Feminism är inte på väg bort, inte död och verkligen inte ett misslyckande. På ett övertagande sätt argumenterar boken The Future of Feminism för att förståelsen av feminism ofta brister och att de ständiga deklarationerna om feminismens död inte bara är överdrivna, utan direkt felaktiga. Språket är stramt och faktaspäckat, men sällan svårgenomträngligt.
Efter flera vågor av feminism har såväl rörelser och organisationer som de sammanhang de verkar i förändrats. Detta leder till svårigheter att identifiera feministiska projekt och resultat. Inte minst blir bilden suddigare eftersom feminismen åstadkommit en hel del. Flera av feminismens klassiska mål har rönt framgång och många av dem är idag institutionaliserade på lokal, nationell såväl som på internationell nivå. ’gender mainstreaming’ kallar författaren processen som innebär att frågor som tidigare uttryckts av proteströrelser inlemmas i den allmänna politiska riktningen. Detta leder till att protest, som per definition eftersträvar uppmärksamhet, tar ett steg tillbaka och ersätts med samarbete som kräver ett mer lågmält förhållningssätt. Detta ska inte misstolkas som att feminismen är på tillbakagång.
Författaren Sylvia Walby är professor i sociologi vid Lancaster Universitet. Hon är också ansvarig för UNESCO:s satsning på genusforskning, arbetar inom EU-projekt och bedriver sociologisk forskning inom genus, globalisering och vetenskapsteori.
Boken kan grovt delas in i två delar. Första delen analyserar, besvarar och bemöter frågor och tvivel om feminismen som en politisk kraft att räkna med.
Mycket kretsar kring frågan om huruvida feminismen är död, i Sverige nyligen framförd i Svenska Dagbladet. Med massiva källhänvisningar som stundtals blir till en katalog över feministisk aktivitet visar Sylvia Walby upp en månghövdad rörelse med multipla mål i varierande sammanhang. Hon menar att feminismens livskraft bäst ses genom att:
”the lens through which feminism is viewed is broadened from culture to the entire range of human social life, when the definition of feminism focus on the pursuit of feminist goals rather than self identification, and when institutionalized practices are included alongside the more fluid social movementforms of feminism.”
Till exempel tas fackföreningar upp som en av de viktigaste aktörerna för feministiska mål och dessa kallar sig sällan feminister varför många bortser från dem. Anledningen till att fackföreningar är så viktiga är att
”feminist politics more often take the form of a politics of redistribution. The latter is less visible to analysts […] and thus it contributes to the false impression that feminism is weak.”
Med ett behärskat språk och föredömligt transparant analys ställer Sylvia Walby inga orimliga krav på läsaren. Sättet att redovisa källor med namn och år inuti texten ger dock ofrånkomligen boken en akademisk prägel. Det akademiska märks också i det noggranna arbetet med att klart och tydligt definiera väsentliga begrepp.
Kvinna bör i analyser ersättas av ”genus som det konstitueras i olika ’gender regimes’”. På så sätt tappar man inte bort till exempel de vitt skilda förutsättningar kvinnor i nord och syd har. Det svåröversatta ’gender regimes’ (på svenska könsmaktsordningar?) återkommer som en tydligare och bättre benämning på vad som ofta kallas patriarkatet. De sammanhang som kvinnor verkar i präglas av en manlig överordning på många sätt, men patriarkat, menar Sylvia Walby, riskerar att leda tankarna till ett system som är likartat och oföränderligt. Med uttrycket ’gender regime’ avses ”the interconnected gender relations and gendered institutions that constitutes a system.” Dessa relationer och institutioner ser olika ut beroende på tid och plats och kan givetvis förändras. Språk och analys bör åskådliggöra möjligheterna till förändring. Inte minst eftersom förändring är feminismens syfte.
Den första delen av The Future of Feminism beskriver alltså i princip hur landet ligger. Hur är det? Vad har hänt? Hur har det hänt? Och vem har gjort vad? Den andra halvan av boken diskuterar istället vad som bör ske och hur det kan gå till. I ett samhälle som hela tiden förändras måste analysen uppdateras. Hur påverkas kvinnor av finanskrisen? Leder jakten på ständig tillväxt till att kvinnor får det bättre? I kapitlet om feministiska intersektioner behandlas feminismen i relation till andra rörelser och intressen. Hur förhåller sig arbetet för jämställdhet mellan könen till miljörörelsen, kampen för mänskliga rättigheter, frågor om klass och etnicitet och inte minst olika politiska projekt. För den som är bekant med genusforskning känns intersektionalitets-begreppet igen.
Socialdemokrati, inte som enskilt parti utan som vision och samhällsorganisation ges stort utrymme. Tillväxt är något som gagnar kvinnor i välfärdsorienterade länder, medan det i mer nyliberala tenderar att hålla kvinnor kvar i lågavlönade jobb alternativt hemma eftersom barn och gamla inte tas om hand av någon annan. I socialdemokratiska länder förenas ofta klassfrågor med feministiska frågor på ett fruktbart sätt. Dock bör klass och kön hållas analytiskt åtskilda eftersom andelen kvinnor på viktiga poster, deras löner och utrymme i samhället kan öka samtidigt som låginkomsttagare får det sämre. En utveckling vi ser i Sverige från och med 80-talet.
De ökade klassklyftorna och det ökade inflytandet för de välsituerade i samhället ser Sylvia Walby som det största hotet mot vidare framgångar för feminismen. För att motarbeta detta krävs breda allianser med till exempel fackföreningar och miljöaktivister. Det krävs vaksamhet för att ’gender mainstreaming’ inte ska innebära att feminismens mål kommer i skymundan och det krävs ett ökat fokus på att utveckla sociala demokratier. Med de budskapen riktar sig The Future of Feminism till politiskt engagerade och vill ingjuta hopp. För i demokratin kan bra argument påverka maktstrukturer och orättvisor även om de ekonomiska förhållandena har fortsatt stort inflytande.Feminism är inte på väg bort, inte död och verkligen inte ett misslyckande. På ett övertagande sätt argumenterar boken The Future of Feminism för att förståelsen av feminism ofta brister och att de ständiga deklarationerna om feminismens död inte bara är överdrivna, utan direkt felaktiga. Språket är stramt och faktaspäckat, men sällan svårgenomträngligt.
Efter flera vågor av feminism har såväl rörelser och organisationer som de sammanhang de verkar i förändrats. Detta leder till svårigheter att identifiera feministiska projekt och resultat. Inte minst blir bilden suddigare eftersom feminismen åstadkommit en hel del. Flera av feminismens klassiska mål har rönt framgång och många av dem är idag institutionaliserade på lokal, nationell såväl som på internationell nivå. ’gender mainstreaming’ kallar författaren processen som innebär att frågor som tidigare uttryckts av proteströrelser inlemmas i den allmänna politiska riktningen. Detta leder till att protest, som per definition eftersträvar uppmärksamhet, tar ett steg tillbaka och ersätts med samarbete som kräver ett mer lågmält förhållningssätt. Detta ska inte misstolkas som att feminismen är på tillbakagång.
Författaren Sylvia Walby är professor i sociologi vid Lancaster Universitet. Hon är också ansvarig för UNESCO:s satsning på genusforskning, arbetar inom EU-projekt och bedriver sociologisk forskning inom genus, globalisering och vetenskapsteori.
Boken kan grovt delas in i två delar. Första delen analyserar, besvarar och bemöter frågor och tvivel om feminismen som en politisk kraft att räkna med.
Mycket kretsar kring frågan om huruvida feminismen är död, i Sverige nyligen framförd i Svenska Dagbladet. Med massiva källhänvisningar som stundtals blir till en katalog över feministisk aktivitet visar Sylvia Walby upp en månghövdad rörelse med multipla mål i varierande sammanhang. Hon menar att feminismens livskraft bäst ses genom att:
”the lens through which feminism is viewed is broadened from culture to the entire range of human social life, when the definition of feminism focus on the pursuit of feminist goals rather than self identification, and when institutionalized practices are included alongside the more fluid social movementforms of feminism.”
Till exempel tas fackföreningar upp som en av de viktigaste aktörerna för feministiska mål och dessa kallar sig sällan feminister varför många bortser från dem. Anledningen till att fackföreningar är så viktiga är att
”feminist politics more often take the form of a politics of redistribution. The latter is less visible to analysts […] and thus it contributes to the false impression that feminism is weak.”
Med ett behärskat språk och föredömligt transparant analys ställer Sylvia Walby inga orimliga krav på läsaren. Sättet att redovisa källor med namn och år inuti texten ger dock ofrånkomligen boken en akademisk prägel. Det akademiska märks också i det noggranna arbetet med att klart och tydligt definiera väsentliga begrepp.
Kvinna bör i analyser ersättas av ”genus som det konstitueras i olika ’gender regimes’”. På så sätt tappar man inte bort till exempel de vitt skilda förutsättningar kvinnor i nord och syd har. Det svåröversatta ’gender regimes’ (på svenska könsmaktsordningar?) återkommer som en tydligare och bättre benämning på vad som ofta kallas patriarkatet. De sammanhang som kvinnor verkar i präglas av en manlig överordning på många sätt, men patriarkat, menar Sylvia Walby, riskerar att leda tankarna till ett system som är likartat och oföränderligt. Med uttrycket ’gender regime’ avses ”the interconnected gender relations and gendered institutions that constitutes a system.” Dessa relationer och institutioner ser olika ut beroende på tid och plats och kan givetvis förändras. Språk och analys bör åskådliggöra möjligheterna till förändring. Inte minst eftersom förändring är feminismens syfte.
Den första delen av The Future of Feminism beskriver alltså i princip hur landet ligger. Hur är det? Vad har hänt? Hur har det hänt? Och vem har gjort vad? Den andra halvan av boken diskuterar istället vad som bör ske och hur det kan gå till. I ett samhälle som hela tiden förändras måste analysen uppdateras. Hur påverkas kvinnor av finanskrisen? Leder jakten på ständig tillväxt till att kvinnor får det bättre? I kapitlet om feministiska intersektioner behandlas feminismen i relation till andra rörelser och intressen. Hur förhåller sig arbetet för jämställdhet mellan könen till miljörörelsen, kampen för mänskliga rättigheter, frågor om klass och etnicitet och inte minst olika politiska projekt. För den som är bekant med genusforskning känns intersektionalitets-begreppet igen.
Socialdemokrati, inte som enskilt parti utan som vision och samhällsorganisation ges stort utrymme. Tillväxt är något som gagnar kvinnor i välfärdsorienterade länder, medan det i mer nyliberala tenderar att hålla kvinnor kvar i lågavlönade jobb alternativt hemma eftersom barn och gamla inte tas om hand av någon annan. I socialdemokratiska länder förenas ofta klassfrågor med feministiska frågor på ett fruktbart sätt. Dock bör klass och kön hållas analytiskt åtskilda eftersom andelen kvinnor på viktiga poster, deras löner och utrymme i samhället kan öka samtidigt som låginkomsttagare får det sämre. En utveckling vi ser i Sverige från och med 80-talet.
De ökade klassklyftorna och det ökade inflytandet för de välsituerade i samhället ser Sylvia Walby som det största hotet mot vidare framgångar för feminismen. För att motarbeta detta krävs breda allianser med till exempel fackföreningar och miljöaktivister. Det krävs vaksamhet för att ’gender mainstreaming’ inte ska innebära att feminismens mål kommer i skymundan och det krävs ett ökat fokus på att utveckla sociala demokratier. Med de budskapen riktar sig The Future of Feminism till politiskt engagerade och vill ingjuta hopp. För i demokratin kan bra argument påverka maktstrukturer och orättvisor även om de ekonomiska förhållandena har fortsatt stort inflytande.
