Varje dag riskerar HBTQ-personer sitt liv i Bosnien-Hercegovina, de riskerar sitt liv för att få vara sig själva. När 25-åriga Dina Bajrektarević, verkställande direktör för Tuzlanski Otvoreni Centar (TOC), berättar att hen kommer att överväga att lämna Bosnien-Hercegovina beroende på valets utfall får jag en klump i magen. Dina berättar att hen aldrig kommer kunna leva i mer än i ett samboförhållande med en kvinna i sitt hemland, aldrig kommer kunna gifta sig, samtidigt som hen riskerar hatbrott för att hen “ser queer ut”. Dina är uppvuxen i ett land där hen inte accepteras för den hen är.
Våld och trakasserier är vardag för HBTQ-personer i Bosnien-Hercegovina, samtidigt beskriver Dina att vissa områden är mer accepterande än andra. Som exempel anger hen sin hemstad Tuzla som ett mer öppet samhälle än huvudstaden Sarajevo, där stigmatiseringen är mer utbredd. Samhällets heteronormativa värderingar och traditionella könsnormer håller Bosnien-Hercegovinas HBTQ-personer i fångenskap “i garderoben”. Att öppet visa stöd för HBTQ-personer och affilierade organisationer kommer med en säkerhetsrisk.
Dina berättar även om hur vanligt det är med diskriminering inom familjer, HBTQ-personer blir ofta utstötta av sina familjer och tvingas klippa banden. Däremot är inte detta något som alla har möjlighet till att göra till följd av den skakiga ekonomin och höga arbetslösheten bland unga. Möjligheten att kunna vara sig själv blir i detta fall en klassfråga.
Första prideparaden hölls 2019 i Sarajevo och för att försäkra en säker atmosfär arrangerades det med hjälp av flera ambassader i staden. Ett vanligt argument från religiösa och nationalistiska motståndare i Bosnien-Hercegovina är att pride inte hör hemma i landet, att det är något som är baserat på västerländska värderingar som inte stämmer överens med de nationella värderingarna.
Dina berättar att det är svårt att arrangera manifestationer i Tuzla till följd av de stora kostnaderna som krävs för att hålla manifestationen säker. Hen berättar om att arrangörerna behöver stå för kostnaderna för bland annat säkerhetsvakter. Det kostar upp mot 40 000 euro för att hålla motdemonstranter borta. Detta gör det självklart svårt för organisationer såsom TOC att arrangera manifestationer som del av sin verksamhet. Dina nämner även att de har en lagstadgad demonstrationsrätt i landet, men det är något som främst fungerar på pappret till följd av bristande implementering och efterlevnad. Ett problem som genomsyrar det bosniska rättssystemet.
Gällande möjligheten till ett mer progressivt och accepterande Bosnien-Hercegovina är Dina försiktigt hoppfull, medan 18-åriga Adna Islamović inte ser lika ljust på framtiden. Bägge håller med om att den konservativa högern upprätthåller de homofobiska värderingarna utan någon som helst vilja att förändra. Samtidigt så motarbetas inte de konservativa ledarna, utan de mer progressiva alternativen är tysta och tillåter homofobin.
För Dina är valet på många sätt ett ödesval, ska hen stanna i sitt hemland eller flytta till ett mer progressivt land? Skrattandes diskuterar vi var det är bäst att bo som HBTQ-person, ska hen flytta till Malta, Kanada, Sverige eller Nya Zeeland? Samtidigt är Dina fullt allvarlig, hen har ingen framtid i Bosnien och Hercegovina om hen vill leva gift med en kvinna.
Emma Lindblad, SSK
