I förra veckoslutet blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att med kort varsel förbereda ett seminarium om kvinnors mänskliga rättigheter. SYCB, som jag bor hos och arbetar med och för, skulle få besök på lördagen av en grupp kvinnliga exilburmeser som engagerar sig som aktivister här i Thailand. Informationen om vad jag egentligen förväntades göra var knapphändig. Tre timmar skulle jag ha till mitt förfogande och åhörarna skulle vara unga kvinnor, som tillsammans med mina studenter skulle delta aktivt under seminariet. Det var allt. Jag tackade ja, lycklig i hjärtat över att ha fått förfrågan. Några dagar tidigare hade jag, av någon outgrundlig anledning – utan att vara det minsta förutseende – knåpat ihop en presentation om just kvinnors mänskliga rättigheter. Så jag tänkte att jag kunde gå tillbaka till den presentationen, kanske komplettera den lite, och sedan köra.

Saken var bara den att strömmen hade gått när jag hade arbetat på presentationen. När jag sedan återvände till presentationen hade det mesta försvunnit, inte sparats. Det var bara att börja om från början. Kvällen innan jag skulle hålla i själva seminariet…

Jag arbetade hela natten. Lade mig först kvart över fem på morgonen, sov ett par timmar. Sedan skopade jag kallvatten över mig (vi har inga duschar), tog på mig min enda rena klänning och gick ned till klassrummet.

Tjugo minuter efter utsatt tid strömmade aktivisterna in. Totalt var rummet fyllt av kanske tjugofem, trettio unga kvinnor. De var blyga inför varandra. Aktivisterna satte sig i en halvcirkel på ena sidan i rummet, mina studenter i en halvcirkel på motsatt sida i rummet. En ledare för de andra tjejerna presenterade sig för mig och berättade att hon skulle tolka till burmesiska.

Nervös över att min presentation skulle vara alldeles för teoretisk och svår – och därmed få åhörarna att somna – tog jag ordet. Jag kunde höra hur låg min röst var; förstod att tjejerna måste ha sett på mig hur pirrig jag var. Men de tystnade. Och lyssnade.

De tre timmarna sprang fram. När presentationen var över och tjejerna blandats med varandra under en gruppövning så var alla spänningar i rummet som bortblåsta. Och jag kunde riktigt ta på den peppiga stämningen i rummet. Det syntes på dem, hur stärkta de hade blivit av att få samarbeta med varandra, över alla etniska och andra gränser, och genom att få prata om så viktiga saker som rättigheter – rättigheter som rör dem.

Utbildning stärker människor. Därför sprider jag gärna kunskap vidare. Under ett möte med mina vänner i Burmautskottet tidigare i år föreslog jag att jag skulle lägga ut en del undervisningsmateriel på den här bloggen när jag väl var nere i Thailand. Nu är jag här. Så, här kommer min presentation om kvinnors mänskliga rättigheter. Sprid gärna vidare både bildspelet och det tillhörande infohäftet.

Kärlek,

Angelika