Upprinnelsen till att vi överhuvudtaget firar – eller hellre demonstrerar – Pride, är den polisiära insats som skedde mot gaybaren Stonewall Inn den 27 juni 1969. Amerikansk polis stormade baren i New York. Gästerna gjorde motstånd, och en tre dagar lång gatustrid utbröt mellan hbt-personer och polis.

 

Polisräder mot homosexuella var vid den här tiden vanligt. Juridiskt skydd mot hbt-personer saknades, och godtycklig lagstiftning om ”sedlighet” och ”gott uppförande” gav lag och ordning goda tillfällen att attackera så kallade avvikare lite hur som helst.

 

Stonewall-upproret innebar fröet till organiserat motstånd från hbt-personer och belyste vikten av att gå samman som en enad rörelse för att protestera mot statsmaktens övergrepp och samhällets orättvisor. Det blev gnistan som tände en radikal politisk rörelse, som kallad sig lite olika saker beroende på land. Gemensamt för de alla var däremot utgångspunkten att politisk kamp var nödvändig; hbt-gruppernas olika fraktioner krävde systemförändring.

 

Man förstod alltså tidigt att maktrelationer inte förändras genom kunskap, utan genom politisk kamp. Man förstod också att vi, trots våra ytliga olikheter, hade gemensamma intressen.

 

Stonewall-upproret firas fortfarande genom Prideparader världen över. I vår narcissistiska tidsålder riskerar den viktigaste lärdomen från hbtq-rörelsens barndom att gå förlorad: gemenskap och sammanhållning, vårt kollektiva arbete, har förändrat samhället och stegvis har vi arbetat oss bort från ett tungt förtryck. I Sverige riskerar vi inte längre fängelse, straffarbete eller vård för homosexualitet. Utvecklingen har naturligtvis inte varit självklar. Frihet är ingenting man får som en gåva, det är någonting man måste arbeta för.

 

1944 avkriminaliserades homosexualitet i Sverige. 1979 stryks homosexualitet ur Socialstyrelsens register över diagnoser och sjukdomar, bland annat som följd av att RFSL-medlemmar ockuperat Socialstyrelsen. 1988 införs sambolag för samkönade par. Det innebär en kraftigt ökad juridisk trygghet.

 

Aidsviruset slog, framför allt under 1980-talet, mycket hårt mot homosexuella män. Myndigheternas och sjukvårdens slapphänthet, den uppenbara politiska oviljan att ta i problemet och allmänhetens likgiltighet satte fingret på hur ihållande och systematiskt förtrycket mot homosexuella var. Även kopplingen till andra sociala orättvisor blev tydlig. Utöver homosexuella män drabbades även sprutnarkomaner och prostituerade av viruset. Självklart förklarar detta varför politiker, allmänhet, media och institutioner la dövörat till. Aids var någonting som drabbade samhällets bottenskrap.

 

2009 röstade Svenska kyrkans kyrkomöte om homosexuellas rätt att vigas i Svenska kyrkan. När mötet kommit fram till de avgörande voteringarna var skiljelinjerna kanske inte helt de förväntade. Socialdemokraterna, Vänstern i Svenska kyrkan, Miljöpartister i Svenska kyrkan och Öppen kyrka stödde förslaget helt. Alla centerpartister utom två och alla folkpartister i Svenska kyrkan utom tre röstade för. Samtliga ledamöter för Sverigedemokraterna röstade emot förslaget. De fick stöd av 14 moderater[1].

 

I dag har kommersialiseringen av fenomenet Pride jippofierat och underminerat det en gång subversiva och totalpolitiska med manifestationen. När Pride blivit politiskt neutralt, kastrerat, harmlöst, flockas mammons gamar för att picka på kadavret. Borgerlighetens och kapitalismens makabra tendens att äta sig in överallt, att appropriera fenomen som de sedan kan kapitalisera på, är extra frappant när det kommer till Pride.

 

Majoriteten av deltagarna i Pridetåget är rena opportunister. Decennier av organiserat motstånd, ett sekel av politisk kamp, har förvandlats till ”20% Priderabatt”.

 

Jag är inte av den uppfattningen att enbart de som är homo-, bi- eller transpersoner ska få delta i paraden, eller att alla som deltar måste förstå och acceptera ett antal regler utöver vanlig svensk lag. Pride ska vara öppet och deltagarvänligt. Men det är inte samma sak som att Seven Eleven eller någon advokatbyrå ska kapitalisera på det förtryck som homo-, bi- och transpersoner känner inpå bara huden varje dag. En mjukglass i regnbågsfärger förminskar, devalverar, de politiska erfarenheter som hbt-personer får i ett samhälle som absolut inte är fritt från homofobi. Kampen för människovärde har blivit en säljslogan. Det ligger förstås i linje med kapitalismens allmänna cynism, men det är likväl sorgligt att hbtq-rörelsen inte kunde få en enda dag på året då hbtq-personers situation på politiskt allvar diskuterades och uppmärksammades.

 

Ja, nu är jag lite väl kategorisk. Icke desto mindre: unga hbtq-personer har sämre hälsa än unga heterosexuella. 24% av alla unga homo- eller bisexuella män har utsatts för hot om våld. Samma siffra för unga heterosexuella män är 6%. Hbtq-personer sportar mindre och dricker mer alkohol. Enligt Statens folkhälsoinstitut har en fjärdedel av unga homo- och bisexuella kvinnor uppgett att de har försökt ta livet av sig. Samma siffra för unga homosexuella män är 17%, jämfört med 3% av unga heterosexuella män. Var femte, 19 procent, av 16–25-åringarna i gruppen homosexuella och bisexuella har utsatts för fysiskt våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Det är en dubbelt så stor andel som bland unga heterosexuella.

 

Detta är förtryckets frukter. Seven Elevens förljugna deltagande i Prideparaden förändrar inte denna verklighet. Det gör fortsatt politiskt arbete, organisering och kamp.

 

Ludvig Fahlvik

 

Libertas chefredaktör

 

 

 

 

Bild: Bertils memekök (https://www.facebook.com/bertil666/)

 

[1] http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ja-till-samkonade-aktenskap