Min pappa började prata med mig om längtan efter ett boende där han kunde få åldras i trygghet. Det var 2012 och han var då 71 år. Jag skrattade mest åt saken, som den 17-åring jag var, och gick vidare med mitt tonårsliv. Ett år senare, efter ett eskalerande sjukdomsförlopp och några traumatiska veckor med pappa på Södersjukhuset, hade jag dock kommit på andra tankar. 

Jag började hjälpa pappa att leta efter möjligheter till ett äldre- eller serviceboende. Naiv som jag var trodde jag att det skulle finnas en chans för honom att få bo någonstans med personal och hjälpmedel. Där han skulle få förutsättningar till ett tryggt och värdigt liv och jag slippa oro. Ganska snabbt insåg jag att några sådana möjligheter inte fanns inom ramen för vårt välfärdssamhälle. Trots kronisk lungsjukdom och uppenbara svårigheter att se efter sig själv var pappa i kommunens ögon alldeles för ung och frisk för att beviljas något boende, och de privata seniorbostäder som fanns i närheten krävde alla att han skulle ha ställt sig i kö för sisådär 30 år sedan. 

Till sist blev han beviljad hemtjänst istället. Hemtjänstpersonalen ringde varje dag kl 12 och frågade vad han ville ha till lunch, de hade en lucka på några få minuter då de kunde plocka upp något på kvarterskrogen att lämna över. Pappa hade vanligtvis knappt vaknat för dagen vid den tiden och tackade i regel nej, istället hastade jag dit efter skolan med dagsprovianten av kanelbullar och bäryoghurt. 

Det följde några år av konstant dåligt samvete och oro, hur mycket jag än åkte dit och försökte hjälpa till och finnas till var det aldrig tillräckligt. Varje gång jag besökte pappa var det allt fler sysslor som behövde göras för att rädda upp någon form av skäliga levnadsförhållanden. 

När han 2016 äntligen kom in på ett serviceboende var det för sent. Han var vid det laget allt för dålig för att kunna utnyttja de möjligheter som boendet kom med. Det dröjde bara ett halvår innan jag och mina bröder tvingades tömma även den lägenheten.

I samhället finns idag samma naiva tro som jag hade på att vi har välfungerande trygghetssystem som kommer finnas där när vi behöver dem. Verkligheten är att välfärden varit utsatt för nedskärningar och nedmontering i flera decennier. Det har resulterat i en verksamhet som istället för att arbeta förebyggande och uppfångande tvingas lägga alla sina knappa resurser på att släcka bränder. 

Den rådande coronapandemin har mer än något annat blottlagt bristerna i den svenska äldreomsorgen och nu debatteras det vitt och brett vad som kunnat gå så fel i värnandet av de äldre. Men för mig blev samhällets bristande omsorg om de äldre och sjuka smärtsamt tydlig flera år före pandemin. Problemen är inte nya, i decennier har välfärdsarbetare och brukare larmat om otillräckliga resurser. Det är bara den politiska viljan till satsningar som saknats. 

Jag är otroligt tacksam för all personal som med värme och professionalitet tog hand om min pappa när han skickades fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar under de där åren. Samtidigt brinner jag av ilska och sorg när jag tänker på hur pappa inte fick det han hade rätt till och hur både personalen och vi anhöriga slet utan att räcka till. Det jag önskar mig efter pandemikrisen är modiga politiker som slutar stoppa huvudet i sanden och på riktigt vågar prioritera det enorma resurstillskott som äldreomsorgen och välfärden så väl behöver. 

Lotten Hammar, S-studenters förbundsstyrelse