Fördummande att beskylla religionen för maktens illdåd

muslim-faithful-pray-at-the-mosque-in-the-taj-mahal-complex-to-celebrate-eid-al-fitr

 

Det är få religionsvetare som idag proklamerar sekulariseringteorins mantra om att
modernitet leder till sekularisering leder till en bättre värld. Istället har de förmått sig att lyfta
huvudet och blicka utanför Europas begränsade horisonter och se att religionen – oavsett
vad vi anser om den – är en betydande faktor för den som vill förstå sin omvärld. Att
individer, grupper och stater begått fasansfulla illdåd och hänvisat till högre makter är inget
nytt i historien. Lika lite som att individer, grupper och stater begått lika fasansfulla illdåd och
hänvisat till andra fenomen: kapitalet, nationen, historisk hävd.

 
Att hävda att “religion förgiftar allt” är ett typexempel på det som religionssociologen Grace Davie så ofta återkommer till då hon skriver att den europeiska befolkningen i stor utsträckning förlorat det språk, de koncept och de narrativ som skulle kunna vara behjälpliga för en seriös konversation om religion. Istället sker en allt för ofta bristfällig hantering av det faktum att det i de europeiska samhällen just nu pågår två parallella processer; sekulariseringen ökar samtidigt som religionens närvaro i det offentliga gör det samma.

 
Denna ökade närvaro av religion i våra offentliga rum, ofta närvarande genom personer som migrerat hit, utgör en utmaning och kräver svar på frågan om hur vi bäst organiserar det
pluralistiska samhället. Det kan vara krävande. Närvaron av av religion i det offentliga
innebär ett ifrågasättande av den ordning som vi internaliserat som naturlig och neutral –
men som då den synas framstår som mer komplex än så. Kan vi påstå att de europeiska
nationalstaterna är religionsneutrala? Kan vi säga att de västerländska demokratiidealen är
sant sekulära, och därtill universella? Om svaret är nej – vilket det mesta tyder på att det
kommer att bli om vi tar frågorna på allvar – behöver vi kunna diskutera det på ett sätt som
lyfter sig åtskilliga snäpp över den ton som anläggs av Nilsson Qvist. Om vi lyckas med det
tror jag att det är en välgörande diskussion för varje samhälle att föra.

 
Jag har ägnat hösten åt att analysera Facebookkommentarer om den kris som förra våren
gjorde att bostadsminister Mehmet Kaplan fick avsäga sig sitt uppdrag, Yasri Khan lämnade
politiken och Miljöpartiet anklagades för att vara infiltrerat av islamister. De 15 000
kommentarer som jag har gått igenom utgör bara en bråkdel av allt som skrevs under den
period som krisen pågick. Jag har inte vågat mig i närheten av de forum där islamkritiken är
uttalad – det hat jag mött formulerat av svenska Facebook-användare som reagerar på det
som våra stora nyhetsredaktioner publicerat på sina Facebook-sidor är fullt tillräckligt.
Kommentarer som “Muslimer har inte i Sverige att göra vi har inte samma åsikter”, “Vi kan
inte inkludera vad som helst. Vi har tolkningsföreträde.”, eller följande konversation:
“Vi borde nog med facit i hand ge alla invandrare 3 generationer undantag från rösträtten”
“Kunde inte sagt det bättre själv”
“Sååå sant. Skydd men definitivt inte rättigheter som de missbrukar!!!”.
“Religion förgiftar allt” hade smält bra in i samlingen.

 
Att i en tid då Donald Trump förbjuder muslimer från inresa i USA, ännu en tragisk
terrorattack mot en moské står högt upp i nyhetsflödena, då människor – dagligen och runt
om i hela världen – diskrimineras på grund av sin religion påstå att “religionen måste
giljotineras från statens och offentlighetens angelägenheter, annars kommer vi styras av
dess despoter i mer än ‘en miljard år’” klingar med i samma diskurs som särskiljer människor
baserat på religionstillhörighet. Går väl in i den diskurs som möjliggör att det på Facebook
går att skriva “Vad muslimska kvinnor tycker, känner eller vill är helt irrelevant i Sverige!
Förpassa er ut ur landet innan inbördeskriget mot er startar, för jag tror inte att någon
kommer att skonas men jag vet inte säkert?”, och få stöd genom små emojis från människor
som instämmer. Därtill är det inte bara okunnigt, det platsar närmast i kategorin “alternativa
fakta”. Och framförallt så är det inte värdigt en intellektuell idédebatt som vill stå emot
populismens och fördumningens tidvågor.

 
Linnea Jensdotter
doktorand i religionssociologi

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *