Det verkar svårt för de politiska lägren att enas om grundläggande fakta rörande brottslighet. Flera bud finns om dess omfattning och utveckling. Det tycks också finnas stora skillnader mellan vad kriminologerna anser sig kunna iaktta i sina undersökningar. Och inte minst vad många upplever i sin vardag. Kanske hör detta i någon mån samman med brottslighetens natur, många inblandade har ett intresse av att hålla sig borta från offentligheten.

En vanlig siffra som förekommer i debatten är antalet anmälda brott. Som mått på brottslighet är dock denna statistik ofullständig; dels eftersom många brott aldrig anmäls (mörkertalet) och dels eftersom inte alla är skyldiga till de brott de anmäls för.

Givet att vi känner till dessa felkällor kan man i vissa fall anta att utvecklingen i antalet anmälningar ändå säger något om huruvida brottsligheten ökar eller minskar. Men inte heller detta är fungerar i alla lägen. Anmälningsbenägenheten kan variera över tid. Det kan bero på förändrade normer, som att det har blivit mindre skambelagt att berätta att man har blivit utsatt för våldtäkt, eller på att barnmisshandel får uppmärksamhet i media, varpå människor blir mer vaksamma. Även tekniska förändringar kan spela roll. Storstockholms Lokaltrafik (SL) ordnade en ordentlig ökning av anmälningarna för skadegörelse när de 2007 införde nya rutiner för att digitalfotografera och rapportera in klotter på vagnar. Dessa foton samlades i en databas, som efter viss sållning skickades till polisens klottergrupp, som tog upp dem som anmälningar. Därtill kommer att vid typiska offerbrott, som mord eller rån, finns det oftast personer som söker upp polisen för att berätta om det, åtminstone de allvarligare. I andra fall beror antalet anmälningar på vilka resurser polisen lägger ned på att spana efter brott. Detta anses gälla till exempel narkotikabrott, trafikbrott och skattebrott.

Hur gör då kriminologerna för att skaffa sig mer tillförlitliga mått på brottsligheten? Ett svar är offerundersökningar. Brottsförebyggande rådet (Brå) genomför varje år stora enkäter där man frågar folk om de har utsatts för brott under det senaste året. Ett annat svar är självdeklarationsstudier där man frågar folk om de har begått brott. Dessa undersökningar görs framförallt med grundskole- och gymnasielever. I fråga om våldsbrott brukar man också använda sig av uppgifter från landets sjukhus för att se om dessa exempelvis har fått ta hand om fler personer med knivskador.

Dessa metoder har dock många felkällor. Flera av dem, som att folk minns fel eller inte är sanningsenliga, kan man bortse från så länge man bara är ute efter att jämföra utvecklingen över tid, eftersom felet kan antas vara lika stora i alla undersökningar. Vissa förblir dock problematiska De barn som är verksamma i typisk ungdomsbrottslighet är ofta inte i skolan, och människor med sämre socioekonomisk ställning, som är de mest utsatta för många sorters brottslighet, är också minst benägna att svara på samhällsvetarnas enkäter. Utan svar från dessa människor riskerar man att missa förändringar inom stora delar av samhället.

I ljuset av detta framstår det inte som underligt att många finner utrymme att ifrågasätta de siffror som expertisen lägger fram. Hur en sådan oenighet egentligen ska lösas, när meningsskiljaktigheten tycks gälla inte det normativa ställningstagandet eller lämplig metod för att nå målet, utan verklighetens beskaffenhet, förblir något att ägna tankemöda åt (och för all del ett intressant forskningsämne).

Tidigare publicerat i Libertas 1/2011 med tema brott och klass

Resonemangen och uppgifterna i artikeln är hämtade från Brå:s rapport Brottsutvecklingen i Sverige fram till 2007 (avsnittet “Brottslighetens kunskapskällor” samt s. 258) . Det är den senaste versionen av en sammanställning av statistik över brottslighetens omfattning och utveckling som Brå ger ut vart fjärde år. Andra delar av den diskuteras i Jesper Alex-Petersens artikel om fattigdomens bestraffning i samma nummer. Rapporten finns att ladda ned på www.bra.se.