– I Rosengård är det väldigt mycket passivitet och inåtvändhet, och inte minst det som visades i den här rapporten som lades fram från Försvarshög­skolan, med åsiktskontrollanter och så vidare, säger Nyamko Sabuni.

Ministern betonar att hon inte vill diskutera forskningsetik.
– Men varför vill de svarande förbli anonyma? Det är den stora frågan för mig, säger Nyamko Sabuni. Hon lägger sig inte i den vetenskapliga diskussionen.

Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet, sågade rapporten som han menade inte ens skulle få godkänt som B-uppsats. ”Man har ägnat ett år åt en undersökning där man inte talat med dem som undersökningen handlar om. Det är erbarmligt.”

Att inte lägga sig i diskussionen om huruvida rapporten är vetenskapligt acceptabel eller inte och samtidigt använda den  är att säga att det inte spelar så stor roll om det som står i den är sant eller inte.  Förvisso kan Nyamko Sabuni hänvisa till att det är något hon inte har kompetens att avgöra, något vi inte kan kräva att alla förtroendevalda ska ha, men då måste hon också kunna ta till sig av kritiken från personer som har den kompetensen. Som hon agerar nu visar hon bara att oförmåga att tolka och värdera forskning inte är något Jan Björklund är ensam om i Folkpartiet. Källmaterialet är förstört och intergrationsministern hänvisar angående vetenskapligheten nu till försvarshögskolan vilket förefaller vara en säker manöver eftersom de lika snabbt svarar att de bara redovisar sin källor till sin uppdragsgivare, regeringen som alltså inte lägger sig i diskussionen om den är vetenskaplig eller ej. Föraktet för forskningsmetodik står i stark kontrast till löftena om att satsa mer på just forskning.

Skrivet av Jesper Alex-Petersen, redaktionsmedlem Libertas