Jeremy Corbyn, leader of Britain’s opposition Labour Party, delivers a speech at a campaign event in Birmingham, Britain May 20, 2017. REUTERS/Darren Staples

Medan den socialdemokratiska partiledningen inte ens tar ordet klass i sin mun tycks det ha blivit populärt bland en del S-debattörer att försvara partiets auktoritära inriktning med att den gynnar arbetarklassen. Flyktingmottagandet ska begränsas kraftigt för arbetarklassens skull, och partiet ska gå till val på hårdare tag mot kriminella för arbetarklassens skull. Ett annat nytt retoriskt grepp som poppat upp är att citera brittiska Labours valmanifest, närmare bestämt formuleringen

 

No one should have to live their life in fear of crime. Labour is tough on crime and will ensure that the people keeping our communities safe – our Police Force, Fire Service and Criminal Justice Workers – have the resources they need.

Efter att ha delats på Facebook under ett par dagar har citatet uppenbarligen snappats upp av partiets valgeneral John Zanchi, som när han i lördags besökte Skåne besvarade en kritisk fråga med att läsa upp det. Utöver citatet ur valmanifestet påtalas det också att Labour (minsann) gick till val på fler poliser. Med arbetarklassen och Labour som alibi verkar man tro sig kunna desavouera den interna kritiken mot valstrategin, och samtidigt få hårdare tag att låta som något väldigt radikalt.

Men hur förhåller det sig egentligen med Labours kriminalpolitik? Fler poliser – 10 000 till – var ett av Labours vallöften, det är helt korrekt. Men att med detta motivera svenska SAP:s valstrategi håller faktiskt inte. För det första har jag inte hört någon säga att hen är emot att utöka poliskåren eller att minskad kriminalitet inte är ett viktigt mål. Vad det handlar om är i vilken politisk kontext förslag framförs. Ingen kan väl längre förneka att den svenska socialdemokratin sedan valet 2014 har genomgått en ’extreme make over’, där hårdare tag i migrationspolitiken och kriminalpolitiken är helt centrala beståndsdelar. Många har hävdat att det är en återvändsgränd för partiet, eftersom högern alltid kan bjuda över och dagordningen då bara förskjuts ännu mer till deras fördel. Om man tittar på utvecklingen i det politiska samtalet de senaste åren är det uppenbart att det är precis så det har blivit. Det är detta kritiken mot den presenterade valstrategin handlar om, inte om huruvida Sverige behöver fler poliser.

Om vi då gör motsvarande granskning av det politiska klimatet i Storbritannien, vad ser vi då? Jo, att Labour å sin sida – i samverkan med fackföreningsrörelsen och andra sociala rörelser – istället flyttat sig vänsterut, och i valrörelsen lyckades förändra dagordningen till sin fördel. Lika viktigt som de politiska kraven var det nya sättet att se på och göra politik, där en massiv och pluralistisk gräsrotskampanj visade hur ett mer demokratiskt och jämlikt Storbritannien skulle kunna se ut. Labour riktade sig med devisen ”for the many, not the few” till det stora flertalet, men tog sin politiska utgångspunkt i arbetarklassens behov. Man misstänkliggjorde aldrig flyktingar eller andra särskilt utsatta grupper, utan betonade att sådan splittring inte skulle åstadkomma en enda ny bostad eller ett enda nytt jobb. Udden riktades mot Tories, välfärdsprofitörerna och de rika skattesmitarna. Så fångade man upp människors ilska och besvikelse över ett allt hårdare samhälle, vände den mot den ekonomiska och politiska eliten, med hoppet om något bättre som bränsle.

I valrörelsen var Labours sakpolitiska huvudfokus att försvara och bygga ut välfärden i bred mening. Förslaget om fler poliser ska förstås som en del av det, tillsammans med satsningar på bland annat sjukvård, skola, brandkår och kriminalvård. De anställda i dessa yrken tilltalades i sin egenskap av välfärdsarbetare, som bärare och försvarare av det gemensamma, och kraven handlade både om att förbättra de utförda tjänsterna och om bättre arbetsvillkor för de berörda yrkesgrupperna. Kravet på fler poliser stod också i direkt relation till att Toryregeringen skurit ner polisens resurser så att det idag finns 20 000 färre poliser än 2010. På motsvarande sätt har de skurit ner på all annan samhällsservice, och satt stopp för löneökningar för offentliganställda. Fler poliser är alltså en av flera frågor där kontrasten mot högern var tydlig.

Om man tittar på andra förslag på det kriminalpolitiska området ser man att Labours vallöften även omfattade lokalt arbete för att förebygga att unga hamnar i kriminalitet, att alla ska ha samma tillgång till rättssystemet och samma möjlighet att få rättvisa, satsningar mot mäns våld mot kvinnor, och att motverka polisens strukturella diskriminering av icke-vita personer och bostadsområden. Samtidigt som man ville anställa fler i kriminalvården betonade man att fängelse aldrig får ersätta psykvård, att fängelse inte är någon långsiktig lösning och att det till och med kan vara kontraproduktivt. Även detta står i skarp kontrast till Tories politik, som mest handlar om inlåsning, och konfliktytan är alltid mot Toryregeringen och inte mot de som hamnar i kriminalitet. Labours polissatsning och löfte om att vara ”tough on crime” befinner sig helt enkelt i en annan politisk kontext, där den repressiva kapplöpning som utmärker den svenska debatten saknas.

Så var det arbetarklassen. Självklart är det arbetarklassen som drabbas mest av brottslighet. Arbetarklassen drabbas mest av alla samhällsproblem, det är liksom så ett klassamhälle fungerar. Att konstatera det är föga radikalt – vad det gäller är hur klassamhället bit för bit kan avskaffas och ersättas med ett jämlikt samhälle. Då hjälper det inte med en socialdemokrati som tävlar med högern i signalpolitik, oavsett hur man motiverar det.

Det som verkligen skulle kunna öka tryggheten är ett framåtsyftande och hoppfullt politiskt projekt för minskade klyftor genom utbyggd välfärd, återreglerad samhällsservice och bättre villkor på jobbet. Som syftar till en demokratisering av hela samhället, och som vitaliserar arbetarrörelsen och skapar entusiasm för den stundande valrörelsen. Där rörelsen är delaktig i att utforma politiken, och inte får hålla till godo med en Powerpointpresentation om vad som ska ”kommuniceras”. För det är ju faktiskt det enda de allra flesta av oss har att utgå ifrån, och inte det mer omfattande valstrategidokument som bara några få har sett.  Men även om detta hemliga dokument innehåller mer av klassisk socialdemokratisk jämlikhetspolitik (det får vi hoppas) så finns det rimligtvis en anledning till att integration och kriminalitet utgör två tredjedelar av det som presenterats hittills, och att valgeneralen motiverat inriktningen med att den rådande politiska dagordningen är ”auktoritär”. Eller att han i Skåne uttryckte att partiet ska ”vara lite vänster” i välfärdsfrågorna, för att skapa balans mot hårda tag. Om det mot förmodan inte finns någon bakomliggande tanke med detta, och om man inte vill att hårdare tag ska hamna i fokus, kan ett tips vara att se över retoriken.

Kristin Linderoth

Medlem av Tidens redaktion