Erik Bengtsson recenserar Rich Democracies Poor People

Rich Democracies Poor People

Sociologen David Brady, verksam vid prestigefyllda Duke University, börjar sin senaste bok med ett faktum och påståendet att han har en teori som förklarar detta faktum. Faktum är att USA har tre gånger så mycket

fattigdom som en del europeiska länder och att ungefär 25 procent av USA:s barn och gamla är fattiga. Den teoretiska approach som bäst förklarar denna stora skillnad är enligt Brady institutionell maktresursteori, en vidareutveckling av Walter Korpis och Gøsta Esping-Andersens maktresursmodell från 1980-talet, som förklarar skillnader mellan olika typer av välfärdsstater och välfärdskapitalismer med skillnader i politisk och facklig organisering, samt skillnader i olika partigrupperingars dominans i olika länder.

Rich Democracies, Poor People: How Politics Explain Poverty.

David Brady

Oxford University Press, 2009

Brady tar denna teoribildning vidare genom att tydligare specificera komponenterna både på orsaks- och utfallssidan. Bradys metod är kvantitativ och han jämför en stor mängd rika länder. Han skriver in sig i den korsning där kvantitativ sociologi, statsvetenskap och nationalekonomi möts under rubriken ”jämförande politisk ekonomi”. Han är en mycket kompetent forskare. Det är utpräglat mainstream i bästa mening – tydligt skrivet, kortfattat, effektivt. Han börjar med ett kapitel som diskuterar olika teoretiska perspektiv på fattigdom. Han förkastar individualistiska perspektiv som betonar fattiga personers kultur eller egenskaper och hävdar istället maktresursperspektivets förklaringskraft. Därefter kommer ett mycket intressant kapitel om olika sätt att definiera och mäta fattigdom i rika länder och ett som beskriver variationerna i fattigdom mellan de olika rika länderna. Sedan kommer de empiriska kapitlen, som kollar på hur välfärdsstatens

storlek och generositet är (negativt) relaterad till fattigdom och hur antalet år med vänsterregeringar påverkar fattigdomsfrekvensen (negativt). Ur detta drar han slutsatsen att Milton Friedmans påståenden om att mer liberal kapitalism minskar fattigdom inte stämmer. Slutligen tittar han på hur avindustrialisering och familjeförändringar påverkar fattigdomsfrekvensen.
Vad som gör denna bok så bra är inte att den är teoretiskt banbrytande. Att mer generös välfärdsstat och fler år med vänsterregeringar minskar fattigdomsfrekvensen i länder är ingen stor överraskning. Men Brady bidrar med a) en precisering av maktresursteorin, som gör den mer praktisk för forskningssyften,  b) en mycket bra diskussion av hur man definierar och mäter fattigdom i rika länder och c) gedigna empiriska belägg för de välbekanta påståendena att generös välfärdsstat och vänsterregeringar minskar fattigdom. Brady kommer dessutom med mycket intressanta reflektioner om jämlikhetens och fattigdomens politiska mekanismer (”latenta koalitioner för jämlikhet” med mera) och med en engagerad politisk diskussion mot såväl den revolutionära vänstern som nedvärderar reformismens möjligheter, som mot högern. På det hela taget rekommenderar jag denna bok varmt.

Sociologen David Brady, verksam vid prestigefyllda Duke University, börjar sin senaste bok med ett faktum och påståendet att han har en teori som förklarar detta faktum. Faktum är att USA har tre gånger så mycket fattigdom som en del europeiska länder och att ungefär 25 procent av USA:s barn och gamla är fattiga. Den teoretiska approach som bäst förklarar denna stora skillnad är enligt Brady institutionell maktresursteori, en vidareutveckling av Walter Korpis och Gøsta Esping-Andersens maktresursmodell från 1980-talet, som förklarar skillnader mellan olika typer av välfärdsstater och välfärdskapitalismer med skillnader i politisk och facklig organisering, samt skillnader i olika partigrupperingars dominans i olika länder.Brady tar denna teoribildning vidare genom att tydligare specificera komponenterna både på orsaks- och utfallssidan.

Bradys metod är kvantitativ och han jämför en stor mängd rika länder. Han skriver in sig i den korsning där kvantitativ sociologi, statsvetenskap och nationalekonomi möts under rubriken ”jämförande politisk ekonomi”. Han är en mycket kompetent forskare. Det är utpräglat mainstream i bästa mening – tydligt skrivet, kortfattat, effektivt. Han börjar med ett kapitel som diskuterar olika teoretiska perspektiv på fattigdom. Han förkastar individualistiska perspektiv som betonar fattiga personers kultur eller egenskaper och hävdar istället maktresursperspektivets förklaringskraft. Därefter kommer ett mycket intressant kapitel om olika sätt att definiera och mäta fattigdom i rika länder och ett som beskriver variationerna i fattigdom mellan de olika rika länderna. Sedan kommer de empiriska kapitlen, som kollar på hur välfärdsstatens storlek och generositet är (negativt) relaterad till fattigdom och hur antalet år med vänsterregeringar påverkar fattigdomsfrekvensen (negativt). Ur detta drar han slutsatsen att Milton Friedmans påståenden om att mer liberal kapitalism minskar fattigdom inte stämmer. Slutligen tittar han på hur avindustrialisering och familjeförändringar påverkar fattigdomsfrekvensen.

Vad som gör denna bok så bra är inte att den är teoretiskt banbrytande. Att mer generös välfärdsstat och fler år med vänsterregeringar minskar fattigdomsfrekvensen i länder är ingen stor överraskning. Men Brady bidrar med a) en precisering av maktresursteorin, som gör den mer praktisk för forskningssyften,  b) en mycket bra diskussion av hur man definierar och mäter fattigdom i rika länder och c) gedigna empiriska belägg för de välbekanta påståendena att generös välfärdsstat och vänsterregeringar minskar fattigdom. Brady kommer dessutom med mycket intressanta reflektioner om jämlikhetens och fattigdomens politiska mekanismer (”latenta koalitioner för jämlikhet” med mera) och med en engagerad politisk diskussion mot såväl den revolutionära vänstern som nedvärderar reformismens möjligheter, som mot högern. På det hela taget rekommenderar jag denna bok varmt.

Skrivet av Erik Bengtsson, doktorand i ekonomisk historia. Tidigare publicerad i Libertas 4/2010

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *