Scrollar på Facebook. Gläds åt kompisars uppdateringar, intresseras av politiska happenings, skrattar åt gulliga katter och ilsknar till av orättvisor (och kanske i huvudsak av rapporteringar från amerikanska presidentvalet). Som politiskt aktiv är flödet ganska homogent och det kan ju ha flera fördelar. Man får snabbt reda på vad som händer i världen, man slipper möta en verklighet man inte delar, man får sin världsbild bekräftad och man får sjukt bra tips på viktiga artiklar. Så långt allt väl. Men så händer det. Mellan roliga memes och vardagsgrubblerier kommer den där dagliga käftsmällen när person nummer 32176 har fått ett jobb som politisk sekreterare hos valfri minister / högt uppsatt politiker / känd tjänsteman och glatt poserar med sin nya BFF framför mobilen. Ah men grattis så jävla mycket då till ditt fancy jobb på regeringskansliet / Europaparlamentet whatever där du kommer att göra vad fan det nu är ni alla gör.
För det är så det känns. Varför blir alla som en gång var engagerade i ett ungdomsförbund plötsligt politiska sekreterare eller sakkunniga? Jag börjar misstänka att regeringens egentliga plan för att minska ungdomsarbetslösheten var att anställa alla unga samhällsvetare med hjärtat någorlunda åt vänster som assistenter, sakkunniga och pressekreterare. Och det är ju jättekul. Pol. kand. har ju annars varit en skitsvår examen att söka jobb på – kompetensöverflödet har varit enormt och konkurrensen stenhård. Bra att det finns jobb för dessa stackare att söka så de slipper bli jagade av Arbetsförnedringen. Motorvägen till maktens innersta krets har öppnat sig, men man kan inte låta bli att undra på vilken grund. För de allra flesta akademiska jobb i Sverige idag krävs utöver flera års högskolestudier gärna flera års erfarenhet samtidigt som man också helst ska vara under 25 så att man inte går ut i föräldraledighet direkt. Men på regeringskansliet får man jobb på direkten. I alla fall enligt Facebookflödet.
Vad är det unga egentligen är experter på och sakkunniga i på departementen, nya i Stockholm med färska examensbevis i handen? Är det ungdomars kassa situation på bostadsmarknaden, erfarenhet av otrygga anställningar och låga löner eller kunskaper om det snabba informationssamhället som gör oss så inne och hippa? För den erfarenheten behövs ju. Alldeles för länge har ungas livsvillkor försummats. Att vi som är unga idag är den första generation som får det sämre än våra föräldrar säger något om hur dåliga våra företrädare varit på att ta tillvara på sina barns intressen jämfört med vad deras föräldrar gjorde för dem. Men det kan omöjligt räcka som anledning. I andra sammanhang hade man satt ihop en fokusgrupp där unga får ge sina synpunkter på aktuell fråga (vilka man sedan kastar i papperskorgen).
handlar det om vänskapskorruption? På ett sätt ja, eftersom så stor del grundar sig i vilket kontaktnätverk man har. Men här skiljer sig inte politiken från andra samhällsområden: det är alltför vanligt att den viktigaste meriten man har på sitt CV är att man känner någon som jobbar där man sökt en tjänst. För många är det här enda sättet att få en anställning, för andra är det precis det som gör att man är kvar i arbetslöshet.
Är det ett sätt locka unga väljare? Med den yngsta och mest jämställda regeringen någonsin är det kanske också bara naturligt att det jobbas aktivt för en bredare rekrytering med i huvudsak unga fräscha nyexaminerade politiskt sakkunniga. Det kanske är ett statement för att visa att man försöker komma ifrån gubbväldet. Frågan är då huruvida de här nya tjänstemännen kommer ersättas av andra unga när de närmar sig gubbålder, eller om de kommer fortsätta avancera till nya grader av politiskt tjänstemannaskap. Tyvärr tror jag på det senare. För det är underförstått att det går att göra politisk karriär på två sätt: det ena genom förtroende och det andra genom anställning. Och har man inte lyckats få medlemmars förtroende går det att utbilda sig till en heltidstjänst inom politiken.
Den stora risken ligger i vad som händer med fotfolket. Statsapparaten har alltid krävt sina sakkunniga, men förhållandet mellan politik och tjänstemannaskap utmanas när partiorganisationen gör sig beroende av dem. En sak är saker, och det är att folkrörelsen och den breda socialdemokratin inte kommer att byggas av politiska tjänstemän. Medlemsantalen i vårt parti sjunker, det är svårare att hitta folk att ta sig an politiska uppdrag och ofta centreras flera uppdrag till en och samma person. Fler är i behov av ombudsmän för att få sin verksamhet att gå runt och fler som en gång sprang på demonstrationer i palestinasjalar har nu kostym, jobbar på kontor åtta timmar om dagen och får betalt för sitt politiska engagemang. Varför ska någon driva folkrörelsearbete ideellt när andra får betalt för detsamma? Samtidigt som vi vet hur viktiga ideella krafter är för vårt partis överlevnad. Det finns ganska krasst uttryckt fler politiska ledare än vad det finns medlemmar att leda över. Och fler tjänstemän än politiker. Unga engagerade vill jobba med politik, men få kan tänka sig att göra det gratis.
På så vis utvecklas vår politiska organisation till att bli en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Eftersom det går att vara politiker utan att det bygger på förtroende känns det givet att man kan bli anställd var som helst i folkrörelseledet och vandra hela vägen upp till Rosenbad. Möjligen har politiken alltid varit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och de som nu skriver sina glada Facebookstatusar bara en produkt av ett befintligt mönster vilket de sedan själva reproducerar. Sociala medier har kanske inte förändrat politiken eller dess maktstruktur, utan främst gjort den så tydlig.
När jag ser bild efter bild på nya politiska sekreterare som “ser med ödmjukhet på framtidens spännande utmaningar” och som “ser fram emot att utveckla arbetet vidare” i sina nya positioner vill jag bara vråla: Ta ett jävla jobb på ett dagis och gör lite riktig nytta!!!!!
Men kanske har jag fel. Kanske kommer den nya unga generationen politiska tjänstemän göra den förändring som vårt samhälle är i så stort behov av. Det får framtiden utvisa.
Therése Björklund
SSU Södra Älvsborg och Borås S-studenter
Bild: US Weekly, stillbild ur “The Walking Dead”
