Eftervalsdebatten handlar om att grundligt gå igenom valresultatet och strategin. Förhastade slutsatser som bekräftar ens världsbild gör ingen klokare, skriver Jakob Stone.
Just nu delas en graf som visar Socialdemokraternas nedgång under våren, då brott och straff samt migration diskuterades, och sedan ökningen under valets slutspurt där välfärdsfrågor låg i fokus. Detta tas som en intäkt för att S hade ökat ännu mer om välfärdsfrågor hade varit prioriterade under hela valrörelsen samt att valstrategin var fel.
Eftervalsdebatten har givetvis inletts, vare sig partiet vill det eller inte. Min åsikt är att valresultatet är väldigt svåranalyserat i dagsläget, och att det är viktigt att inte helt falla in i förklaringar bara för att de är i linje med ens egen världsbild. Grafen är självklart en förenkling men att använda den som intäkt för att kritisera partiets valstrategi är missvisande. Snarare kan den ses som en bekräftelse av strategin. Valets inledning skulle handla om att neutralisera frågor om hårdare tag. Slutspurten skulle mobilisera och skapa konflikt kring välfärd och skattefrågor.
Konflikter om brott och straff och migration lyste också nästan helt med sin frånvaro under valets slutskede, med undantag för bilbränderna i Göteborgsområdet. Det går inte att utesluta att detta beror på att Socialdemokraterna lyckats neutralisera dessa frågor under våren. Det är inte säkert att vi hade kunnat få debatten att handla om välfärd och skattesänkningar om M och SD under hela slutspurten hade kunnat slå på oss för en otydlighet i migrationspolitiken och att vi blundande för kriminaliteten. Nu kunde S istället sätta hårt mot hårt och på så vis flytta debatten.
Partiets strategi var under slutspurten dels mobilisering samt att attackera Sverigedemokraternas värderingar och inte minst borgerlighetens oförmåga att ge klara besked i regeringsfrågan. Det förbättrade valresultatet tyder på att denna strategi fungerade och vi lyckades vinna många stödröster från tjänstemän och akademiker. Inte minst märks detta i att vi i många delar av landet har en röstsplittring till riksdagen från kommunen, alltså att fler väljare röstat på S i riksdagsvalet än i landsting och kommun.
Det vi kan se tydligt i valresultatet är Socialdemokraternas ras bland LO-medlemmar, pensionärer och de som bor på landsbygden. Samtidigt har vi gått fram som mest i Stockholms kommun och Södermalm är i princip helt rött. Andra resultat som visar på att det inte går att helt avfärda ”hårdare tag”-retoriken är även att S däremot står still istället för att backa i kommuner som Eskilstuna och Katrineholm, kommuner som personifierat hårdare lag-linjen genom bland annat tiggeriförbud.
Att det var stödröster från storstadsväljare snarare än, eller i alla fall tillsammans med, en fungerande omsvängning till välfärdsfrågor som ledde till slutspurten kan även ses i att vi backar i alla landstingsval. Det kan tolkas som ett underkännande av vår sjukvårdspolitik. Om stödrösterna var vår räddning är det S avståndstagande från Sverigedemokraterna, snarare än omsvängningen till välfärdsfrågor som var framgångsreceptet.
Avslutningsvis tror jag dels att det hade varit svårt att få debatten att handla om välfärd och skattesänkningar om inte frågorna om hårda tag hade betats av tidigare i valrörelsen, samt att mycket av spurten skulle kunna förklaras av stödröster mot SD, snarare än en uppskattning för välfärdsfrågor. Jag tycker det också det är viktiga ingångsvärden att ha med sig i eftervalsanalysen. Välfärdsfrågor bör självklart ligga i centrum för vägen framåt, men det är även viktigt ha med sig betydelsen av att ha svar på andra frågor från medborgarna.
Jakob Stone
