Riksdagen valde en fascist till andre vice talman.

De senaste veckorna har varit ganska svåra. Dagar har känts som veckor. När andra har pläderat för kamp och organisering i debattartiklar har jag isolerat mig och grubblat. Framtidstro och tillförsikt inför den nyvunna regeringsmakten har slukats av ett grått moln av pessimism. Visst har jag depression i allmänhet och politisk depression i synnerhet – det är min vardag – men fascisternas framgångar i valet har fått ner mig och många andra i ett djupare hål än tidigare.

Jag har varit förberedd på ett SD på upp mot 15 %, även om andra betvivlat detta. Min pessimistiska förutsägelse visade sig stämma denna gång. Nu är nyfascisterna en tredje kraft i landet. Riksdagen lät dem få andre vice talmansposten utan större motstånd. Riksdagspartierna försökte inte ens – det var visst nånting med “praxis”.

Samtidigt vill Aftonbladet att vi ska visa att vi inte är en av 13 %. Jag ska klappa mig själv på axeln för att jag inte gjorde som de obildade arbetarna och bönderna på landsbygden. För att jag är upplyst till skillnad från dem. Och vi ska bara blunda för den högerpolitik som drivits fram av Stockholmshögern och som skapat fri väg för fascistiska reaktioner. Alla privatiseringar av det allmänna, klassföraktet, segregationen, massarbetslösheten. Sådant som faktiskt drivits igenom av demokratiska partier inom de 87 procenten.

Liberaler säger sig värna antirasism samtidigt som de vill att vi bjuder in SD till förhandlingsbordet. Moderata kommunalråd som vill styra med hjälp av nyfascisterna. En accelererande normalisering pågår. Denna drivs fram av den alltid lika opålitliga borgerligheten. Det är förljuget, det är förjävligt.

Behovet börjar bli akut av en antifascistisk strategi som inkluderar breda folklager men exkluderar borgerliga partier. Vi måste ersätta de kluvna liberalerna med en konkret socialistisk politik för full sysselsättning och minskad ojämlikhet.

Se inte borgarna som dina kamrater i den antifascistiska kampen. De har huggit oss i ryggen förr och kommer säkerligen göra det i framtiden. Nu får vänstern visa på skillnaden mellan arbetarpolitik och högerpolitik – SD-väljarna kommer hänga på om vi skapar hållbara lösningar för integration, pension, välfärd och sysselsättning.

För oss i arbetarrörelsen handlar det om en kamp på flera fronter. Dels mot den rena gatufascismen. Dels mot deras försvarare i parlamentet. Dels mot de borgare som vill skapa samförstånd och förhandling med de sistnämnda. Och slutligen mot de problem som högern och nyliberalismen skapat.

Jag ser ändå vissa ljusglimtar i mörkret. Genom medvetenhet och organisering kan vi lyckas, framtiden ligger i våra händer. Det blir ingen rättvisa om du inte kämpar för den, och det blir ingen kamp om vi inte når enighet!