Detta är det andra inlägget i en serie om kandidaterna till S-studenters förbundsstyrelse 2012. Se här för vidare information.
Därför kandiderar jag till ordförande för S-studenter
Jag har efter noga avvägning bestämt mig för att ställa upp till val som ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet. Det är därmed viktigt att förbundets medlemmar vet vari jag grundar mitt engagemang och vilka politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Nedan följer därför en kortare beskrivning om ett antal områden (dock långt ifrån alla) jag anser viktiga.
Ibland åker jag hem till bostadsområdet i Norrköping där jag växte upp. Det består än idag till stora delar av ett betonglandskap där miljonprogrammets höghus står prydligt uppradade, men bakom de nymålade fasaderna gror sociala problem som format min och många av mina barndomsvänners uppväxtvillkor. Det har benämnts som “utanförskapet”. Något abstrakt, avvikande och avlägset från den välfungerande samhällskroppen. Men för oss som upplevt det handlar det inte om en klinisk politisk term vars främsta syfte är frånta samhället dess ansvar för vad som i grund och botten är gemensamma samhällsproblem.
Innan jag blev politiskt aktiv betraktade jag min och mina vänners verklighet som oföränderlig. Som 13-åring förstod jag inte hur det inhumana flyktingmottagandet, segregationen, arbetslösheten och fattigdomen hängde ihop. Men den inneboende ilskan jag kände inför dessa orättvisor växte för varje gång klassamhället och rasismen uppenbarade sig, och ledde mig till slut till socialdemokratin.
Terrordådet mot norsk socialdemokratisk ungdom 22 juli 2011 skakade om oss alla. Ofattbart många engagerade unga människor ryktes ifrån oss på ett brutalt och djupt omänskligt sätt. Det var ett politiskt dåd rotat i det svartaste av hat, som har tillåtits växa i ett samhälle vars aspiration är demokrati men vars fundament ruttnar av ojämlikhet, sexism, rasism och rädsla. Det är ett klimat i vilket partikularistiska strömningar trivs som bäst.
Detta är inte enbart ett svenskt, nordiskt eller europeiskt problem. Exkluderande partikularistiska rörelser vars främsta syfte är att stärka motsättningar grupper emellan och motarbeta demokratin växer världen över. För att rädda demokratin där den tagit sina första staplande steg, och för att bygga upp den där människor kämpar för att få leva i fria och rättvisa samhällen måste en global jämlikhetspolitik föras. Demokratin är avhängig jämlikheten, och den måste byggas mellan människor i alla länder, man som kvinna, svart som vit, rik som fattig, HBTQ som hetero.
Människors frihetstörst släcks aldrig. Fortfarande kämpar en majoritet av människor med en
grupptillhörighet som strukturellt missgynnar dem i förhållande till normen i samhället. Kvinnor,
arbetarklass, människor med utomeuropeisk bakgrund, HBTQ-personer och funktionshindrade är
fortfarande gravt underrepresenterade på maktpositioner, såväl inom högskolan som i politiken och
samhället i stort. Fattigdom, arbetslöshet, låg utbildning, maktlöshet i arbetslivet, diskriminering
och ohälsa är bara några av de orättvisor som skapas av dessa förtryck. För att effektivt lyckas
bekämpa dessa orättvisor och förstå hur dessa förtryck samverkar och förstärker varann krävs ett
intersektionellt perspektiv. Anti-rasismen blir då lika viktig som feminismen, normkritiken och insikten
om klassamhällets uppbyggnad. Här kan S-studenter spela en viktig roll för att öka medvetenheten och
förståelsen för dessa frågor.
På samma sätt som det krävs en förståelse för hur olika förtryck samverkar måste socialdemokratin
också bättre beskriva hur den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbara utvecklingen är ömsesidigt
beroende och kräver en genomgripande och sammanhållen politik. Denna hållbara utveckling kan
endast skapas genom social demokrati. Det handlar om att bädda in marknaden i politiken och om
att på ett strukturellt plan ta ett gemensamt ansvar för att sjösätta långsiktiga reformer som sakta men
säkert ställer om vårt sätt att leva tillsammans. Grundbulten i ett sådant politiskt projekt blir därmed
den sociala hållbarheten då den stabilitet, tillförlit och sammanhållning som krävs för så omvälvande
förändringar växer fram i takt med jämlikheten och demokratin.
De politiska verktygen skapas där den politiska viljan finns. De som hävdar att den
marknadskapitalistiska ordningen är beständig och okontrollerbar har fel. De politiska förslagen
ligger på hög om man bara är villig att lyssna till forskare och många kloka politiska företrädare. För
att stabilisera ekonomin och förhindra återkommande kriser där folket tvingas betala spekulanternas
nota har exempelvis förslag diskuterats om att införa depositionskrav för investerare. Därigenom
kan man kräva att kapitalet stannar i landet en viss tid för att undvika kortfristiga inflöden av kapital
och uppmuntra långsiktiga investeringar. Detta skulle kunna premiera investeringar i produktivitet
och stärka stabiliteten på marknaden. Tobinskatten är en annan välbekant favorit. Många av dessa
föreslagna regleringar är dock beroende av internationella överenskommelser och bättre fungerande
internationella institutioner för att fungera. Sverige måste därför ta en mer aktiv roll genom EU för att genomdriva dessa förändringar.
Klimat- och miljöpolitiken hamnar alldeles för ofta i skymundan. Konsumismens kortsiktiga logik har
inte lämnat plats för solidariskt hänsynstagande. Tillväxtsfundamentalismen måste synas i sömmarna
för att vi politiskt ska kunna skilja på vilken sorts tillväxt som är hållbar och önskvärd. Konkurrensen
ökar ständigt takten i ekorrhjulet för att värna den heliga tillväxten på bekostnad av utslitna människor,
exploaterad miljö och ett överhettat klimat. En socialdemokratisk miljöpolitik har förmågan att förena
klimatpolitik med omfördelningspolitik, och en grön näringslivspolitik som bygger på förnybara
energikällor och etiska ställningstaganden.
S-studenter har av naturliga skäl ett särskilt ansvar inom arbetarrörelsen att ligga i framkant för att
förbättra utbildnings- och högskolepolitiken. Utgångspunkten att utbildning är en rättighet och inte
en handelsvara gör utbildningspolitiken starkt ideologiskt laddad. Utöver rätten till det livslånga
lärandet är utbildningspolitiken avgörande för såväl jämlikhetspolitiken som för ekonomin och den
fulla sysselsättningen. Genom att stärka utbildningskvaliteten, arbetslivsanknytningen, öka antalet
högskoleplatser och satsa på forskningen kan vi uppnå en hållbar kunskapsdriven tillväxt. För att
minska snedrekryteringen och göra utbildning reellt tillgänglig för alla måste hinder raseras och socialt
och ekonomiskt stöd säkras. Det kan exempelvis handla om att göra all utbildning avgiftsfri och införa
bostadsgaranti men att också om att på sikt införa studielön. Den allmänna högskolebehörigheten och
möjligheten att komplettera behörigheter är grundläggande delar i socialdemokratisk utbildningspolitik
och måste återinföras så snart vi vunnit valet 2014.
Slutligen skulle jag vilja betona att S-studenter besitter en fantastisk potential att utvecklas och bli
en allt viktigare aktör såväl inom arbetarrörelsen som på universitet och högskolor runt om i landet.
Om jag skulle få förtroendet som ordförande skulle jag inte bara arbeta hårt för att driva igenom vår
politik och göra S-studenter till en viktigare opinionsbildande aktör, utan även värna det interna arbetet
inom förbundsstyrelsen och gentemot alla klubbar i förbundet. Jag tror att vi skulle kunna arbeta
mer aktivt med att stärka sammanhållningen, hitta nya arbetsformer och låta fler medlemmar växa
genom att ge dem chansen att bedriva projekt i förbundet. Den kreativitet, kunskap och kompetens
som finns inom förbundet borde tas tillvara än bättre för att bidra till att göra S-studenter och resten
av rörelsen modernare, öppnare och mer inkluderande. Vi kan åter bli opinionsbildande, vinna
tillbaka problemformuleringsprivilegiet och finna de mest effektiva lösningarna på dagens stora
samhällsproblem.
Det politiska samtalet fortsätter! Jag vill gärna höra era synpunkter på hur vi kan stärka S-studenter.
Milischia Rezai
