Farligt förmynderi i drogdebatten

 

Den negativa friheten, att fritt få agera och välja, måste begränsas eftersom den har en skadlig inverkan på den positiva friheten. Det är kontentan i Gustav Ekströms argument för att alkohol, narkotika och tobak (ANT) inte bör vara accepterat. Det är en extrem och farlig hållning. Förslaget är inte bara politiskt helt omöjligt, det är en moraliserande mardröm utan dess like.

 

Ekström skriver “Som samhälle kan vi inte acceptera att människors negativa frihet är så pass expansiv så att den inverkar negativt på samhället och dess individer. Vi bör inte heller acceptera beteenden som inskränker en positiv frihet.”

 

Det är oklart vad som blir kvar efter att de negativa friheter som kan tänkas minska den positiva friheten ska anses vara oacceptabla. Sex, datorspel, bio, socker, fett – kort sagt är mycket av livets goda hotat. Det är intressant att Gustav Ekström väljer att utgå från Isaiah Berlins två frihetsbegrepp för att argumentera för sin sak. De är helt tagna ur sin kontext och gör knappast Berlins politiska filosofi rättvisa.

 

Världen är komplex och sanningen ligger ofta i betraktarens ögon. Vad som passar för en, passar inte för en annan. Berlins stora filosofiska bidrag var hans teori om värdepluralism som han historiskt spårade tillbaka till bland annat Vico, Herder och Machiavelli.

 

Berlins grundsyn i politiken är att värden är i konflikt, vilket tvingar oss människor att ta beslut. Frihet står mot jämlikhet, säkerhet mot öppenhet, rättvisa mot barmhärtighet. Han menade att det inte finns några enskilda rätta svar i valet mellan genuina värden. Just därför är en grundläggande individuell frihet helt nödvändig. Den nödvändigheten bygger på bristen av universella svar i frågor om värde och mening.

 

“Befria samhället från de skadliga substanser om inskränker vår frihet” skriver Ekström som själv aldrig konsumerat någon substans och som inte utan vidare kan avfärda andras upplevelser som värdelösa. Några frågor måste ställas: vilka värden är det som faktiskt räknas? Vad ska man välja när värden står i konflikt? Vem är det som bestämmer det?

 

Som övertygad socialist kan jag också förstå att man har en förordnande inställning, det ingår i begreppet. Om individen ska upplösas i kollektivet, och det framtida socialistiska samhället är målet, kan jag förstå resonemanget. Min liberala ideologi är betydligt suddigare i kanterna. Jag förordar inte hur andra människor ska leva eftersom de vet det bäst själva. Berlins värdepluralism är en hörnsten i den övertygelsen. Att tro sig ha svaret på hur andras liv bäst bör levas är farligt. Men det svartvita synsättet delar nog inte många demokrater.

 

Ekström skriver att ANT “förhindrar vår förmåga att tänka mer rationellt och icke-manipulerat”. Det bestrider jag inte. Det rationella tänkandet står dock i det här fallet i konflikt med de positiva upplevelserna som alkohol kan ge, såsom lust, glädje, skratt, njutning och avslappning. Det går inte att säga att det är fel att hänge sitt liv åt njutning. I hög utsträckning måste svaret vara att låta var och en bestämma själv.

 

Det betyder inte att alla tar det bästa beslutet vid varje givet tillfälle. Däremot finns det vanligtvis ingen bättre auktoritet för att besluta åt en myndig människa i sitt sinnes fulla bruk än henne själv.

 

Jag är för en omfattande välfärdsstat med bland annat fri utbildning och sjukvård som fundament för den positiva friheten. Jag är också för måttliga punktskatter som kan hjälpa till att sänka efterfrågan och framförallt finansiera de kostnader som utan tvekan uppstår som en konsekvens av tobak- och alkoholkonsumtion.

 

Jag delar också Ekströms synsätt att missbruk av olika slag ska vara inriktade på vård snarare än bestraffning. Den här debatten handlar emellertid framförallt om att ändra status quo och förbjuda alkohol och tobak, inte om vidare drogliberalisering, därför lämnar jag det obesvarat. Ekström menar att vi ska förneka individer valfriheten eftersom de inte kan hantera den. Den nivån på förmynderi går endast att motivera med en tvärsäker hållning i frågan om ideal och vad som är värdefullt för människan – socialismen är svaret! Socialismen är enda vägen framåt!

 

Ett av Berlins främsta bidrag till den politiska filosofin är tanken att det saknas tvärsäkra svar i politiken. Hans filosofi är ett motgift mot den tro, att en ideologi kan lösa samhällets och människans problem, som förpestat 1900-talet. Berlin ger inga klara svar på hur samhället bäst ska styras eller hur människan bäst ska leva. Det är en sund inställning.

 

 

Ulf Waltré

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *