clinton eller Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, var en återkommande åsikt som framfördes från vänsterhåll i mina flöden på sociala medier. Det är en position som man bekvämt kan inta på tryggt avstånd hemma i Sverige. Det är också en mycket respektlös position, nonchalant gentemot de amerikaner vars liv direkt och indirekt kommer att påverkas av de kommande fyra årens realpolitik. Att Trump vann valet legitimerar det hat som han har gett uttryck för. Det visar att man kan bli USA:s president, inte trots att man är homofobisk, rasistisk, misogyn och obetänksam, utan på grund av att man är allt detta.

 

Det amerikanska folket har gett dessa bruna stämningar sin välsignelse genom ett demokratiskt val. Man kan hävda att de lurats, att de duperats, att de är offer för en tuff ekonomi, för klyftor, för ett hårdare samhälle, och det kan vara sant. Men väljarna är också politiska subjekt och man måste kunna utkräva politiskt ansvar av dem. Det finns många stackare här i världen. Men alla stackare röstar inte fascistiskt.

 

Vi kommer att få se ett tuffare USA nu. Trump är en högerpolitiker med allt vad det innebär för löntagarna. Hans vidriga uttalanden om muslimer och mexikanare kommer att underblåsa och har underblåst rasism. Han vill riva upp högsta domstolens beslut om att homosexuella har rätt att gifta sig. Han vill riva upp Parisklimatavtalet och omöjliggöra en vettig miljöpolitik. Trumps nedsättande kommentarer om kvinnor förstärker patriarkala strukturer. Att en så frappant sexistisk man krossade en kvinnlig motståndare riskerar att sända starka symboliska signaler om att kvinnor på ledande poster, och för all del jämlikhet över huvud taget, inte är möjligt i dagens USA.

 

USA har skämt ut sig internationellt inför öppen ridå. Det är symptomatiskt att det politiska skådespelet i ett nyrikt land som USA tar sig formen av en fars. För Trump är en oseriös fars, men oseriösa farser kan vara det farligaste av allt just därför att de är så avväpnande i all sin dråplighet.

 

Samtidigt är det kanske på tiden att USA förlorade sin förljugna gloria av demokratiförsvarande frihetsland. Det är trots allt landet vars underrättelsetjänst, CIA, tränade upp den chilenske fascistdiktatorns Augusto Pinochets militär i tortyr. Det är landet som aldrig har dragit sig för att aktivt lägga sig i andra suveräna staters inrikespolitik. USA finansierar öppet högeroppositionella grupper i socialistiska stater – företrädesvis i Venezuela, vars oljeresurser lockar amerikanska intressen. Det är landet som allt sedan 1945 bedrivit hård och aktiv kulturimperialism. Den hårt villkorade Marshallhjälpen yttrade sig bland annat i att franska biografer fick visa inhemskt producerade filmer endast 13 veckor per år. Så säkrade USA sin kulturella hegemoni via Hollywood.

 

Det är ett land med ett enormt demokratiskt underskott. I USA, skriver Thomas Edsall, företräder den ekonomiska politiken över huvud taget inte “de tre lägsta femtedelarna i landet”. Det är ett storföretagens herravälde, där den politiska diskursen med John Deweys ord endast är “storfinansens skugga som kastas över samhället”. I USA blir man enligt Animal Enterprise Terrorism Act dömd som terrorist om man skulle ägna dig åt någon verksamhet som kan hota profiten för ett företag inom djurindustrin – till exempel släpper ut en mink eller smygfilmar i ett grisstall. Presidentens makt i förhållande till storföretagens är i realiteten försvinnande liten.

 

Det betyder inte att Trumps seger är betydelselös. Men att hävda att USA gick från demokrati till pseudofascism över en natt stämmer inte riktigt. Än mindre när man tar i beaktning att Trump är ett symptom på reaktionära strömningar, och inte dess upphov. Att den nya presidenten sedan förstärker strömningarna är det inte tu tal om.

 

USA är Europas genanta, nyrika, ingifta släkting. Vulgär, skränig och smaklös. Alltid med extra allt. Trump är sinnebilden av allt detta, en sorts antibild av det borgerliga, städade Europa och EU:s diplomatiska försiktighet. Det finns anledning att hålla ögonen på den amerikanska utvecklingen. Kanske framför allt eftersom Trumps framgångar kommer att påverka politiken i den bubblande kitteln Europa.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

Bild: ABC News

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *