Ett apotek utan hjärta

 

 

skämtteckning97

 

Alexander Petersson besökte ett apotek och fick smaka på det här borgerliga samhällets beska medicin.

 

 

Jag gick in på apoteket häromdagen för att köpa medicin. Apotek Hjärtat i Hässelby gård är det enda apotek som finns att tillgå i området, och det är dit som alla går om man som jag är uppväxt i Hässelby. Jag har dock inte varit här på länge, vilket jag påpekar för kassörskan. Det är mycket som har förändrats här sen det blev apotek Hjärtat, försöker jag. Kassörskan förklarar att hon bara jobbat där i ett och ett halvt år och inte vet hur apoteket såg ut innan när det var statligt. Jag svarar att vänthörnan med bänkar där många äldre satt nu är borta och att det är synd. Idag har alla tänkbara utrymmen i lokalen som vittnade om någon form av omtanke gentemot människor istället fyllts med kommersiella produkter som till och med är mer synliga än de produkter man kanske tänker sig att apoteken brukar finnas till för, alltså typ läkemedel.

 

När jag ska betala frågar kassörskan om jag är medlem och patetiskt nog har jag ett gammalt medlemskap. När apotek Hjärtat var nyöppnade tog jag lite ironiskt emot erbjudandet jag då fick om ett kort. Jag skäms lite och känner mig tragisk. Hon säger att det räcker med personnumret och jag skrattar till som en försvarsmekanism och rabblar upp det. 92, 10… Vad händer med det nu då? Frågar jag och skrattar lite och får till svar att jag nu kan samla poäng när jag handlar på apotek Hjärtat. Lite som en matbutik då, svarar jag lite utmanande och hon är snabb och replikerar skämtsamt att de ju nu faktiskt är uppköpta av Ica. Ja, svarar jag och tror att jag ska få medhåll när jag kläcker ur mig det värsta en medborgare nog kan säga, att jag saknar det gamla statliga apoteket.

 

Kassörskan tillrättavisade mig plikttroget mot sin arbetsköpare och förklarade att allt faktiskt blivit mycket bättre nu när det privatiserats, ”fråga bara oss som jobbar på apotek” och förklarade för mig att monopol minsann aldrig leder till något gott. Jag kunde inte hålla mig för konfrontation. “Fast det är ju inte sant” sa jag och tillade lite allmänt att allt faktiskt blivit sämre. Ett fantastiskt argument. Hon fortsätter diskussionen och ska dra sitt kort. “Du tycker det är dåligt att vi inte har receptbelagda mediciner inne, eller hur?” säger hon och jag svarar “Ja”, som om det inte fanns något mer självklart. Det menar hon är positivt, på de statliga har man alltid receptbelagd medicin inne men där går medicinens utgångsdatum och kostar skattebetalarna miljoner kronor.

Och kassörskan har säkert rätt. Men idag betalar staten bidrag till privata apotek för att de ska stanna kvar på landsbygden, där de annars lägger ner på grund av olönsamhet. Bättre går det för de privata apotek som istället väljer att etablera sig en masse i storstäderna. Utan skam kan det stå tre olika apotek på samma torg någonstans i Stockholms innerstad. Och för att krama ur så mycket pengar man kan säljer man allt från tuggummi, hårspännen, läsk och glass jämte livsnödvändiga läkemedel. Det är som att leva i en parodi på ett nyliberalt samhälle. Borgerlighetens heliga marknadsekonomi dragen in absurdum. Och den lyckade planekonomi som det gamla apoteksmonopolet var ett fantastiskt exempel på, ser man till att slå i spillror så hårt att inte ens när vi socialdemokrater tagit tillbaka regeringsmakten vågar vi återställa ordningen.

 

Innan diskussionen eskalerade konstaterade kassörskan efter att jag förklarat min mening att alla reformer har sina positiva och negativa sidor. “Absolut” svarade jag och tog mitt ansvar för att vi inte skulle börja kasta tuggummipåsar eller någon annan extraprisvara på varandra och tackade för hjälpen i alla fall. Efteråt kände jag ett djupt och nästan pubertalt hat mot borgerligheten och kapitalet, att de ska få hålla på. Och olika åsikter kan man ha, men ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Den nyliberala visionen måste alltid paketeras i en lögn för att låta bra i människors öron. Typ som att det blivit bättre. Då borde vi som vet bättre förstå att det finns andra vägar att gå än spela med i denna lögn.

 

 

alexander petersson

Libertas redaktion

Illustration: Max Gustafsson

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *