Näringspolitik i och som utvecklingsekonomi

En av den ekonomiska nyliberalismens, på internationell nivå känd som Washington Consensus [1], huvudteser är att stater/politiken inte bör styra ekonomin med näringspolitik, subsidier, planhushållning, statligt ägande osv. Som jag uppfattar det finns det två huvudargument för denna linje. För det första, staten och dess planerare kan inte samla in all information som är relevant för drivandet för företagen och branschen (Hayeks ”informationsproblem”), och statligt styrd produktion blir därför ineffektiv. Marknaden är, hävdar liberaler i Hayeks efterföljd, ett oslagbart instrument för koordinering av produktion och konsumtion (utbud och efterfrågan), och konkurrensmekanismen med dess ”skapande förstörelse” (Schumpeter) är oundgänglig för att skapa tillväxt [2]. För det andra, om staten styr företag och branscher uppstår stor risk för korruption. Om regeringar direkt kan styra stora resurser, kommer byråkrater och företagare att samarbeta för att slussa offentliga resurser till egna fickor [3].

Sedan 1970-talet har ett antal länder upplevt tillväxtboomer och lyft sig ur fattigdom. Dessa länder har givetvis blivit fallstudier för forskare intresserade av tillväxt och utvecklingsekonomi, och sedan 1980-talet pågår en intressant debatt mellan Washington Consensus-förespråkare och utvecklingsstatsteoretiker som jag kortfattat skall beskriva här.

BNP/capita för Japan Sydkorea och Taiwan relativt till USA (=100), 1950-1999 (Källa: Penn World Tables)



Man kan nog säga att såväl tillväxtvågen som debatten om den började med Japan. Statsvetaren och Östasienkännaren Chalmers Johnson skrev 1982 boken MITI and the Japanese Miracle som analyserade Japans ekonomiska boom. MITI var Japans planeringsdepartement och Johnsons huvudförklaring till Japans succé var vad man senare skulle komma att kalla ”utvecklingsstaten”: den japanska staten var styrd av kompetenta och icke-korrupta byråkrater och staten hade en ekonomisk strategi som den implementerade genom en interventionistisk planeringspolitik. Att detta är en icke-liberal förklaring behöver väl knappt påpekas, och den går rakt emot den marknadsliberala idén om att staten ska hålla sig borta ur ekonomin. Japan var i början av 80-talet en världsekonomi på frammarsch och det diskuterades på allvar – inte olikt dagens diskussioner om Kina – om Japan skulle gå om USA som världens ledande ekonomi. Johnson skulle också komma att få flera inflytelserika efterföljare i den statscentrerade skolan. Under 1980-talet talades det om ”Asiens fyra små drakar”, Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och Singapore, som alla följde Japan med mycket hög tillväxt under 1980- och 90-talen. Först ut ur med en utvecklingsstatsanalys av Sydkorea blev den MIT-baserade politiska ekonomen Alice Amsden, med boken Asia’s Next Giant från 1989. Amsdens bok är en briljant, hårdkokt analys av Sydkoreas kapitalistiska planekonomi, där en militärregim (Sydkorea styrdes av militärregimer från 1961 till 1993) starkt influerad av Japans ekonomiska strategi med femårsplaner och hårda nypor [4]. Sydkorea var 1964 hälften så rikt som Zambia, men var trettio år senare på nivå med västeuropas länder [5], och detta efter en politik med starkt reglerad import och export, femårsplaner och statlig dirigering av investeringar. Året därpå kom LSE-statsvetaren Robert Wade med sin analys av Taiwans ekonomiska mirakel, med den självförklarande titeln Governing the Market.

Vad Johnson, Amsden och Wade verkar ha visat är att marknadsliberalernas båda antaganden om varför statlig styrning av ekonomin inte fungerar – att det förstör den osynliga handens arbete och att det inbjuder till korruption och ensidigt gynnande av samhällets maktelit – kan undkommas. Vad alla tre fallen – Japan, Sydkorea, Taiwan – hade gemensamt var (relativt) kompetent och (relativt) icke-korrupt byråkrati med en tydlig utvecklingsstrategi. Därför kallas deras typ av utvecklingsekonomisk analys för utvecklingsstatskolan. Denna teori har därefter utvecklats bland annat av statsvetaren Atol Kohli [6] som i en jämförande studie av Sydkorea, Nigeria, Indien och Brasilien infört en tydlig klassdimension i analysen av olika typer av stater, och anfört denna som ytterligare en begränsning (jämte kompetens och icke-korruption) av i vilka fall den statliga utvecklingsstrategin kan fungera istället för att kollapsa, som Washington Consensus förutsägelser. Utvecklingsstatsteoretikernas studier var uppenbart fokuserade på Östasien och ett argument mot dem brukade vara att planhushållning och näringspolitik som utvecklingsstrategi fungerar i Östasien på grund av speciella faktorer där, och därför är Kohlis utvidgning som tar teorin till Sydasien, Afrika och Latinamerika så välkommen.

Detta är inte rätt plats för att gå in i detalj på vilka detaljer och vilka länderstudier Washington Consensus-skolan respektive utvecklingsstatsskolan fått rätt i, men något som är intressant med senare års – jag tänker 2000-tal – diskussioner om utvecklingsekonomi, är att utvecklingsstatsforskningen verkar ha fått inflytande även inom neoklassisk nationalekonomi. Det tydligaste exemplet på detta är den välkände Harvardekonomen Dani Rodrik, som med skrifter som “Goodbye Washington Consensus, Hello Washington Confusion?” och One Economics, Many Recipes [7] på ett tydligt sätt distanserar sig från Washington Consensus och förespråkar näringspolitik och interventionism – förvisso neoklassiskt måttlig – i utvecklingsekonomier. Det har också uppstått en stor diskussion om den statliga inblandningen i Kinas ekonomiska utveckling efter liberaliseringen 1979, om deras gradvisa liberaliseringsstrategi, i motsättning till den chockterapi-strategi som Washington Consensus förespråkar.

För den som är intresserad av varför vissa länder blivit rika de senaste decennierna medan andra förblivit fattiga, finns det med andra ord en stor och superintressant litteratur att fördjupa sig i. Två utomordentligt intressanta startpunkter för en läsare med vissa förkunskaper i ekonomi och politik är Kohlis State-Directed Development och antologin In Search of Prosperity, med Dani Rodrik som redaktör.

Texten har tidigare publicerats i Libertas 4/2010 Tema Näringspolitik

Noter:

[1] Kallat ”Washington Consensus” eftersom tre av de institutioner som var starka fästen för denna ideologi, USA:s finansdepartement, IMF och Världsbanken, alla har sina huvudkvarter i Washington D.C.
[2] Se Johan Norberg, Till Världskapitalismens försvar (Timbro, 2001), s 57f för ett typexempel på denna liberala argumentation.
[3] En klassisk och för efterkommande (liberal) utvecklingsekonomisk diskussion banbrytande artikel på detta tema är Ann Krueger, ”The Political Economy of the Rent-Seeking Society”, American Economic Review nr 3 1974
[4] För en skakande berättelse om och analys av kvinnliga fabriksarbetares villkor under denna period, se Chun Soonok, They Are Not Machines: Korean Women Workers and Their Fight for Democractic Trade Unionism in the 1970s (Ashgate, 2003).
[5] Jfr Norberg, s 88.
[6] Kohli, State-Directed Development (Cambridge University Press, 2004).
[7] Se Dani Rodrik, ”Getting Interventions Right: How South Korea and Taiwan Grew Rich”, Growth Policy, 1995; Rodrik, “Goodbye Washington Consensus, Hello Washington Confusion?”, Journal of Economic Literature nr 4 2006; Rodrik, One Economics, Many Recipes (Princeton University Press, 2008). För en mängd studier i denna anda, se Rodrik (red) In Search of Prosperity: Analytic Narratives on Economic Growth (Princeton University Press, 2003). För en debatt från i somras med Rodrik och ekonomen Josh Lerner om näringspolitikens relevans idag, se http://www.economist.com/debate/days/view/541. För fortlöpande Rodrik-diskussion se också hans blogg, http://rodrik.typepad.com/dani_rodriks_weblog/.

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *