Efter några år som S-student har jag sett hur en förändring har skett i vår rörelse. Hur politiken har bleknat och hur siffror och medlemsantal blivit än viktigare. Jag är den sista personen som skulle påstå att det organisatoriska inte är av betydelse, men vad är det organisatoriska värt när politiken är frånvarande och det inte finns ett förbund att värva till?

Studenter har genom tiderna visat sitt missnöje genom protest och aktion. Den arabiska våren initierades av studenter, brittiska studenter visade sitt missnöje förra året mot höjda avgifter för högre studier genom att ockupera högskolan och nyligen demonstrerade våra grannstudenter i Danmark mot en ändring i högskoleutbildningspolitiken.

Sverige är långt ifrån ett jämställt och jämlikt paradis. Var finns protesterna? Var är S-studenter som en gång i tiden hade parollen ” i ständig opposition”? Var är S-studenter som gick i bräschen för en klassmedveten feminism? Var är S-studenter som tar en självklar ledning i diskussionen om hur framtidens högskola ska se ut – och vem som ska kunna gå på den?

S-studenter behöver bli mer relevanta. Vi måste äga den politiska agendan. Vi behöver inte välja mellan kvalitet och kvantitet utan inse att det kan gå hand i hand. Faktumet att vi växer i antal medlemmar borde ge oss självförtroende nog att formulera en vass politik, en politik som sticker i ögonen på både borgerligheten och fascisterna – som nu samarbetar.

Vi behöver ta tillbaka mark inom alla områden av politiken, speciellt där vår legitimitet är som störst, genom en progressiv och definierad högskolepolitik – ett verktyg för det jämlika och jämställda samhället.

Den röda kilen i den grå massan är en självbild vi bör hitta tillbaka till och leva upp till.

Noor Karim

SSK