Står Socialdemokratin stilla?
“[…] en strategi på medellång sikt, inriktad på strukturella reformer, förser politiken med en riktning. Det är avsaknaden av en sådan riktning som gör att socialdemokratin har förlorat så mycket av sin identitet som distinkt politisk kraft i samhället, både i egna ögon och i den allmänna opinionen.” (Nilsson, Nyström Libertas 2009)
Är det verkligen så att bristen på en strategi inriktad på strukturella reformer gör att partiet inte har en riktning? Har partiet stannat? När slutade partiet att utvecklas? Eller är det så att det visst finns en riktning, men att Nilsson och Nyström är hyggliga nog att kalla den för ett stillastående? Björn Elmbrants är inte lika hövligt i sin bok Dansen kring guldkalven. Istället pekar han på flera vägskäl de gågna tjugo åren som visat vilken riktning Socialdemokratin tagit.
“Filosofen Hannah Arendt har sagt att frånvaron av opposition är det som kännetecknar en totalitär utveckling.
Det fanns till exempel bred enighet bakom riksbankens beslut 1985 att avreglera finansmarknaden, och det var säkert nödvändigt. Men det skedde vid en tidpunkt och på ett sånt sätt att det resulterade i vansinneslån, en svårartad bankkris och att skattebetalarna fick skjuta till miljarder för att rädda bankerna.
Politiskt samförstånd över blockgränserna fanns också om skattereformen 1989. Det var mycket som var bra i reformen, men den var underfinansierad. Att så skedde byggde på en teori om ”dynamiska effekter”; om folk fick sänkt skatt skulle de betala mer skatt.
Det gick inte på det viset. Resultatet var ett gapande hål i statsfinanserna.
Moderaterna och folkpartiet ville att den svenska kronan skulle knytas till ecun. Okej då, sa till slut socialdemokraterna på våren 1991. Ett och ett halvt år senare slutade det breda samförståndet i 500 procents ränta, kronans fall och en våg av konkurser bland småföretagare.
Det fanns nästan total partipolitisk enighet om att privatisera delar av Telia. En miljon svenskar har fått se sina nyinköpta aktier sjunka med 70 procent i värde.
De flesta partier i riksdagen från höger till vänster var ense om att de nya AP-fonderna inte skulle ha så mycket av sina tillgångar i stenhus eller obligationer, utan det mesta skulle istället ligga i aktier. Drygt 300 miljarder vräktes ut över världens aktiebörser. Värdefallet på svenskarnas besparingar de första åren var lika stort som om en av de fyra AP-fonderna gått upp i rök.” (Elmbrant 2008)
En del av oss kanske saknar tydliga ideologiska ställningstagande och uppdaterade relevanta klassanalyser i samhällsdebatten. Dock är det i den genomförda politiken tomrummet är som störst och vad ska man säga om avsaknaden av opposition? Att kalla Sverige totalitärt är förstås att ta i, men blir effekterna särskilt annorlunda om väljare bara har en politik att rösta på ändå? Var är försvaret för en gemensam sjukvård som ger vård efter behov? Varför är det effektivt med privata skolor när vinsten de gör uppenbart är ett överskott skattepengar gått till, men som inte används till verksamheten? När Luciano Astudillo var nere i Malmö för att försvara jobbrådslaget berättade han att A-kassan än en gång ska ge 80 procent. Det var i princip hans enda konkreta förslag. Jag vill se så mycket mer. Jag vill kunna berätta för folk som ska rösta att det finns ett alternativ till Alliansen. Ett alternativ som inte bara står för att Fredrik Reinfeldt ska förlora utan också för att en annan politik ska genomföras. Finns inte några alternativ att rösta på spelar det inte så stor roll att vi är en demokrati.
Skrivet av Jesper Alex-Petersen, medlem i Libertas redaktion.
Nilsson, Anders – Nyström, Örjan. 2009. “Identitetskris utan karta och kompass”, Libertas nr 1, sid 12-13.
Elmbrant, Björn, 2008. Dansen kring guldkalven – Så förändrades Sverige av börsbubblan. 2:a upplagan. Norhaven A/S, Danmark: Bokförlaget Atlas.
