Mer om Europas kris

Detta är ett inlägg av Erik Bengtsson och en uppföljare till “Grekisk hjärngympa“, 20 juli.

–  –  –  –

“The paradox is that the debt crisis is driving Europe’s leaders towards closer integration

while simultaneously sapping the public’s faith in that same goal.”

Tony Barber, FT 22 juli

 “Conventional wisdom in Brussels holds that nothing helps the

cause of European integration like a crisis.”

Stanley Pignal, FT Brussels Blog 9 augusti

“We should not have false illusions, a federal union is the only way to ensure that the

economies in the euro zone do not diverge as they have over the past ten years”

Guy Verhoefstadt


Nej, det gör det uppenbarligen inte.

 

Den ekonomiska krisen fortsätter att svepa över västvärlden med olika manifestationer som börskaos, statsskuldskriser, nära stagnant BNP-utveckling i viktiga länder, och i allra högsta grad arbetslöshet bestående på krisnivå. Krisbekämpningen liknar spelet whack-a-mole: när politikerna (till synes) slagit ner en fara, så dyker en ny genast upp*. För en månad sedan skrev jag här på bloggen om Greklands statsskuldskris och olika policyförslag för att lösa den.

Denna uppföljning fortsätter med Greklandskrisdiskussionen och med ett större fokus på eurozonens policyriktning: vart är EMU på väg? Texten är strukturerad så här. Först beskriver jag bailoutpaket nr 2 och dess efterdyningar. Därefter diskuterar jag de privata kreditörernas inblandning i Greklands-bailouten. Därefter diskuteras kommande reformer och bailouts i eurozonen. Till slut en sektion om EMU och den europeiska integrationens karaktär.

 

Bailout nr 2 och dess efterdyningar

Bailoutpaketet från den 21 juli är en stor, omfattande och inte helt lättbegriplig överenskommelse. Det finns minst fyra stora delar att ta upp: rena pengar, nedskrivning av värdet på Greklands utställda statsobligationer, sänkta räntor på bailoutpaketen, och en reform av European Financial Stability Facility.

Pengadelen omfattar 109 miljarder euro i form av lån från de övriga eurozonsländerna (förutom Irland och Portugal) och IMF, uppdelat så här (se Economist 30 juli):

  • €34 mdr är traditionella bailout-lån;
  • €20 mdr är till att köpa tillbaka obligationer på öppna marknaden;
  • €35 mdr går till bond swaps and rollovers;
  • €20 mdr går till att ”repair damages” (Chaffin och Spiegel i FT 23-24 juli).

Dessutom har €35 mdr lagts undan för att användas som collateral om Grekland går in i selective default.

I enlighet med vad Tyskland, Nederländerna, Finland med flera regeringar förespråkade hela tiden så fick också privata kreditörer ta en förlust i och med detta bailoutpaket: värdet på den privata sektorns grekiska statsobligationer skrevs ned, enligt den officiella siffran, med 21 procent. Metoden för att nå detta är dock inte helt transparent; den bygger på förlängning av obligationerna till 15 eller 30 års löptid med olika nya räntenivåer, och det är uppenbart att olika finansiella institutioner räknar med att implementera nedskrivningen på mycket olika sätt (Cotterill & Alloway 2/8, Cotterill 5/8). På det hela taget ska i alla fall nedskrivningen enligt Harald Hau motsvara 37 miljarders minskning av Greklands statsskuld (Hau 27/7).

Vidare så sänktes i paketet räntorna på EU-medlemsstaternas lån till Grekland, Portugal och Irland, till 3,5 procent. Irland betalade tidigare 6 procent på sin €67,5 miljardersbailout, och den irländska regeringen beräknar besparingarna av det nya paketets räntesänkning till 900 miljoner euro per år (Economist 30/7).

Vidare, och detta är kanske den del av bailoutpaketet som har störst långsiktig betydelse, så ska European Financial Stability Facility reformeras. (EFSF är en poolad fond, 29 procent av pengarna kommer från Tyskland och 22 procent från Frankrike, som är till för kontracykliska åtgärder i eurozonen, som att köpa statsobligationer från krisländer – dvs låna ut pengar till dem – och att stötta finansiella institutioner i kris.) EFSF ska nu få rätten att köpa eurozonsstaternas obligationer på den öppna marknaden, att ge förebyggande lån till medlemsstater som riskerar att annars hamna i kris, och att återkapitalisera banker i krisande medlemsstater. Men dessa reformer måste godkännas av de sjutton eurozonstaternas parlament, vilket kan ta ett tag med tanke på att bailoutpaketet utformades just inför europas stora semesterveckor, och en av paketets stora ickereformer är att EFSF:s kapital på 440 miljarder euro inte ökades, trots förslag om att utöka fonden till en triljon euro (jfr Hume 4/8, Economist 20/8). Tyska kritiker av en ”överföringsunion” i EMU ser detta som en seger (Economist 30/7), och Merkel försvarar sig lamt mot de inhemska kritikerna:

”En transferunion, så som jag förstår det, skulle innebära en automatisk finansiell utjämning. Och en sådan kommer det enligt min övertygelse inte att finnas.” (cit i FAZ 23/7)

Som om frågan var huruvida EFSF är en ”automatisk finansiell utjämning” (fanns en sådan vore EU ju en ren federalstat)

 

”Marknaderna” (dvs deras aktörer) reagerade direkt positivt dagen efter bailoutpaketet så var räntan på 1-åriga grekiska statsobligationer mer än sju procentenheter lägre än en vecka tidigare, och på 10-åriga statsobligationer hade räntan minskat med tre procentenheter. Räntan på spanska 10-åriga statsobligationer föll från den 20:e till den 22:e med 0,4 procentenheter, och den på italienska 10-åriga med en halv procentenhet. Och europeiska bankers aktier ökade i värde (FT Lex 23-24 juli). Det såg bra ut för eurozonen.

Men andningspausen varade bara i två dagar; sedan bröt kaoset ut igen. Italienska och spanska obligationers ränta rusade återigen i höjden vilket tvingat ECB att börja köpa upp dessa papper (för ca 22 mdr euro under veckan), och världens börser har rasat. Dow Jones ras den 8 augusti var dess sjätte största på en dag någonsin (och raset den 4 augusti det tionde största). Den dagen såg två av USA:s (och därmed världens) största banker, Bank of America och Citigroup, sina aktier sjunka i värde med 20 respektive 16 procent på en enda dag (Avent 8/8), och två dagar senare var det de franska bankernas tur: bjässen Société Générales aktier föll 15 procent den dagen, Credit Agricoles 12 procent och BNP Paribas 9 procent. Det har, som Financial Times John McDermott konstaterat, blivit dags att plocka fram the un-rally monkey; veckan 8-12 augusti var en av de mest volatila i marknadens historia, med större ”flykt till säkerhet” (dvs flytt av pengar till säkrare investeringar som guld, schweizisk franc, statsobligationer i icke-krisländer osv) än vad som skedde under veckan efter Lehman Brothers fall hösten 2008 (Milne och Wigglesworth, 13-14/8). Och denna veckan, med seriös oro för en ”double-dip recession” blandat med mer kaosartade spekulationer, har vi sett fortsatt kraftig volatilitet på börserna; Stockholmsbörsens fall med 6,2 procent igår (18/8) är bara ett exempel på det. Vi har också sett nya krispolicies, som ovan nämnda ECB-köp av italienska och spanska obligationer, och USA:s centralbank Federal Reserves utfästelse att de kommer hålla styrräntan på dess nuvarande låga nivå i två år framöver.

un-rally monkey

Varför gick det så snabbt från ”räddning” till kris igen? Patrick Jenkins i Financial Times (25/7) hävdar att det handlar om två saker. Den första är att paketet bara handlade om Grekland, och inte gjorde något för andra länder under press, som Irland, Portugal, Spanien och Italien. Den andra är att nedskrivningarna – 21 procent, enligt den officiella siffran – av Greklands skulder till privata långivare var för liten för att göra en rejäl skillnad och kunna få Grekland tillbaka till stabilare statsfinanser och kreditvärdighet nog för att kunna få nya lån från privata långivare. Ryan Avent på Economists Free Exchange-blogg pekar å andra sidan (25 juli) på en ond cirkel av höga lånekostnader för de europeiska staterna, vilket gör stimulanspaket dyra, vilket bidrar till att hålla nere tillväxttakten, vilket gör det svårare för staterna att betala tillbaka sina skulder, vilket gör det dyrare för dem att låna, osv. Michael Schuman på Time-bloggen Curious Capitalist pekar (27 juli) på sex orsaker: för liten skuldnedskrivning och för optimistiska bedömningar av vad för budgetåtstramningar Grekland kan förväntas genomdriva; för lite stöd åt andra pressade stater som Italien och Spanien; att nedskrivningarna ytterligare kommer öka lånekostnaderna för andra krisstater; att EMU inte har tillräckligt mycket gemensamma pengar för att kunna göra flera rejäla bailouts; att eurozonens politiska ledare saknar en större strategi; och slutligen att ekonomierna helt enkelt har för stora struktruella problem (låg tillväxt osv) som inte kan lösas med bailouts.

Ganska omedelbart efter Greklandsbailouten blev de stora oros-områdena Spanien, Italien och till slut också Frankrike. Om något av dessa större eurozonsländer skulle behöva en bailout skulle det krävas bailoutpaket av en helt annan storleksordning än vad det mindre Grekland har behövt hittills.

ECB:s köpaktion för spanska och italienska statsobligationer fungerade förvisso, räntorna pressades ner rejält från topparna i början av augusti (se bilderna ovan), och man tvingade igenom vidare nedskärningar i Italiens statsbudget, men med tanke på tillväxtprognoserna är det ändå inte läge att blåsa faran över. Jag återkommer till detta nedan.

 

Bailoutpaket nr 2 och de privata kreditörernas inblandning

I mitt förra inlägg tog jag upp den politiska diskussionen om privata aktörer och bailouts. När USA:s stat räddade investmentbanken Bear Stearns, som på grund av ohållbara subprime-lån höll på att gå bankrutt, i mars 2008 genom att tvångssälja den till JP Morgan, med förbehållet att staten tog över värdelösa lån på 30 miljarder $ som JP Morgan inte ville ha, var detta då lyckad konjunkturpolitik eller bara kapitalistvänlig politik med privatiserade vinster och socialiserade förluster**? Eller både och? (Se Cassidy 2010, s 319f.)

Också med Greklands-bailouten är de privata kreditörernas inblandning särskilt värd att diskutera och fundera på från ett fördelningspolitiskt såväl som ekonomisk-politiskt perspektiv.

BNP Paribas-powerpoint om omstruktureringen. Via Joseph Cotterill och Tracy Alloway 2/8

Deras ”haircut” (nedskrivning av värdet på de grekiska statsobligationer de äger) uppgår som konstaterats ovan till 21 procent, vilket kan låta som en rejäl förlust. Men faktum är att med den risk för statsbankrutt och därmed 100 procents värdeförlust som papprena hade och har, så var deras värde på andrahandsmarknaden redan nedskrivna med 40-50 procent (Spiegel 25/7). En formell nedskrivning med 21 procent är alltså i princip ingen förlust alls! (Jfr Cotterill 5/8.) Nedskrivningen utformades också i låg grad som direkt värdenedskrivning, och i högre grad som långsammare tillbakabetalningstakt (på 15 år eller 30 år) till lägre ränta (Charlemagne 30/7). Det är också bara ägare av grekiska statsobligationer som berörs – enligt bailoutpaketet ska andra bailoutländer inte beröras (se Peel & Jenkins 22/7).

Det är alltså en bailout som är mycket snäll mot banker som BNP Paribas och Commerzbank***. Financial Times John Authers konstaterar (23-24/7): ”this is a blatant exercise in helping out banks”. Och den tyske ekonomen Harald Hau skräder än mindre orden i en rejäl sågning på voxeu.org; han beskriver paketet som “a gigantic wealth transfer from the Eurozone taxpayer and the IMF to the richest 5% of people in the world”, med utvecklingen: “given that private creditors had the most to lose [och] given that the market discount was already 50% for Greek debt, giving up 21% could be viewed as a gain.” Ytterligare smickrande för bankerna är att det inte blev något av den bankskatt som bland andra Sarkozy förespråkade för att få in mer EU-pengar till bailouts och annat.

Kontraargumentet (använt bl a av Wolfgang Münchau) mot de kritiker som Hau som hävdar att privata kreditgivare borde ha tvingats till att ta större förluster, är att hoten om sådana nedskrivningar (”bail-ins”) skulle ytterligare ha drivit upp räntorna på eurozonländernas statsobligationer, och därmed de facto ökat kostnaderna för deras statsskulder! (Se t ex Atkins 1/8.) Detta är ett värdefullt argument i sig, och man måste väga för- och nackdelarna med en strängare policy gentemot kapitalisterna mot varandra.

Klart är däremot att de privata kreditörernas inblandning i bailouten är baserad på ett förslag från finansinstitutionernas internationella thinktank och lobbyist Institute of International Finance (se Beattie 28/7, Economist 30/7) och att denna bailout, som så många andra ekonomisk-politiska händelser idag, ger god food for thought för funderingar om förhållandet mellan klass och stat och maktfördelningen i den politiska ekonomin.

 

Kommande reformer och bailouts

Kaoset som rått också efter 21 julis bailoutpaket visar med all önskvärd tydlighet att denna bailout, och reformerna av EFSF, kommer att få uppföljare. Vad kan man förvänta sig?

Den största frågan på kort sikt har varit denna: kommer Italien och/eller Spanien (till och med Frankrike?) att behöva bailouts? Före ECB:s senaste obligationsköparrunda, som började 8 augusti och omfattade 22 miljarder euro den veckan, så var både staternas räntor för att låna på väg rakt upp, till ohållbara nivåer, men ECB lyckades sänka varderas ränta med ungefär en procentenhet. (Se Atkins & Milne 16/8.) Båda länderna ser dock fortfarande ut som goda kandidater till titeln ”sick man of Europe”; båda länderna kombinerar låg tillväxt och låg sysselsättningsgrad med hög arbetslöshet. Hög statsskuld är det däremot bara Italien, ca 120 procent av BNP, som har; Spaniens statssskuld ligger på mer hanterbara 60 procent av BNP.

Den öppna arbetslösheten i Spanien ligger på horribla 20 procent, i Italien på 8,4 procent, och tillväxtprognoserna för dessa liksom för många andra länder ser inget vidare ut (jfr Erlanger 7/8). Att staterna – som USA – är så finansiellt försvagade nu gör också att det naturligtvis är svårare att föra en keynesiansk stimulanspolitik nu än vad det var i finanskrisen år 2008. En ekonom på UBS säger til Financial Times: ”No major economy I can think of is doing anything substantive to promote growth and jobs. We are in a political as much as a debt crisis.” (cit i Beattie 6-7/8) Samme ekonom pekar på Storbritanniens experiment med stränga budgetnedskärningar och att landets ekonomi i andra kvartalet växte 0,8 procent på årstakt, och FT kommenterar: “claims that fiscal stimulus has been crowding out the private sector appear ever more questionable.”

Royal Bank of Scotlands ekonomer har gjort prognosen att om Italien och Spanien verkligen hamnar i en marknadspress som vore vägen till statsbankrutt, så skulle ECB och EFSF komma att behöva köpa upp sanslösa €850 miljarder av spanska och italienska statsobligationer för att rädda de båda länderna (Blackstone och Forelle 9/8). För att få en uppfattning om storleksordningen: utestående italienska statsobligationer uppgår till 1597 miljarder €, och spanska dito 576 miljarder €. ECB:s köpta obligationer uppgår däremot till 74 miljarder € (Cotterill 8/8). Och just nu ser förvisso räntorna för Italiens och Spaniens statsobligationer rätt okej ut, men analytikerna skriver inte av risken för krasch än. En ekonom från Citigroup säger till FT:

”The front-loading of the buying was designed to put the market back on the back foot, which it did. But if the market believes there is nothing behind it and there isn’t more to come then spreads will start to drift wider again.” (cit i Milne & Atkins 16/8)

Alltså: veckan fr o m den 8 augusti gick ECB ut väldigt hårt (»front-loading«) och köpte obligationer för 22 miljarder euro. Men om de inte har resurserna att vid behov fortsätta i lika hög takt, så kommer »spreads« på obligationerna, alltså räntorna jämfört med andra länders, att stiga igen.

Huruvida det verkligen kommer att behövas bailouts för Italien och Spanien är ingen avgjord fråga. Men det finns också stora reformfrågor för EMU som hänger ihop med denna diskussion. Dessa frågor är: kommer EMU nu att bli en transferunion på riktigt? Och, i så fall under vilka former: vilken roll ska ECB ha och vilken roll ska EFSF ha och hur stor ska EFSF vara?

Låt oss börja med ECB. Deutsche Banks chefsekonom Thomas Mayer säger till Financial Times om ECB:s obligationsköp:

”This is the ECB doing exactly what it was not supposed to do. The fathers of the Maastricht treaty went out of their way to build a big firewall between the ECB and government finances – and that has not worked. The ECB has been dragged into the fiscal arena and is now a combined monetary and fiscal agent.” (cit i Harding & Wilson 13-14/8)

ECB har alltså nu ett antal miljarder euro kontracykliskt investerade i spanska och italienska statspapper, såväl som grekiska, portugisiska och irländska). Efter förra veckans 22 miljarder euro-köp av spanska och italienska obligationer sitter ECB nu på totalt 96 miljarder statsobligationer från eurozonsstaterna (Atkins & Milne 16/8). En analytiker på investeringsbolaget Nomura säger till FT att med denna utveckling så blir ”the distinction between quantitative easing and sovereign bailouts … less clear” (cit i Mackenzie 9/8). Just denna utveckling, där ECB får en större och större roll för att stabilisera eurozonen, har gjort Ottmar Issing, som satt i ECB:s styrelse 1998-2006, mycket arg. I en debattartikel i Financial Times lackar han på ECB:s nya krisbekämparroll och avsteget från en snäv inriktning på prisstabilitet:

“The euro was created as a ‘depoliticised currency’ – its stability entrusted to an independent central bank with a clear mandate to maintain price stability. Any attempt to ‘save’ monetary union via agreements which transfer sovereignty to a European level, where violations of fundamental treaties has become a regular event, lacks any logic. In the end it will only further alienate the people from Europe itself.” (Issing 9/8)

Också två Europa-ekonomer på investmentbanken JP Morgan, i en debattartikel i Wall Street Journal, kommenterar ECB:s politiska agerande i krisen. JP Morgan-ekonomerna utgår dock ifrån ECB:s motstånd mot nedskrivningar av värdet på grekiska statsobligationer (”haircut”) och agerandet i bailoutspelet.

”Some might argue that the ECB’s stance on debt restructuring is inappropriate: The central bank’s independence was meant to ensure price stability, not to enable it to advance a particular political vision. But, as one of the region’s most important supranational institutions, it is not surprising that the ECB should see a pooling of fiscal resources as an aid to the euro’s viability. In many ways the ECB’s behavior continues the longstanding trend in European integration whereby economic facts on the ground force political changes.” (Mackie och Fuzesi 21/7.)

Mackie och Fuzesi ser ECB som en ideologisk drivkraft mot överföringsunion och djupare integration. (För en debattör som tvärtemot Issing vill se större aktivism från ECB, se De Grauwe 18/8.)

Så EFSF. Med nuvarande utlåningstak på 250 miljarder euro, som bailoutpaketet 21 juli höjde till 440 miljarder (denna höjning väntar på bekräftelse från nationella parlament), är EFSF alldeles för litet för att kunna rädda stora medlemsstater som Spanien och, framför allt, Italien när de svajar (jfr Cotterill 3/8, Hume 4/8, Economist 6/8). Och tyskarna**** må klaga (WSJ 8/8) över att bli krisländernas extra plånbok, men det förefaller ytterst osannolikt att EFSF inte kommer att utvidgas rejält och EMU så bli något mer av en transferunion. En del ekonomer talar om att EFSF bör utvidgas till 1,5 triljoner € (Zeit 8/8); andra om en triljon jämnt (Economist 6/8). Citigroup-ekonomerna Willem Buiter och Ebrahim Rehbari (2010, s 22f) tar i rejält och hävdar att två triljoner behövs:

“We believe that a ‘big bazooka’ version of the ESM [European Stability Mechanism, = EFSF plus en del pengar från Kommissionen] would require that it be able, once it has been fully pre-funded (as it ought to be), to finance all Euro Area sovereigns for 2 years. That means at least €2 trillion.” (se också Johnson 15/8)

Med tanke på att EU-medlemsstaternas ledare normalt sett offrar väldigt mycket för att bevara tendensen till djupare integration, så utgår jag ifrån att EFSF kommer att expanderas rejält inom en nära framtid, även om tyskarna knorrar.

Bortsett från hur mycket pengar man ska kunna brassa in i olika bailouts, från ECB eller EFSF, så är förstås den stora reformfrågan för eurozonens krishantering denna: eurobonds eller inte? Jag diskuterade eurobonds en del i det förra blogginlägget, och det framstår för mig inte som att något kvalitativt förändrats i debatten sedan dess: jag tror fortfarande att EU-samarbetets logik är sådan att fördjupat samarbete till syvende och sist kommer eftersträvas av unionens politiska eliter, oavsett om samarbetet är det bästa alternativet eller inte. Eurobonds kommer att införas och de kommer att innebära moral hazard, det är mitt tips. (För ett kritiskt perspektiv på eurobonds se dock Handelsblatts intervju med Jürgen Stark, 19/8.)

 

EMU-krisen och den europeiska integrationens natur

Guy Verhoefstadt, liberal och tidigare premiärminister i Belgien (1999-2008), formulerar det koncist i en debatt i Economist om eurons framtid:

“We should not have false illusions, a federal union is the only way to ensure that the economies in the euro zone do not diverge as they have over the past ten years”

Statsvetaren Fritz Scharpf konstaterar i ett intressant paper om eurokrisen det finns minst två stora instabilitetsproblem inbyggt i EMU. Det första är det uppenbara om att EMU inte är ett ”optimal valutaområde”, att medlemsländerna kan ha olika tillväxttakt och inflationstryck och därför behöva olika penningpolitik, vilket förstås är omöjligt. Den andra poängen, som kommer direkt från dagens forskning i jämförande politisk ekonomi med forskare som Soskice och Iversen (1998), är mer originell. Penningpolitik och lönesättningsregimer är två komplementära institutioner i en ekonomi, alltså två institutioner vars funktionssätt påverkar varandra. Den strama penningpolitik som tyska Bundebank stod för, och som stått modell för ECB:s politik, kombinerades i (Väst-)Tyskland med starka, centraliserade fackföreningar som förde en sammanhållen lönepolitik för att förena reallöneökningar med konkurrenskraft. Men majoriteten av EMU-länderna har inte på något sätt lönesättningsregimer/arbetsmarknadsregimer som ser ut på det sättet. Detta innebär också att nationella policies blir olika, och till olika mismatches med ECB:s politik i brist på koordinering. Båda problemen leder till instabiliteter, och har spelat roller i uppbyggandet inför den nuvarande krisen, med vitt divergerande utvecklingar i lönekostnader och handelsbalanser i euroländerna.

Och att EMU till sin konstruktion är ett system som ökar instabiliteten i medlemsländernas ekonomier, är i sig paradoxalt nog ett argument för ytterligare djupare integration: för att åtgärda ett problem orsakat/förvärrat av EU-integrationen, behövs ännu mer EU-integration i form av överföringsunion.

Ironin i denna paradox är, som Scharpf påpekar, att det ”objektiva” behovet av mer integration (objektivt i det scenario som Europas politiska elit – Barroso, Trichet et al – föredrar) idag kan kombineras med minskad folklig legitimitet för just ”mer Europa”. The Economist:

“Are citizens ready to give up more sovereignty to save the euro? Nobody has asked them. The more leaders try to fix the euro’s flaws the more they risk exposing a flaw in the European Union itself: a project of European integration that lacks a strong democratic mandate.” (Charlemagne, 30/7)

Ännu är det för tidigt att säga hur EMU:s legitimitet påverkas av krisen och krishanteringen. Vi har såklart sett motrörelser som Sannfinnarnas valframgång och Bild-Zeitungs förslag att Grekland skulle sälja av Akropolis och annat för att finansiera sin statsskuld. Men frågan är hur omfattande missnöjet är. Det går att fiska lite opinionssiffror, men definitiva svar är svåra att ge:  i september 2010 tyckte enligt Eurobarometer 67 procent av medborgarna i eurozonen att euron var en bra sak för Europa (pdf), men i en Eurobarometer från i maj i år uppger 51 procent av de intervjuade – från alla EU-länder – att euron har förvärrat krisen, medan bara 37 procent tycker att euron dämpat effekterna av krisen (pdf, s 15). Vad gäller förtroende för EU så ökade i Eurobarometer andelen tyskar som uppgav sig inte ha förtroende för unionen med fyra procentenheter, till 55 procent, från hösten 2010 till våren 2011 (pdf), men samtidigt så uppger många sig stödja att EU ska spela en större roll i krisbekämpningen, med Tobinskatt och hela faderullan, (pdf, s 9) så överlag är opinionen inte lätt att avläsa, utan man kan få stöd både för tesen ”medborgarna är trötta på euron” som för den motsatta tesen att ”medborgarna vill ha fördjupat samarbete”.

Vad kan man utifrån detta säga om Merkel-Sarkozys toppmöte från i tisdags? De träffades ju i Paris för att diskutera krisåtgärder i dagar då stora Italiens obligationsmarknad skakats, och rädslan rått att samma ”attacker” skulle komma mot Frankrike (se Economist 20/8). Det stora utspelet från mötet är att Merkel och Sarkozy vill ha mer ”ekonomisk regering” i EMU: Tobinskatt, harmonisering av bolagsskatter, en kontrollinstans för att hålla ett öga på medlemsstaternas budgetunderskott och statsskulder. Vad de inte uttalade sig för var reformer som många efterfrågat men som skulle kosta mycket pengar: utvidgning av EFSF, och eurobonds (Cotterill 17/8, Hume 17/8). Deras möte kan inte sägas vara en game changer; Sarkozy hade redan uttalat sig för en Tobinskatt på EU-nivå, och att ha fler möten och regler för EMU-länder påminner bara om hur ineffektiv ”stabilitets- och tillväxtpakten” (vilket skämt!) som den monetära unionen redan har, har varit.

 

Avslutning

Krisen rasar på. Jag hade för avsikt att säga något mer substantiellt om skattebetalningens kris, bland annat utifrån Suzanne Mettler, och något om Reade och Volz (2009) slutsats att Sverige bör gå med i eurozonen, men den mer övergripande diskussionen försvann på vägen i beskrivningar av krisens skeende. En annan gång.

 

Fotnoter

*Att olika typer av ekonomiska problem och kriser hänger ihop och påverkar varandra är förstås inte så konstigt. Ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff konstaterade år 2009 i sin hyllade finanskrisbok This Time is Different (s 73-75) att historiskt sett så följer ofta en serie av statsbankrutter på större bankkriser. Därmed kunde de också konstatera, ett bra tag innan den nuvarande eurokrisen började, att: ”A sharp rise in sovereign defaults in the current global financial environment would hardly be surprising.”

**Jfr PO Enquist i Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974: ”Norman Hayek levde i ett land [USA] där grundprincipen, liksom i Sverige, var att socialhjälp gavs åt de rika och fri företagsamhet åt de fattiga. Han såg det bara inte. Han ville inte ens se det, inte tala om det.”

***Också företrädare för utvecklingsländer i IMF, som ju står för en del av bailout-lånen till Grekland, tycker att bailouten är för snäll mot bankerna, och hävdar att IMF (med fransyskan Lagarde som chef) gynnar europeiska banker. Paolo Nogueira Batista som representerar Brasilien och åtta andra utvecklingsländer i IMF:s styrelse säger till Financial Times: ”Greece is not having an easy time. The mostly European private creditors of Greece have had an easy time.” (Beattie, 28/7.)

****Egentligen är jag emot reifikationer som ”marknaden reagerade si och så” (som om ”marknaden” var en aktör) eller ”tyskarna tycker si och så” (som om det inte fanns socioekonomiska, ideologiska etc skiljelinjer i Tyskland). Men för korthetens skull är de svåroundvikliga i en text som denna. Det finns också en hyfsad konsekvens bland de viktigaste tyska aktörerna i eurokrispolitiken: Merkel är tillsammans med Nederländernas regering den främsta kritikern av ”transferunion”, och de två tyska ledamoterna i ECB:s styrelse, Jürgen Stark och Bundesbank-chefen Jens Weidmann (som tidigare jobbade för Merkel), var t ex två av de ledamöter som röstade emot att ECB skulle köpa italienska och spanska obligationer den 4 augusti (se A.P. 5/8). Stark är också emot eurobonds.

 

Referenser

Ralph Atkins, ”An uncomfortable final stretch for Trichet”, FT 1 augusti

Ralph Atkins och Richard Milne, “ECB reveals €22bn cost of crisis move”, FT 16 augusti

John Authers, ”Eurozone can put moral hazard on the sidelines”, FT 23-24 juli

Ryan Avent, “Containment breached”, Economist Free Exchange 25 juli

Ryan Avent, ”Second time farce”, Economist Free Exchange 2 augusti

Ryan Avent, “Carnage”, Economist Free Exchange 8 augusti

Tony Barber, “Has the eurozone been saved?”, FT 22 juli

Alan Beattie, “Brazil warns IMF over Greek loan”, FT 28 juli

Alan Beattie, “Week of the living dread”, FT 6-7 augusti

Brian Blackstone och Charles Forelle, “Italian, Spanish Bond Yields Decline”, WSJ 9 augusti

Willem Buiter och Ebrahim Rahbari, “Greece and the fiscal crisis in the EMU”, paper, 7 september 2010

John Cassidy, How Markets Fail: The Logic of Economic Calamities (Penguin, 2010)

Joshua Chaffin och Peter Spiegel, “Plan presents cost paradox”, FT 23-24 juli

Joseph Cotterill, “Eventually, French Spreads Fail (E.F.S.F.)”, FT Alphaville-bloggen 3 augusti

Joseph Cotterill, “There are many ways to impair a Greek bond”, FT Alphaville-bloggen 5 augusti

Joseph Cotterill, “Sterilising Silvio”, FT Alphaville-bloggen 8 augusti

Joseph Cotterill, “Eurobonds and the shadow of the future”, FT Alphaville-bloggen 17 augusti

Joseph Cotterill och Tracy Alloway, ”How to value a Greek bond like a CDO”, FT Alphaville-bloggen 2 augusti

Paul De Grauwe, “The European Central Bank as lender of last resort”, voxeu.org 18 augusti

Economist, “Bazooka or peashooter?”, 30 juli

Economist, “Angela the dragon non-slayer”, 30 juli

Economist Charlemagne, How much closer a union?”, 30 juli

Economist, “Rearranging the deckchairs”, 6 augusti

Economist, “The midget and the mighty”, 6 augusti

Economist, “The bonds that tie—or untie”, 20 augusti

Steven Erlanger, “With Prospect of U.S. Slowdown, Europe Fears a Worsening Debt Crisis”, New York Times 7 augusti

Frankfurter Allgemeine Zeitung, “Sorgen über den Weg in die Transferunion”, 23 juli

Handelsblatt, “’Euro-bonds kleistern die Probleme nur zu’” (intervju med Jürgen Stark), 19 augusti

Robin Harding och James Wilson, “Two against the world”, FT 13-14 augusti

Harald Hau, “Europe’s €200 billion reverse wealth tax explained”, voxeu.org 27 juli

Neil Hume, “Trichet, you’re our only hope”, FT Alphaville-bloggen 4 augusti

Neil Hume, “E-bonds can work”, FT Alphaville-bloggen 17 augusti

Ottmar Issing, “Slithering to the wrong kind of union”, FT 9 augusti

Patrick Jenkins, “Like Esperanto, Greek bail-out is a bit of a fudge”, FT 25 juli

Steve Johnson, “Time to end the mob mentality”, FT fm 15 augusti

David Mackie och Greg Fuzesi, “The ECB’s Political Agenda”, Wall Street Journal 21 juli

Kate Mackenzie, “The distressed euro, via French (and German) CDS”, FT Alphaville-bloggen 9 augusti

Richard Milne och Ralph Atkins, “ECB keeps observers guessing on intervention”, FT 16 augusti

Richard Milne och Robin Wigglesworth, “Investors’ retreat turns to ‘stampede’”, FT 13-14 augusti

A.P., “High anxiety”, Economist Schumpeter-bloggen, 5 augusti

Quentin Peel och Patrick Jenkins, “Greek bond swap plan to be limited”, FT 22 juli

James Reade och Ulrich Volz, “Too much to lose, or more to gain? Should Sweden join the euro?” (pdf), Oxford University Department of Economics discussion paper no 442, augusti 2009

Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, This Time is Different (Princeton University Press, 2009)

Fritz W. Scharpf, “Monetary Union, Fiscal Crisis and the Preemption of Democracy”, London School of Economics LEQS Annual Lecture Paper 2011

Michael Schuman, “Six reasons Europe’s debt crisis is not over” Curious Capitalist 27 juli

David Soskice och Torben Iversen, “Multiple Wage-Bargaining Systems in the Single European Currency Area” (pdf), Oxford Review of Economic Policy  nr 3 1998

Peter Spiegel, “Where’s €172 bn?”, FT Brussels blog, 25 juli

Wall Street Journal, “Germany Opposes Larger Rescue Fund”, 8 augusti

Die Zeit, “Prinzip Hoffnung für den Euro”, 8 augusti

 

Eurobarometer, ”The euro area, 2010: public attitudes and perceptions”, december 2010 (pdf)

Eurobarometer, “Standard Barometer 75: Europeans, the European Union and the Crisis”, maj 2011 (pdf)

Eurostat, tillväxt kvartalsvis 2010-11, från newsrelease nr 118 år 2011, 16 augusti

OECD, statistik från Economic Outlook nr 89 (länk)

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *