Värdlandsavtalet är ett uttryck för övernationalismen i dagens Europa. Det anser Anton Berg Niemelä, Nätverket unga socialdemokrater för fred, och jämför Nato med Eurovision. Foto: Nato.
Så var det klart. Sveriges riksdag har röstat för värdlandsavtalet med NATO. Som ett plåster på såren till oss NATO-motståndare skickade våra kamrater i riksdagen, Björn von Sydow och Alexandra Völker, en försäkran om att avtalet inte är ett steg mot ett framtida medlemskap.
Tekniskt sett handlade omröstningen om lagändringar som ska undanröja administrativa hinder i värdlandsarbetet, vilket är en grundförutsättning för en solidarisk säkerhetspolitik i Europa enligt von Sydow och Völker. På så sätt ska det bli enklare för Sverige att delta i försvarsövningar tillsammans med våra europeiska grannar, där 22 av 28 länder är med i NATO. “Vi socialdemokrater är tydliga, vi vill inte gå med i Nato”, men närmre relationer med NATO viktigt i en “allt oroligare omvärld”, understryker de på Dagens Arena.
Värdlandsavtalet ger en tydlig lektion om vart Europa är på väg. Idag driver vi en politik som ska undanröja gränser mellan EU:s länder. Det finns redan avtal som gör det möjligt för att pengar och människor enkelt ska kunna röra sig inom EU-zonen. Nu lägger vi till ett kompletterande ramverk för att vapen och soldater lika enkelt ska kunna flyttas inom unionen. Det ska vara enkelt att skicka svenska soldater i strid, därför tas krånglig byråkrati som står i vägen bort. Harmoniseringen av Europas ekonomier kompletteras alltså med en harmonisering av dess militärer. I någon mening är värdlandsavtalet ett slags realpolitikens Eurovision Song Contest. “Come together” för ett starkt Europa. Solidaritet med Europa, för Europa.
Det ligger emellertid mer än en rolig likhet i parallellen mellan ESC och värdlandsavtalet. Båda är de uttryck för en ny slags (över)nationalism. Länderna i EU är lika oss ekonomiskt, militärt och kulturellt, sägs det. Schengenavtalet används för att skapa en ekonomisk europeisk identitet. På samma sätt används ESC som ett verktyg för att samla Europas länder och dela med sig av sin kultur för att visa att vi delar samma kulturella arv. Nu lägger värdlandsavtalet grunden för en gemensam säkerhetspolitik som visar en lojalitet mot våra europeiska grannars intressen grundat på tanken att vi ska försvara ett gemensamt Europa.
Varje identitetsskapande bygger på att dela upp världen i vi och dem. Politiken som konstruerar en gemensam europeisk identitet är enbart möjlig genom att just dra en gräns mellan vilka som står innanför och vilka som står utanför. Vi allierar oss i praktiken med NATO-landet Turkiet, som också förhandlar om medlemskap i EU, men inte med Ryssland. Europa är lojala med Erdogans och Orbans regimer, men rustar för att försvara sig mot Putins.
Så när vi socialdemokrater pratar om en solidarisk säkerhetspolitik frågar jag mig: solidaritet med vem? Ska vår säkerhetspolitik byggas på skillnader mellan länder eller likheter mellan världens folk? Har du och jag verkligen mer gemensamt med den europeiska överklassen än den ryska arbetarklassen?
Den solidariska säkerhetspolitiken motiveras ofta med att den är en stolt svensk tradition, oavsett vilket innehåll den får i sin samtid. Istället för ett Europa i militär harmoni vill jag slå ett slag för den solidariska säkerhetspolitiken i tappningen den hade 1850-1950. Då pågick samma övernationalistiska strömningar som vi ser idag. Sverige, Norge och Danmarks kronprinsar lovade varandra dyrt och heligt att ställa upp och försvara varandras länder och folk, för vi tillhörde samma nordiska folkstam. När skandinavismen prövades i praktiken sprack löftena snabbt. Först när Danmark försökte återerövra det “danska” Schleswig från Preussen 1864 och tusentals unga danskar offrades för stordanskheten. Sedan när Norge tilläts bryta unionen med Sverige på fredlig väg 1905. Denna politik, som var mer solidarisk med folket än världens herrar, symboliseras för alltid i Oscar II:s byte av valspråk 1905”, från “brödrafolkens väl” till “Sveriges väl” efter att unionen bröts.
Det blev aldrig blev något krig med Norge trots nationalistiska påtryckningar. Sverige deltog inte i första världskriget trots att regeringar och socialdemokrater runtom i Europa slöt upp i nationalromantiska borgfreder och försvarsallianser. Det räddade miljontals liv. Jag hoppas att vi följer denna stolta tradition nästa gång Europas herrar ropar på svenska soldater i kampen för Europas väl. För en sak kan vi vara säkra på, om det blir krig kommer det, precis som alltid, vara det vanliga folket som drabbas värst. Det är vi som drömmer om en lägenhet, ett jobb, att skatteåterbäringen kommer och en bättre framtid för våra barn som kommer dö, inte de som pratar om oljefält, kränkta luftrum och militära intressesfärer.
Låt oss föra en politik som gör det möjligt för alla att leva i fred istället för en politik som ställer människor mot varandra. Låt Europeismen dö samma död som Skandinavismen, till ljudet av vapnens tystnad.
Anton Berg Niemelä
Nätverket unga socialdemokrater för fred
