En progressiv bostadspolitik handlar om så mycket mer om bostäder. Det handlar om jämlikhet. Daniel Smirats drömreform är ett modernt och miljövänligt miljonprogram.
Länge var bostadspolitiken en del av den generella välfärdspolitiken. Självklart skulle alla ha tillgång till ett bra boende med hög minimistandard, oavsett socioekonomisk bakgrund. Idén bottnade i tron på att boende är en mänsklig rättighet och inte en vara och därför hade samhället ett stort ansvar att garantera en bostad till alla.
Redan under 1960-talet formulerades målsättningen för bostadspolitiken med att ” hela befolkningen ska beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader” (propositionen 1967:100). Tanken med detta var att inte följa andra länders exempel med ”socialbostäder” för fattiga människor, utan ha allmännyttiga bostadsbolag i samhällets tjänst. Detta resulterade i att man sjösatte en av de djärvaste reformerna i svensk historia- miljonprogrammet.
Naturligtvis fanns det en del brister med miljonprogrammet. Den vanligaste kritiken mot miljonprogrammet var att den dåvarande byggtekniken i vissa fall orsakade trista och monotona miljöer. Man använde sig av tidigare oprövade material och byggkonstruktioner. Kritiken mot miljonprogrammet är befogad. Man måste samtidigt komma ihåg att tekniken idag erbjuder fantastiska möjligheter och att kommunerna har blivit bättre på att bygga hållbara och moderna områden. De tidigare tekniska hindren är borta och man kan komma runt problemet med bostadssegregationen genom att kommunerna bygger blandade bostadsformer.
Idag är bostadssituationen kritisk. Ett nytt hösttecken är alla skriverier om bostadslösa studenter runt om i Sverige. Bostadskrisen har också spridit sig från storstadsregionerna till Norrlands inlandskommuner. Bostadsbristen orsakar dessutom både oskäligt höga hyror samt tvångsägande, som innebär att man måste ta lån för att köpa sin bostad. De höga hyrorna gör att många studenter måste arbeta extra för att få ihop ekonomin till hyran, vilket kan bidra till att studenternas resultat försämras.
Å andra sidan ser vi en ekologisk kris, massarbetslöshet och en växande bostadsbubbla. Enligt Swedbank är den samhällsekonomiska kostnaden för bostadsbristen närmare 20 miljarder i enbart Stockholmsregionen. Bostadspolitik handlar alltså inte bara om att vaska fram bostäder, den utgör också grundbulten i utformandet av det jämlika och hållbara samhället.
I ett sådant läge kan inte politiken abdikera. Bostadspolitiken har under de senaste 25 åren förflyttas ut från välfärdspolitiken till att handla om en marknadsfråga. Skyll dig själv om du inte hittar något boende och inte har rika föräldrar som kan köpa dig en lägenhet (ungefär vad den förra bostadsministern Mats Odell sa). Den förda politiken, som systematiskt missgynnar hyresrätten, innebär att den som bor i en nybyggd hyresrätt betalar 2000 kronor mer i månaden i skatt än den som bor i en nybyggd villa. Det är fullständigt barockt.
Nu är det dags för ett modernt miljonprogram. Den kommande socialdemokratiska regeringen måste omfördela från bostadsrätter till hyresrätter genom ett utfasande av de förmånliga ränte- och ROT-avdragen samt ett införande av någon form av fastighetsbeskattning. Med en progressiv bostadspolitik kan man bidra till en snabb klimatomställning, fullsysselsättning, samhällsekonomiska vinster, fler bostäder, men framförallt: ett jämlikt samhälle. Under slutet av denna mandatperiod borde de det nya miljonprogrammet sjösättas. Vad väntar vi på?
Daniel Smirat
S-studenters förbundsstyrelse
