Tv-serien som format, med sina många avsnitt och flera säsonger, är tacksamt för att fånga och illustrera tidsandan och skeenden. Martin Rynoson har sett Mad Men och skönjer kapitalismens muteringar i USA. OBS: spoiler!

Mad Men är en serie med många bottnar, men inte minst är det en fantastisk skildring av den amerikanska kapitalismens fall, mutation och återuppståndelse. Vill man förstå hur vi så snabbt kunde gå från sextiotalets samhällskritik till Reagans glättiga åttiotal, bör Matthew Weiners nyligen avslutade TV-serie vara en självklar del av kurslitteraturen.

När första säsongen av Mad Men börjar är året 1960 och Eisenhower är ännu president i USA. Alla på kontoret föraktar judar, kvinnor och afroamerikaner och det är fortfarande femtiotal rent mentalt. Don Draper utgör inte bara sinnebilden av det manliga idealet i den tidiga efterkrigstidens USA – han förkroppsligar hela eran.

Det som gör just reklambranschen så intressant i det omfattande tidsdokument som serien utgör är att en av de grundläggande uppgifterna är att sätta fingret i luften och pejla in tidsandan, för att locka så många nya konsumenter som möjligt och maximera försäljningen. Trots, eller kanske på grund av, att Don Draper lever en livslögn med en stulen identitet, kan han bättre än någon annan sätta fingret på USA:s drömmar, rädslor och fantasier. Genom hela Mad Men kan vi se hur han slukar de viktiga samtidsromanerna och med en skarp blick observerar samhället och människorna runt omkring honom. Även hyckleriet i dåtidens vänster ser han igenom, som i en scen i första säsongen när han bemöter en vänstervriden konstnär med orden ”I hate to break it to you, but there is no big lie, there is no system. The universe is indifferent”.

Ändå är femtiotalskapitalismen, i form av Don Draper, på väg att knäckas när sextiotalet gör entré på allvar. Från beatniks till flower power till Charles Manson och den gamla moraliska ordningens till synes totala kollaps vid decenniets slut. Allt fast har förflyktigats, allt heligt har profanerats. Livslögnen, såväl Drapers som USA:s, håller ständigt på att hinna ifatt. En växande samhällskritik klär av det gamla samhällets förljugna kostym, plagg för plagg. Don Drapers reklambyrå försöker hålla jämna steg – de ger viktiga jobb till kvinnor, anställer afroamerikaner (visserligen bara som sekreterare, men ändå!) och provar olika droger – men det räcker inte.

I slutet av sjunde säsongen blir Drapers firma uppköpt av reklamgiganten McCann-Erickson, som utlovar Don möjligheten att jobba med större kunder än han någonsin haft tidigare. Coca-Cola? De bara väntar på hans pitch! Men Draper klarar inte mer och helt utan förvarning lämnar han istället New York, drar västerut och slutar på ett hippiekollektiv i Kalifornien. Det är först när Don Draper ger upp helt, när han omfamnar den nya tiden och kastar det gamla, förljugna USA åt sidan, som han kan återuppstå igen.

Men går det gamla samhället under helt? Könsmaktsordningen kritiseras, men till slut väljer Peggy ändå kärleken till en man framför systerskapet och skrotar planerna på att starta en ny byrå tillsammans med Joan. Rökandets fördärvlighet har blivit mer än känt under sextiotalets gång, ändå sitter Dons exfru Betty, döende i lungcancer, och röker hemma i sitt kök i slutet av avsnittet.

I den sista scenen sitter Don Draper vid Kaliforniens kust och mediterar, lugn och tillfreds med livet. I sitt zen-tillstånd formas hans läppar till ett leende och serien avslutas med en av sjuttiotalets mest kända reklamfilmer – för Coca-Cola. Det är inte den reklamfilm som 1960 års årgång av Don Draper hade kommit på, kanske med en vit kärnfamiljs picknick i det gröna. Istället möts vi av en stor samling unga människor från hela världen, i alla tänkbara klädstilar och hudfärger, som står på en kulle och sjunger ”I’d like to buy the world a Coke and keep it company”.

Den gamla kapitalismen går under, muteras och återuppstår med ny kraft. Ordningen är återställd.

Martin Rynoson