För cirka 10 år sedan initierades den mycket efterlängtade konventionen som till slut skulle kriminalisera mäns våld mot kvinnor i alla Europarådets 47 medlemsländer. Konventionen kom att namnges efter staden där den kom till, Istanbul och är därför känd som just Istanbulkonventionen. För några veckor sedan meddelade dock president Erdogan att Turkiet nu kommer lämna istanbulkonventionen, vilket många kvinnorättsorganisationer menar på är olagligt.
Istället för att fortsätta det viktiga arbete som påbörjats för att motarbeta ojämställda strukturer och ideer om heder och förtryck väljer Turkiets regering nu att ta ett steg tillbaka. Beskedet är ett hån och ett svek mot alla de miljontals kvinnor som fortsatt utsätts för våld i hemmet i såväl Turkiet som i resten av Europa. Turkiets minister med ansvar för familj, arbete och sociala frågor, Zehra Zumrut, skriver på twitter att anledningen till att Turkiet drar sig ur konventionen är för att kvinnors rättigheter redan garanteras av de nationella lagarna. Samtidigt menar rättighetsgruppen Vi ska stoppa mord på kvinnor att cirka 300 kvinnor mördades i Turkiet under förra året. Beskedet visar att kampen för jämställdhet är ett ständigt pågående arbete och att de framsteg som gjorts aldrig kan tas för givna.
Mäns våld mot kvinnor utgör det grövsta uttrycket för kvinnors underordning i världen. Istanbulkonventionen har varit en viktig del i erkännandet av det könsrelaterade våldet och initierandet av aktiva åtgärder. Det är svårt att förstå hur bekämpandet av våld mot kvinnor fortfarande kan vara kontroversiellt år 2021.
Trots det har ett par av EUs medlemsstater med högernationalistiska regeringar valt att inte ställa sig bakom konventionen med hänvisning till att det hotar den traditionella kärnfamiljen och nu ser vi hur dessa konservativa krafter vinner mark i allt fler av Europas länder. Polen har grovt inskränkt aborträtten och i Ungern har man dragit in all finansiering av genusstudier. Att Turkiet, det land där avtalet upprättades för ett decennium sen, följer samma utveckling är ett tydligt tecken på att vi just nu upplever ett bakslag för jämställdheten.
Alla progressiva krafter måste nu samlas i gemensamt motstånd mot inskränkningarna av kvinnors rättigheter, att tyst titta på är inte ett alternativ. Jämställdhetskampen måste vara global, högljudd och aktiv, om vi inte vill se alla de rättigheter som kvinnor i åratal kämpat för gå om intet. I Europaparlamentet kämpar socialdemokratiska politiker som Heléne Fritzon och Evin Incir intensivt emot bakåtsträvande krafter som inskränker kvinnor och flickors fundamentala rättigheter, bland annat genom att se över möjligheten att göra könsrelaterat våld olagligt i hela EU och driva på för ett nytt direktiv om våld mot kvinnor som ska ge EU större möjligheter att följa upp och stoppa våldet. En kamp vi socialdemokrater aldrig kommer tumma på.
Det är djupt problematiskt när bakåtsträvande krafter backar från konventioner som slår fast en så grundläggande sak som kvinnors rättigheter. Vi delar alla kvinnor i Turkiets oro, ett hot mot kvinnors rättigheter i ett land är ett hot mot världens alla kvinnor.
Lotten Hammar, ledamot i S-studenters förbundsstyrelse
Lara Badinson, styrelseledamot i studentklubben SSK
