En nedskärning, är en nedskärning, är en nedskärning.
Det har börjat gå troll i den politiska retoriken. Många politiker över hela spektrat har gjort sig skyldiga till detta men just följande stycke tycker jag mig ha hört extra ofta från borgerliga debattörer:
Vi prioriterar välfärdens kärna!
Brukar det heta. Men om vi kollar lite närmare i de kommunala budgeterna, landstingsbudgetar eller för den delen på riksplanet ser vi genast att det där ofta betyder att ”Vi tänker skära ner lite mindre på skolan än på hemtjänsten” – men nog är det en nedskärning alltid.
Det sinnrika med den här talepunkten är att den inte är en lögn. Man prioriterar ju faktiskt något. Man vet att man behöver skära ner inom nästan alla områden; därför pekar man på några områden, ofta gymnasieskolan, och säger att man har prioriterat den för där kommer svältkuren kännas lite mindre smärtsam än på övriga områden. Men satsat har man inte gjort, nej dit är vägen oftast lång. Väldigt lång till och med.
Detta trots att vi ständigt får larmrapporter från Välfärdssverige. Alla sjuksköterskor jag träffar får sorg i blicken när de talar om att de ofta behöver ge dålig vård då timmarna inte räcker till, och arbetsbelastningen är alldeles för stor. Inom högskolan början man på många samhällsvetenskapliga utbildingar fundera på om det är högre studier man bedriver eller om det är distansutbildningar, och biblioteksverksamhet för någon undervisning har man knappt råd med längre.
Men vad är egentligen välfärdens kärna? Och hur skiljer man kärnan från, ja låt oss säga, välfärdens fruktkött? Låt mig ta ett exempel så ni förstår det absurda i det hela.
Jag prioriterar klädernas kärna.
Alltså går jag nu till jobbet i enbart kalsongerna. Jag tror att många i kommunhuset hade hävdat att jag faktiskt är alldeles för lite klädd. Att jag inte klätt på mig tillräckligt med kläder för att jag ska få kalla mig påklädd. Då hade jag svarat att vi står inför tuffa ekonomiska tider och att vi inte kan göra den ack så flyktiga medelklassen upprörd, för då kanske väljarna flyr och ja – då fick det bli så att jag prioriterade kärnan i klädverksamheten vilket rimligtvis borde bli kalsongerna. Då följer jag ju lagen! Om jag visade pungen för hela pendeltåget hade jag ju kunnat fällas för sexuellt ofredande.
Så jag tror att det är dags att börja fråga oss vad det är för välfärdsmodell vi ska ha. Vad ska den innehålla? Är det rimligt att vara två i personalen på ett äldreboende en hel natt? Är det rimligt att universitetslärare rättar fler och fler tentor för samma lön? När är gränsen nådd? Jag tror att vi nådde den för en ganska bra tid sen.
Att högern vill ha det såhär det kan jag förstå. Allt är bättre så länge man kan undvika en skattehöjning eller att de rikaste betalar mer till oss som har mindre. Det är ju deras ideologiska övertygelse.
Men det kan väl ändå inte vara socialdemokratins vilja? Vår övertygelse måste väl ändå vara att vi ska ta från de rika ge till dem som har det mindre? Välfärdsmodellen är i sig antikapitalistisk, (eller nja, fråntaget: Aleris, Academedia, etc) då den ger till oss alla, och du som har mer betalar mer till den. Men om den slutar funka? Om den brakar ihop inifrån? Vem ska då komma med lösningarna? Ska vi privatisera mera? Ska vi kapitulera helt?
Socialdemokrater! Det är dags att vi erkänner att välfärden är underfinansierad. Det är dags att vi slutar säga att vi prioriterar när vi skär ned. Det är dags att ta strid för välfärdsmodellen på riktigt och lösa finansieringen på riktigt via beskattning på de riktigt stora inkomsterna. Inget litet i marginalen på de som tjänar 38 000. Nej något helt annat.
För varför ska man annars rösta på oss?
Anton Jordås
SSK
PS Och om vi nu måste skära ner i välfärden, säg det då! Säg att vi måste spara pengar för att kunna göra x eller y. Säg inte att jag är påklädd när jag bara har kalsonger på mig för tro mig, vi medborgare ser skillnaden. DS
