Från anarkist till försvarsvän

– eller hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska försvaret.

Anton Jordås, förbundssekreterare, skriver om hur hans uppfattning om försvarspolitiken förändrats och sammanfattar sin vistelse på Folk och försvars konferens i Sälen. Bild: Johannes Jansson, CC-BY-DK 2.5

I min tidigare ungdom var jag kär i en anarkist. Jag var inte bara kär i honom, jag var kär i den frihetliga vänstern. En vänster som hade svar på allt. Vi skulle lägga ner försvaret, förbjuda företag och kräva att Sverige skulle lämna världsbanken. En underbar framtidsbild. Säga vad man vill om vår verklighetsförankring men vi hade visioner! Något för den nuvarande breda vänstern att ta efter. (Ps: Innan jag blir uthängd på humorbefriade högerbloggar nej jag har aldrig kastat gatsten eller varit ’våldsbejakande’ – CHILLA!).


Sedan dess har jag blivit äldre och malts ner i den socialdemokratiska maktapparaten. Jag gick med i S-studenter och blev kritiskt ifrågasatt i mina uppfattningar. Det var bra. För mitt tänkande och för mina politiska ställningstaganden. Denna nya, mer pragmatiska uppfattning, nådde sin kulmen när jag fick frågan om jag ville representera S-studenter på folk och försvars rikskonferens. Där skulle kungar, danska försvarsministrar och MUFare närvara. Mitt unga vänsterhjärta vred sig i sin grav.


Konferensen inleds med att man reser sig upp när kungen och kronprinsessan äntrar salen. Jag står där och blickar ut över deltagarna. Journalister, politiker, ungdoms och studentförbundare är samlade. Jag tänker: vad har jag gett mig in på?

Ganska snabbt insåg jag att min syn på försvarsfrågan varit förlegad. Min syn har varit för fokuserad på den militära delen av försvaret. Sverige behöver rusta sig inför helt andra hot. Cyberattacker, klimatförändringar och pandemier är tre mer troliga exempel i alla fall i närtid.


Jag fick lära mig ett nytt begrepp: den civila försvarsförmågan. I ett möte med MSBs generaldirektör lekte vi med exemplet om vattnet i Stockholm skulle förgiftas. Hur ska samhället svara? Hur förbereder vi vår befolkning på skarpt läge? Jag fick höra om ett exempel från Halmstad. Där hade man samlat gymnaiseskolorna i staden och tillsammans med försvarsmakten övat på skarpt krisläge. Exemplet man jobbat med var lämpligt nog stor brand. Där fick eleverna öva sig på att vara till hjälp vid okontrollerad brand i sitt närområde. De fick öva på att dra fram slangar och på andra sätt bistå räddningstjänstens personal. I ett samtal med några andra unga politiker diskuterade vi krisberedskap och hur förberedda vi själva är inför en kris. Vi insåg snabbt att vi alla på olika sätt var illa förberedda. Nu sitter du säkert och skrockar och tänker ”höhö, unga miljöpartister och unga sossar, de är veganer och kan inget om kris”. Snabb fråga: var ligger ditt närmaste skyddsrum? Kan du klara dig utan el i 72 timmar? Just det. Nu blev du mindre kaxig.

I vidare samtal diskuterade vi också informationen. Hur ska man veta var nära och kära håller hus om alla mobiler slutar fungera? Om man inte har en radioapparat med batterier, hur ska man veta vad man förväntas göra? Hur ska man kunna bedöma sanningshalten i den informationen man får? I det gamla civilförsvaret jobbade man i ett slags kvartersgemenskaper. I ditt kvarter där du bor övade man inför kriser och hur man gemensamt ska agera vid en kris. En ung miljöpartist sa på scenen ”odla mat med dina grannar, ett perfekt sätt att rusta sig för en kris”. Där och då fnissade jag lite sossigt åt förslaget. Men insåg sen att hon nog har rätt.

Trots att jag någon dag in på konferensen börjat mjukna i försvarsfrågan fick jag samtidigt många av mina gamla fördomar bekräftade. Jag fick höra historier om homofobi, rasism och sexism inom GMUn (grundläggande militär utbildning) och om personer som antingen hoppat av eller avstått en karriär inom försvaret för att man blivit illa bemött. Det är farligt. Otroligt farligt om personer med en viss sorts erfarenheter blir de enda inom försvarsmkaten. Jag tror och hoppas att försvarsmakten lägger stor kraft på att bryta detta. Allt annat skulle vara djupt problematiskt och farligt.

Jag tror också att vi skulle behöva fundera på att utveckla värnplikten. Inte bara med tanke på det jag beskriver i stycket ovan. Jag tror att vi behöver göra den bredare och få den att innefatta fler för att stärka försvarsviljan, dvs känslan av att vi är ett lag och att vi behöver skydda vårt vatten och hjälpa våra sjuka vid en pandemi. Om fler av oss tränas i ung ålder inför en kris bär vi förhoppningsvis med oss de erfarenheterna längre. Min pappa gjorde vapenfri tjänst på en förskola. Det tror jag fler skulle behöva göra.

Vi hade också representanter från den amerikanska regeringen på plats. En olustig känsla spred sig i salen. Deras ord stämmer inte överens med den amerikanska överbefälhavarens på twitter. Vem ska man egentligen lyssna på? Deras garantier om att våra samarbeten ligger fast urholkas tweet efter tweet. Den nya världsordningen där Kina och Ryssland i större utsträckning kommer sätta dagordningen behandlades. Hur ska vi agera då? Vem i hela världen kan man lita på?

Konferensen avslutades med ett seminarium om klimatet. Klimatförändringarna kommer leda till att vi måste investera mångmiljardbelopp i civilt försvar. Vid stora översvämningar i städer, hur garanterar vi kollektivtrafik och infrastruktur? Jag tar med mig en stark känsla av oro inför framtiden från konferensen. Stora utmaningar vad det gäller Sveriges försvarsförmåga står inför dörren. Men klart att det går. Att ge upp är inget alternativ. Ni som är framtidens makthavare, här är några saker att tänka mer på:

  • Ska elever tränas i civilt försvar? I så fall hur mycket?
  • Ska vi återinföra någon form av kvartersövningar? Eller hur ser vi till att alla människor, också vi som lämnat grundskolan rustas för kris
  • Ska vi bredda värnplikten, låta den omfatta fler områden och fler människor?

Jag tror vi behöver gör alla tre.

Väl hemma på jobbet igen talade jag med en kollega och berättade om min nya vurm för försvarsmakten ”jaha, du är ny försvarsvän efter att ha varit på folk och försvar. Det har vi alla blivit. Du ska nog se att du lugnar ner dig nästa vecka”.

Anton Jordås

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *