Vad ska vi göra nu? Joe Hills bevingade ord “sörj inte – organisera” är mer aktuella än någonsin. Nu måste vi bygga rörelse, menar Libertas redaktör Madeleine Bengtsson. Foto: Mattias Vepsä
Det som inte fick hända har hänt. Rasismen, som skulle motverkas, har stärkts. Oavsett hur en kommande regering ser ut, har vi förlorat. Valet, varandra, oss själva.
Väljarna flydde förståeligt nog Alliansen efter åtta år av nedskärningar, men de valde i hög utsträckning istället ett fascistiskt parti trots öppet rasistiska medlemmar och tomma stolar i var och varannan kommun. Varför?
Nyliberalismens doktriner, som anammats från höger till vänster och implementerats de senaste 30 åren, har gjort människor rädda, ensamma och osolidariska. Oroliga för sin lott, för sin timanställning, för sin sjuka mamma. Samhället består idag av vinnare och förlorare, starka och svaga, vi och de. Det spelar ingen roll hur mycket fin retorik vi använder eller hur vässade våra argument är om människor känner sig eller bokstavligt är maktlösa. När hopplösheten har ersatt framtidstron och själviskheten solidariteten är det många som vänder sig till fascismen. Det visar historien – det visar gårdagen.
I ett samhället utan visioner (de är för dyra) eller ideologier (de är för gammalmodiga) blir människan vilse och ledsen. Förbannad och trött. Politikerna framstår som verklighetsfrånvända och ständigt käbblande. Medias snuttifiering förstärker dessa tendenser och spär på ett politikerförakt.
Libertas har tidigare skrivit om den tynande representationen inom svensk demokrati och den kan också ses som ett skäl till Sverigedemokraternas framgångar. Att vi har fått en svetsare som statsminister är verkligen något fantastiskt, men bland politikerna är arbetarklassen, rasifierade, arbetslösa och personer med funktionshinder få. Den som kan skrika högst, prata bäst, orka längst och vara snyggast vinner och ges förtroende.
Vi ska absolut fortsätta göra motstånd mot rasismen, mot fascismen och mot SD. Argumentera, folkbilda, demonstrera, ryta. Men vi måste framförallt jobba för att hopplösa människor ska få/ta ökad makt. Demokrati betyder folkstyre. Vi måste tillbaka till ursprungstanken.
Och det handlar om att bygga rörelse. Under valrörelsen har vi sett vackra och beundransvärda exempel på vad människor som går samma kan åstadkomma. Men en rörelse kan inte bara vara i rullning några veckor var fjärde år. Det är ingen rörelse; det är en kampanj. Kampanjer kan vara framgångsrika, men de är sällan långsiktiga. Det är den långsamma, framåtsyftande och hållbara rörelsen som skapar förändring på riktigt.
Föreningsliv skapar makt, om så bara i bostadsområdet, på skolan eller arbetsplatsen. Att folk går samman, värdesätter varandra, lyssnar på varandra och framförallt ser varandra. Ser vad vi har gemensamt. Vi måste visa på alternativ till den ständigt konsumerande, otrygga individualisten.
För att vi ska orka och för att det ska bli hållbart måste vi jobba småskaligt och långsiktigt. Det kan handla om att starta en läxläsningsgrupp med Unga örnar, en studiecirkel i S-föreningen, en grillkväll med Hyresgästföreningen eller bara bjuda över grannen på middag. Det vi lärt oss i kampanjande under valrörelsen ska vi omsätta i praktiskt socialistiskt byggande varje dag framöver. Hellre upprätthålla en småskalig, kvalitativ, kontinuerlig och hållbar verksamhet än göra massiva punktinsatser.
Utan en rörelse bakom blir politiken tom och verkningslös. Det är det vi ser nu. Låt oss fylla politiken med innehåll och rörelse. Börja i din förening idag och ge folket makten åter.
Madeleine BengtssoN
Redaktör, Libertas
