Europas väg framåt går genom utrikespolitiken

Merkel e Sarkozy sul triclinio, Roma, 6 luglio 2009”Euron är vårt gemensamma öde, och Europa vår gemensamma framtid.” Så sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i förra årets regeringsförklaring. Det är svulstiga ord, men långt ifrån tagna ur luften. Det vet tyskarna bättre än de flesta andra. När svenska EMU-förespråkare i dessa kristider allt mer desperat försöker sälja in euron just för fredens skull så är det värt att påpeka att de har en poäng. EU är ett fredsprojekt och i stora delar ett framgångsrikt sådant, framvuxet som det är ur historiska och personliga erfarenheter av krig. Om man tycker att ständiga nattmanglingar i Bryssel är ett tröttsamt sätt att hantera motsättningar på så bör man komma ihåg att den förra standardmetoden var en markoffensiv genom hela Beneluxregionen.

Men vi behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden. Det kan vara svårt att föreställa sig idag, men för bara två decennier sedan fanns det mitt i all framtidsoptimism en utbredd oro för att ett suveränt, återförenat Tyskland i Europas mitt oundvikligen skulle väcka gamla imperiedrömmar till liv. Farhågorna var särskilt starka i Paris och London, där det på sina håll muttrades om ”det fjärde riket”, men högst påtagliga också i Bonn, där många tyskar själva tvivlade på sina landsmäns förmåga att motstå det förflutnas frestelser. Lösningen blev att knyta Tyskland till Västeuropa med de starkaste band man kunde föreställa sig. Alltså ekonomiska. ”Halva Tyskland åt Kohl och hela D-marken åt Mitterrand”, som det hette när det begav sig. Det finns inget bättre bevis på hur framgångsrik denna strategi varit än att vi idag, tjugo år senare, kan skratta åt farhågorna. Så ja, EU handlar om så mycket mer än ekonomisk lönsamhet. Och visst, euron har gjort oss säkrare.

Ändå måste ett par invändningar resas. Till att börja med mot den selektiva historieskrivningen. Samtidigt som EU:s ledare dunkade varandra i ryggen och talade om hur de gjort krig otänkbart i Europa var krig i själva verket mer än bara tänkbart för många européer. Medan högtidstalen prisade fredens och samarbetets Europa föll granaterna i skurar över Sarajevo. När toppmötet i Cannes 1995 förklarade processen mot en ekonomisk och monetär union irreversibel var den process som skulle leda fram till massakern i Srebrenica fortfarande högst reversibel. Likväl inträffade den bara två veckor senare, medan holländska FN-soldater handfallna såg på. Valutaunionen är i allra högsta grad ett uttryck för ett nytt, fredligare Europa, men den är också ett monument över européernas – vår – ovilja att faktiskt stå upp för freden och människovärdet när det verkligen gäller. EU:s ledare valde att investera sitt politiska kapital i EMU-projektet istället för att intervenera på Balkan. Om målet var fred och säkerhet så var det uppenbarligen fel prioritering.

Srebrenica

Det är känt att historien inte upprepar sig, men väl rimmar. Vintern 2012 är EMU fortfarande fel prioritering. Det finns till att börja med all anledning att tvivla på att valutaunionen kan uppfylla sitt syfte att föra européerna närmare varandra utan att åtminstone ge sken av ekonomisk rationalitet. Eurokrisen verkar tvärtom ha ökat motsättningarna; återigen hörs kritik mot ett EU där Tyskland dikterar villkoren, samtidigt som tyskarna blir allt mer ovilliga att lätta på plånboken när andra medlemsstater behöver hjälp. Att i det läget försöka forcera en utveckling mot en ekonomisk-politisk union genom ytterligare ekonomisk samordning skulle troligen bara göra saken värre. Naturligtvis måste den ekonomiska krisen lösas, men ingen lösning kan ha legitimitet om den inte utgår helt och hållet från vanliga européers omedelbara rätt till ett drägligt liv. Först brödet, sedan moralen, för att tala med Brecht. Antagligen överlever valutaunionen i någon form, men den har rimligen gjort sitt som motor för europeisk integration. Att överge det europeiska projektet som sådant vore däremot ett misstag av historiska proportioner. Så vad ska vi ha istället?

Min uppfattning är att detta nya sammanhållande projekt borde handla om EU:s relationer till sin omvärld. I klartext, en verkligt gemensam utrikespolitik. Låt mig börja med att konstatera att de praktiska förutsättningarna finns där. Tillsammans är EU:s 27 medlemsstater världens största ekonomi, världens största givare av utvecklingsbistånd och världens näst största militärmakt sett till försvarsutgifter. Den enorma potential som finns i unionens förmåga att utöva mjuk makt har redan demonstrerats i Turkiet, där det tidiga 2000-talets radikala reformperiod tog slut först när EU:s ledare valde att sabotera processen. Och med Lissabonfördraget har unionen fått möjligheten att bygga upp en resursstark och kompetent utrikesförvaltning under ledning av en enda utrikespolitisk representant. Den enda anledningen till att EU är en andra rangens spelare i världspolitiken är att vi inte förmår tala med en röst, detta trots att det antagligen råder större enighet om utrikespolitiken – mellan medlemsländerna såväl som de politiska blocken – än om något annat politikområde.

Så varför just utrikespolitiken? Helt enkelt därför att det är rätt prioritering om målet är fred och säkerhet. Då står nämligen dagens stora utmaningar att finna utanför unionens gränser. Det handlar för det första om utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter i vårt närområde, bortom Dnieper, Bosporen och Medelhavet. Låt oss ta Vitryssland som exempel eftersom det var temat för senaste numret av Libertas (2011/4). Där har bristen på en enhetlig linje gjort Europeiska Unionens påverkansförsök inkonsekventa och reaktiva. Om Europas sista diktator ska falla kommer EU att behöva rikta sin mjuka makt med full kraft mot Minsk; diplomatisk press på de styrande, omfattande stöd till oppositionen, civilsamhället och oberoende media, lättade visarestriktioner för vitryssar utan band till regimen, samordnade insatser för att upprätthålla en lokal europeisk närvaro och bygga upp unionens trovärdighet inom landet, samt, naturligtvis, upprätthållandet av ett långsiktigt europeiskt perspektiv, med EU-medlemskap som slutmål.

Men även med allt detta kommer elefanten i rummet, som så ofta, att vara Ryssland. Det är knappast någon slump att förra årets brutala repression av oppositionens protester kom strax efter att Lukasjenka säkrat ett nytt, synnerligen fördelaktigt energiavtal med Moskva. EU är i desperat behov av en gemensam linje mot Ryssland, inte enbart för att hindra den allt mer auktoritära regimen från att söndra och härska med gaskranen, utan också för att möjliggöra en konstruktiv dialog, inte minst om Vitryssland. Splittringen i 27, ibland diametralt olika, relationer till Moskva får inte bara EU att framstå som svagt, utan också som oberäkneligt och därmed hotfullt, vilket spelar rakt i händerna på de mer hårdföra och paranoida krafterna inom den ryska makteliten. Lukasjenka har därför framgångsrikt kunnat utnyttja Vitrysslands ställning som buffertstat, trots att det knappast ligger i Rysslands långsiktiga intresse att hålla hans isolationistiska regim under armarna.

Men utmaningarna är också globala. Vi står inför en historisk förskjutning av relativ makt från väst till öst och om Europas stater inte tillsammans lyckas omförhandla sin globala position i den processen kommer vi snart att finna oss i rollen som världens Storschweiz. Värre kan man naturligtvis ha det, om det inte vore för att det blir allt mer uppenbart att möjligheterna att motverka utarmningen av jordens resurser och förhindra den annalkande klimatkatastrofen kommer att stå och falla med EU:s förmåga att leda och få andra att följa. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet av klimatfiaskot i Köpenhamn 2009. Någon kanske invänder att dagens Europa knappast kan vara i position att peka finger i frågor om hållbar utveckling eller mänskliga rättigheter, och så är det naturligtvis. Men ändå: Om inte vi européer är beredda att tillsammans med kraft stå upp för dessa ideal, vem förväntar vi oss då ska göra det?

Som sammanhållande projekt för det europeiska samarbetet skulle den gemensamma utrikespolitiken naturligtvis skilja sig från valutaunionen i väsentliga avseenden. Till skillnad från den nuvarande funktionalistiska integrationsprincipen – ekonomiska medel för politiska ändamål – så skulle vi istället få en renodlat politisk process utan några bakvägar. Utrikespolitiken är dock troligen det område där européerna skulle vara mest benägna att acceptera ökad överstatlighet eftersom den inte direkt berör deras mest grundläggande sociala och ekonomiska behov. Idén om att vi bara kan påverka globalt om vi arbetar tillsammans torde inte heller vara alltför svår att sälja in. De stora stoppklossarna skulle snarare vara vissa regeringschefer och diplomaters personliga prestige, underbyggd av spridda fantomsmärtor efter olika förlorade imperier. Men om något måste offras på den europeiska integrationens altare vore det betydligt rimligare att be våra ledare tygla sina statsmannakomplex än att kräva av vanliga européer att de ska avstå från pensioner och reallöneökningar. Därmed inte sagt att det vore lättare att vinna gehör för.

Vi får alltså inte låta eurokrisen lura in oss i en falsk dikotomi mellan forcerad ekonomisk integration och förödande politisk desintegration. Angela Merkel får ursäkta, men om vi européer har ett gemensamt öde måste det vara något bättre än en dysfunktionell valutaunion. Hennes idé om Europa som vår gemensamma framtid är förvisso sympatisk, men framför allt missar den poängen. Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi, grundaren av den paneuropeiska rörelsen, var mer träffsäker när han 1948 talade inför Europakongressen i Haag: ”Låt oss aldrig glömma, mina vänner, att Europa är ett medel och inget ändamål.” Ödet har inget med saken att göra; Europa är nu. Frågan är vad vi vill åstadkomma med det.

Jonas Nilsson
S-studenter Malmö

Vidare läsning: Garton Ash, T., History of the Present: Essays, Sketches, and Dispatches from Europe in the 1990s (London 1999); Garton Ash, T., Facts are subversive: Political writing from a decade without a name (London 2009); Lynch, D. (red.), “Changing Belarus”, Chaillot Paper no. 85, EUISS (2005) (http://www.iss.europa.eu/uploads/media/cp085.pdf); Fischer, S. (red.), “Back from the cold? The EU and Belarus in 2009”, Chaillot Paper no. 119, EUISS (2009) (http://www.iss.europa.eu/uploads/media/cp119.pdf).

Share

8 thoughts on “Europas väg framåt går genom utrikespolitiken

  1. Could you send me an application form? buy cheap cialis 20mg Separately, Hediard, the French chain of luxury food shopswhose flagship Paris store sits on the same square, filed onMonday for insolvency, a source familiar with the process said.He declined to be identified because of legal restrictions.

  2. I’m sorry, she’s costco minoxidil foam If conditions had been clear, the climax of the Manhattanhenge effect would have been visible at the precise time of sunset, at 8:24 p.m. EDT. At that point, half of the sun would have appeared on the horizon, and the other half would have appeared to dip below.

  3. Sorry, you must have the wrong number fasigyn tinidazole canada Forbes writers have the ability to call out member comments they find particularly interesting. Called-out comments are highlighted across the Forbes network. You’ll be notified if your comment is called out.

  4. Sorry, you must have the wrong number can i get viagra at 18 It’s all about the putting, we know, particularly at Oak Hill. And already, he seems to be letting the course get to his head. Following a visit to Oak Hill last week, Woods was concerned yet again with the speed of the greens — a chronic problem he can’t shed.

  5. Cool site goodluck 🙂 is antabuse a prescription drug In a statement regarding the paper, the American Beverage Association said, “This is an opinion piece not a scientific study.  Low-calorie sweeteners are some of the most studied and reviewed ingredients in the food supply today.  They are safe and an effective tool in weight loss and weight management, according to decades of scientific research and regulatory agencies around the globe.”

  6. I’d like to change some money buying zoloft online When I asked whether working as part of the national army meant anything more than wearing an official band on one’s arm, since they are the same tight units of fighters working together under the same commanders they fought with during the revolution, he shifted uncomfortably in his seat. 

  7. What’s the exchange rate for euros? urso em ingles Tourre acknowledged Wednesday the statement “was notaccurate,” since that part of the deal wasn’t being offered atall. Legal experts have said the admission could prove key inthe SEC’s effort to convince the jury that Tourre is liable.

Lämna ett svar till Moises Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *