Finnes: en värdigare manlighet

 

00-talets RuPauls Dragrace, det vill säga Fab Five, har återuppstått på Netflix. Det är ett nytt gäng metropolitiska homosexuella män som ska hjälpa, mestadels heterosexuella, machokillar att klä sig, ta hand om sitt yttre och sitt hem, och laga ordentlig mat.

 

Det är helt enkelt det känslomässiga arbetet som kvinnor utfört för män hur länge som helst, men i en roligare skrud.

 

Men egentligen handlar Netflixserien mest om en manlighet i kris, och om män som vågar ta sig ur den. I ett USA där det hypermaskulina lett till att en president kunde väljas trots att han dokumenterat skrutit om sexuella trakasserier mot kvinnor är den amerikanska drömmen grusad i den materiella ojämlikhetens fotspår, och dess rurala män har blivit både bortvalda och bortglömda.

 

Fab Five handlar om något så spännande som en räddning för denna manlighet.

 

Det är ju inte alls frågan om att männen egentligen vill få hjälp med sin stil, sina matvanor eller sina skitfula blanka beiga skinnsoffor. Det handlar om att de är ensamma.

 

I serien deltar inte enbart män med en tydlig öppenhet gentemot de förändringar som den homosexuella kvintetten önskar genomföra. Fab Five har med män som äger Make America Great Again-kepsar, eller poliser som tycker att det är orättvist att alla poliser får skulden för skjutningarna mot svarta som ledde till black lives matter-rörelsen.

 

Men i ett USA som, liksom en växande andel av resten av världen, lever i sina filterbubblor, är det inte bara en berättelse om dessa män, utan också en berättelse om broar.

 

Män väljer rasistiska partier för att de är ensamma. Även i Sverige är singelmän överrepresenterade när det kommer till vilka som röstar på Sverigedemokraterna. Kvinnor flyttar från avfolkningsorter till större städer för att studera, och män blir kvar.

 

Det här är en berättelse om män som i sin ensamhet kanske hade valt att ta ut sin frustration genom att bli engagerade i rasistiska rörelser. Män som är ensamma tar ibland ut det i våld och mördar kvinnor som säger nej till dem. Men i Fab Five väljer männen i stället att öppna sig för att må bättre över sig själva.

 

De får till och med höra av andra män att de är vackra och värdefulla – vilket män sällan säger till varandra, medan jag och mina tjejkompisar gör hjärtemojis på alla varandras instagrambilder.

 

Fab Five är, om än klyschigt paketerad som HBTQ-kultur för heteros, en berättelse om en manlighet som vågar erkänna sin ensamhet och vill göra något konstruktivt åt det. Det är en berättelse om en manlighet som kan välja något bättre. Om en konservativ, övergiven arbetarklass som får någon som tror på dem – utan att sätta det mot ”de andra” i form av invandrare eller muslimer.

 

Och avsnittet när Karamo Brown, en svart, homosexuell man som tydligen också gjort sig känd som realitystjärna och HIV-aktivist, har en otrolig diskussion med polisen som kände sig orättvist behandlad, och de kan enas i att hat är fel. Det borde kännas klyschigt. Hela poängen med serien är klyschig. Men det är hoppfullt, det är enande och det är finare än vad man kan tro.

 

Alicia Dickner

S-studenters förbundsstyrelse

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *