Regeringens höstbudget presenterades i måndags. På torsdagseftermiddagen presenterades satsningarna och skattesänkningarna för S-studenter av finansutskottets ordförande Fredrik Olovsson under ett förbundsmöte på zoom.
Som nationalekonom gläds jag av budgetens keynesianska form. Det är högst rimligt att Sverige satsar sig ur denna kris. Genom att tillföra 75 miljarder till offentliga investeringar, varav 30 miljarder till välfärden, beräknas 75 000 arbeten uppkomma till 2021. Fler i arbete leder till mer pengar i omlopp och en återstart av ekonomin.
Som företrädare för ett studentförbund ser jag positivt på de stora satsningarna på svensk högskola. Många har förlorat sitt jobb till följd av denna kris, samtidigt som fler kan komma att bli arbetslösa. Därför är det utmärkt att svenska högskolor och universitet utökas med ca 19 000 platser. Utöver detta får studenthälsan 25 miljoner, 15 miljoner sätts in för att stärka distansundervisningen samt 25 miljoner går till studentinflytande. Tillsammans leder satsningarna till en bättre högskola under en utmanande tid.
Dock finns det andra ungdomssatsningar som har en direkt motsatt effekt. Det är förundrande att Centern och Liberalerna fortsätter att envisas om sänkt arbetsgivaravgift för unga. En reform som användes under finanskrisen 2008 och visade sig kosta mer än vad den gav. Så som förslaget ser ut idag omfattar det samtliga unga anställda. Med andra ord subventioneras bolag med många unga anställningar, detta är inget annat än en skattesänkning för företag.
Andra skattesänkningar som återfinns är en variant av jobbskatteavdraget och avskaffandet av skatt på den del av bostadsvinsten som säljaren får betala vid en bostadsförsäljning. De liberala partierna menar att dessa sänkningar kommer att skapa jobb, oklart hur dock.
För att finansiera denna 105 miljarders återstartsbudget lånas pengar. Den genomsnittliga statsskulden i EU inom krisen på 80 procent av BNP. I Sverige låg statskulden på 35 procent. Till följd av denna budget beräknas skulden stiga till 42 procent av BNP, vilket fortfarande är långt under EU-normen om 60 procent.
Ett alternativ till att låna för att satsa hade varit att höja skatterna för de rikaste. Det är till exempel något som den konservativa regeringen i Storbritannien funderar på att göra. I Sverige har den förmögna klassens rikedomar växt oerhört de senaste åren. Detta på grund av att priset på kapitaltillgångar såsom fastigheter har ökat markant, men även till följd av att omfördelningsskatter såsom arv- och förmögenhetsskatten har avskaffats. 2016 gick 87 procent av de totala kapitalinkomsterna i Sverige till de rikaste 10 procenten i landet.
Det är uppenbart att delar av återstartsbudgeten hade kunnat finansieras genom höjd skatt på kapitalinkomster. För att inte påverka småsparare skulle skatten kunna utformas progressivt. Men i och med det rådande parlamentariska läget förblir detta önsketänkande.
En annan önskan från S-studenter hade varit ett höjt CSN. Idag går studenter back med flera hundratals kronor varje månad. Det betyder att dagens studenter inte kan plugga på heltid på riktigt i Sverige. Istället förblir studenter beroende av sina föräldrar eller tvingas till extra arbete. Denna onödiga stress leder till sämre studieresultat och mående, men också orättvisa förutsättningar för att kunna läsa vidare beroende på ens klassbakgrund. Det är en besvikelse att skattesubventioner gick före ett rättvist studiemedel i höstens budget.
Sammantaget är det uppenbart att budgeten är en kompromissprodukt där genuina krissatsningar samspelar med ineffektiva skattesänkningar.
Emma Fastesson Lindgren, t.f. ordförande för S-studenter
