Folkpartiets nya kampanj är symptomatisk för hur den feministiska vokabulären har exploaterats av borgerligheten. Det är hög tid för en klassmedveten feminism om begreppet ska kunna återfå en relevant innebörd, menar Libertas Madeleine Bengtsson.
På reklamplatser, i busskurer och på fasader, blickar en vit, borgerlig man ner på förbipasserande. I ljuset av den feministiska våren har han och hans parti känt sig nödgade att följa med tåget inför det stundande valet. Men det är ju inte vilken feminism som helst som Jan Björklund och FP förespråkar. Nej, det är den där feminismen utan socialism. Det är sjukt viktigt att ta tydligt avstånd mot “vänstern”, mot Gudrun Schyman och andra kollektivister, verkar det som.
Så vad innehåller då Folkpartiets feminism? Enligt antologin Liberal feminism från 2001, med dåvarande partiledaren Lars Leijonborg som redaktör, och guiden till deras politik handlar det framförallt om att ge kvinnor möjlighet att göra karriär, med nya tjänster för lärare och vinsttillåtelse i välfärden. Med en ökad lönespridning inom kvinnodominerande yrken och möjligheten att bedriva privata, vinstdrivande företag inom välfärden ska kvinnor kunna nå nya höjder och inte förvägras några chanser i livet, menar partiet.
Men samtidigt är man i Folkpartiet medvetna om könsrollerna och hur dessa påverkar och segmenterar maktförhållandena mellan män och kvinnor även utanför arbetsmarknaden. Kvinnor gör i ett av världens mest jämställda länder, Sverige, fortfarande lejonparten av det obetalda hemarbetet. Det här ska åtgärdas med att införa en tredje pappamånad och bibehålla RUT-reduktionen.
För att vara ett parti som sätter individen framför kollektivet är det ett ganska blygsamt förslag att bara göra föräldraförsäkringen lite mer jämställd, istället för att individualisera den. Men FP ska ändå ha en eloge för att våga ta i den här frågan, omringade som de är av konservativa i Alliansen.
Mer problematiska är deras andra förslag. Åtminstone om de vill kalla dem feministiska. Att RUT-avdraget inte är en feministisk reform borde stå utom allt tvivel vid det här laget. Om tvivel kvarstår: läs Anita Nybergs utredande artikel i Fronesis 42-43. Med stora skattebelopp subventioneras höginkomsttagares lathet, utan önskvärd effekt på vare sig jämställdhetsområdet eller arbetslösheten.
Vad gäller kvinnors företagarmöjligheter inom en privatiserad välfärd har Folkpartiet en rejäl bevisbörda. I Katalys rapport från 2013 framgår att majoriteten av företagsledarna inom välfärden är män, trots att branschen är starkt kvinnodominerad. De kvinnor som startar eget i välfärdsbranschen är i regel småföretagare med små möjligheter att konkurrera med de mansdominerade riskkapitalbolagen. Rapporten visar också att lönerna i välfärdsföretagen i genomsnitt är lägre än hos de offentliga alternativen.
Ökade löneskillnader framhålls som något positivt och som något som skall uppmuntras. I SVT:s debatt om jobben i söndags förespråkade Erik Ullenhag sänkta ingångslöner i de branscher med lägst löner; branscher där inte oväntat kvinnor är i majoritet. Att ökade löneskillnader sliter isär samhället tycks inte bekomma Folkpartiet. Deras politik, där i praktiken kvinnor ska utföra RUT-tjänster billigare än tidigare hemma hos ojämställda par, kan sammanfattas med Anita Nybergs ord: “Med ökade inkomstskillnader blir det lättare för höginkomsttagare att köpa låginkomsttagares tid”.
Med Folkpartiets feminism får vi alltså ingen feminism eller jämställdhet överhuvudtaget. Feminismen blir en snygg och trendig retorik, men utan ett relevant innehåll. Varför driver partiet den här politiken? Ser de inte hur tom och meningslös den är?
Kan det finnas något annat skäl till att FP och andra borgerliga partier presenterar fattiga förslag med feministiska förtecken? Det tror statsvetare Katarina Tollin. I sin doktorsavhandling Sida vid sida från 2011 visar hon, genom att ha gått igenom jämställdhetspolitisk debatt i riksdagen 1971-2006, hur feminismen som begrepp kidnappats av borgerligheten för att försvara nyliberal politik. Politik, med målet att undergräva välfärdsstaten och stärka kapitalet, har gått lättare att genomföra om retoriken klätts med feministiska förtecken. Att säga att vi ska skapa ett låglöneproletariat med pigor går inte lika bra hem i stugorna som att sälja in RUT som en jämställdhetsreform. Individuell lönesättning för extra duktiga sjuksköterskor låter bättre än att krossa solidariteten mellan arbetare.
Enligt Tollin hade den feministiska politiken större verkan när den förknippades med social jämlikhet i stort. När kapitalism och sexism sågs som förtryckarstrukturer omöjliga att bortkoppla från varandra. På 80-talet, när socialdemokratin och vänstern i stort, började anamma allt mer av nyliberalismens idéer och tankegods, blev feminismen en fråga som ansågs ligga utanför höger- och vänsterskalan. Vilket parti som helst kunde kalla sig feministiskt. I samma veva började ojämlikheten i Sverige att öka. En ojämlikhet som framförallt drabbar kvinnor.
Det är dags för en klassmedveten feminism. Igen. Åtminstone om vi verkligen vill att feminismen ska vara relevant och faktiskt förändra levnadsvillkoren för kvinnor i Sverige. Klass och kön samverkar. Enligt LO:s rapport Tid, makt och pengar från 2014 är arbetarkvinnor den grupp i Sverige som tjänar minst, mår sämst och har minst makt över sin tid och sitt arbete. Det är i de kvinnodominerade branscherna som de osäkra arbetsvillkoren är som mest utbredda, lönerna som lägst och tröttheten i kropparna som värst. Arbetarkvinnorna som grupp tar också ut störst andel av föräldraledigheten.
För att förändra dessa enorma orättvisor, denna könsmaktsordning, räcker det inte med retorik eller slagkraftiga valaffischer. Klassmedvetenhet handlar om att se vilka intressen en viss grupp i samhället har. Kapitalisterna och borgarna har en hög grad av detta medvetande och har drivit sin linje under lång tid. Nu är det hög tid att även feminismen blir klassmedveten.
Madeleine Bengtsson
Libertas
