Feministiskt initiativ är naturligtvis inget extremparti, som Sveriges samlade höger – med Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen – vill få folk att tro. Tvärtom. För rådande samhällsordning är Fi en harmlös papperstiger, utan subversiv potential. Det är just det som är faran.
När Feministiskt initiativ väljer att nominera romska Soraya Post som förstanamn till Bryssel är det sensationalism och symbolpolitik som styr. Om man vill vara elak kan man dra paralleller till Margaret Thatcher och Marine Le Pen, båda kvinnliga omslagspapper för att skänka viss legitimitet till deras respektive rörelse. Visst är Feministiskt initiativs Soraya Post kittlande och att föredra framför precis allting till höger om Miljöpartiet, men det är även populistiskt och skenprogressivt. När fascister tar plats i parlamentet, och de konservativa uppenbarligen får fortsatt majoritet, behövs det någonting annat än symboliska markeringar. Det behövs faktisk politik. En politik med siktet inställt på vår materiella, ekonomiska verklighet; på strukturer, äganderätten och den bristfälliga arbetsmiljön. Världen skriker efter praktisk feministisk politik. “Sätt feministerna på plats!” ropar Fi inför Europaparlamentsvalet och lägger därmed beslag på feminismen som begrepp. Partiet ser avsiktligt till att smickra akademiker som inte vill positionera sig på en tydlig vänster/högerskala. Om kvinnliga löntagare ur arbetarklassen – med sina ytterst konkreta problem – får ta plats är oklart.
Ideologiskt ter sig Fi i det närmaste anemiskt. Det är inte systemkritiskt. Det är plakatpolitik. När partiets främsta slagord “Ut med rasisterna – in med feministerna” skallar, vittnar det om att Feministiskt initiativ inte är intresserade av att se bortom det fascistiska symptomet. De identifierar inte betydelsen och faran i den kapitalism som belagt vårt samhälle med högerextremismens alla förutsättningar. Genom att lägga så mycket energi på att markera mot fascismen, blundar man för det samhällssystem som utgör fascismens upphov. Feministiskt initiativ består huvudsakligen av politisk estetik. Substansen uteblir. Men i vår samtid är substans överflödigt. Sken och föreställning är huvudsaken. För partipolitiken gäller det att implementera associsationsvärden hos befolkningen. Partiet ska förknippas med särskilda värden och företräden. Det är fråga om en intryckskonkurrens. Det är bilder av egenskaper som konkurrerar – inte verkliga egenskaper.
Detta yttrar sig inte minst då Fi opportunistiskt nog demonstrerade under första maj. Det handlar om ren appropriation. Det ska ge sken av att de tillhör en progressiv arbetarrörelse. Att vi på något sätt hör ihop. Arbetarrörelsen, som genom sekellång kamp förskaffat sig rätten till att vara en betydande politisk kraft, får alltså sin ideologiska infrastruktur kapad av Fi och andra ickesocialistiska partier. Dessa partiers budskap legitimeras i skenet av vår tradition och organisation. Det är oförskämt.
Fi tillåts äga frågan om feminism och hbtq-rättigheter. Det är beklagligt. Som socialist lever man mitt i övertygelsen om att rådande ekonomi är patriarkal och borgerlig, och måste upphöra. Det är ekonomin som definierar oss. Nina Björk parafraserar Raymond Williams när hon skriver att “ett samhälles ekonomiska struktur och de mellanmänskliga relationer som följer på denna, är de bärande trådarna i varje samhällsväv”. Ekonomin är förutsättningen för hela vår psykologi och civilisation. När Socialdemokraterna därför pratar om arbete, utbildning, bostäder eller (Gud förbjude) skattehöjningar, handlar det om den bästa feminism som finns. Vi angriper samhällets ekonomiska struktur i syfte att omfördela makt. Vi botar sjukdomen istället för att lindra symptomen. Rättvisa ekonomiska förutsättningar är nyckeln till framgång och frihet. Vi vet ju att det är de materiella omständigheterna som formar våra tankar och idéer. Att kritisera abstrakta och immateriella normer duger inte när samhällets strukturer fortsätter att reproducera dessa medelst materiella orättvisor.
Att kritisera Feministiskt initiativ är ingenting jag gör med odelad glädje. Det är fenomenalt att en rörelse har organiserat människor som annars kanske inte hade ägnat en vaken minut åt partipolitik. I Europaparlamentsvalet gick dessutom Vänsterpartiet framåt, medan Socialdemokraterna behöll sin stabila position som största parti, vilket skulle tyda på att Fi:s väljare kommer någon annanstans ifrån. Förmodligen till viss del från de moderata socialfascisterna eller batongliberalerna Folkpartiet, som båda backade rejält. Inte desto mindre oroar jag mig för hur Feministiskt initiativs självpåtagna position som feministiskt orakel kommer att påverka den feministiska diskussionen eller en socialistisk seger i höst. Att prata bostäder och jobb har inte samma attraktiva funktion som att rikta retoriska spjut mot patriarkatet eller lansera en cd-skiva med Robyn. Att denna skenprogressiva yta av hipp fräschör inte är politik vet Feministiskt initiativ mycket väl. Men, för att citera Wolfgang Haug, “det som endast är, men inte ser ut att vara något, köps inte. Det som ser ut att vara något köps däremot”. I det politiska snabbköpet har Feministiskt initiativ försett sig med den absolut läckraste förpackningen.
Att socialistisk bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik är den enda verkningsfulla feministiska politiken måste Socialdemokraterna bli tydligare med. I stället för att krafsa i överbyggnaden skulpterar vi om basen. Självklart skulle Socialdemokraterna vinna på att radikaliseras, både vad gäller feminismen och socialismen. Men att ängsligt måna om att ständigt låta mest radikal, att retoriskt och symboliskt se till att alltid vara “ett strå vassare”, är enbart vulgärt.
Jag ser många partikamrater retoriskt fråga vad Fi gjorde för att skrälla så rejält i Europaparlamentsvalet, underförstått att Socialdemokraterna har något att lära. Men om ett politikens förytligande anses vara svaret på en socialdemokratisk seger i höst, då betackar jag mig för kommande valrörelse.
Ludvig Fahlvik
Libertas
