Vad händer i Europa? Det frågar sig Ludvig Fahlvik från Libertas. Marx devis om att historien av nödvändighet tycks upprepa sig två gånger – först som tragedi, sedan som fars – ekar mellan den europeiska politikens karga bergsväggar. En skugga faller över kontinenten när fascismens fågelfän nu breder sina vingar. Foto: TT
Över Europas politiska landskap vilar ännu det kalla krigets retoriska slöja. Mot fonden av europeiska så kallade kulturländer, som Frankrike, Italien och Tyskland, presenteras de forna sovjetiska staterna som efterblivna, råa och demokratiskt outvecklade. “Allt återstår att göra i det här landet; rättare sagt så måste allt göras om intet och göras på nytt.” Fysiokraten Lemercier de la Rivières dom över Ryssland från 1767 är svepande och hård, och ingenting har väl egentligen förändrats i västvärldens rådande attityd gentemot giganten i öst. Ryssland fyller en tydlig ideologisk funktion i Västeuropas identitetsprojekt. Ju smutsigare Kreml är, desto renare blir vi. Ryssen är ett tacksamt politiskt slagträ. I samband med Georgienkriget motiverade Jan Björklund sitt krav på ett starkare svenskt försvar med det förmenta ryska hotet. En retorik som det folkpartistiska oraklet ännu inte övergett.
Det finns skäl att problematisera, och revidera, den ideolgiska dikotomin öst/väst. Västeuropas ledare är fullt upptagna med totalitära uppslag på sitt eget håll. 1930-talets recept följs vördnadsfullt. Åtstramningar, recession och våldsamma attacker – mediala som politiska – på progressiva krafter. Varje ekonomisk kris blir i kapitalets och högerns händer ett verktyg för att ytterligare pressa tillbaka folket. Med sunda statsfinanser som ett fikonlöv över egentliga ideologiska mål galopperar den europeiska kontinenten mot en brusande och vital fascism.
För en dryg månad sedan genomförde Spaniens högerregering stora inksränkningar av basala demokratiska rättigheter. Den fascistiska Francoregimens partipolitiska arvinge, Partido Popular, hade siktet inställt på demonstrations- och yttrandefriheten. Partiets absoluta majoritet innebar att det parlamentariska motståndet uteblev. Bland de mer frappanta prohibitionerna som nu har genomförts kan räknas förbud mot att fotografera polis under tjänsteutövning, förbud mot att karikera politiker samt förbud mot att utan tillstånd samlas i grupp på öppen gata. Parallellt med detta rustar spansk polis för motstånd från allmänheten. Medan andra spanska myndigheter belastas med hårda sparkrav spenderar polisen stora pengar på ny kravallutrustning. Folket ska betvingas genom ekonomi, lagstiftning och våld.
Svenska mediers rapportering från Grekland har underligt nog ebbat ut. För grekerna är krisens flodvåg emellertid konstant. Högerregeringen beslutade i somras att på eget bevåg lägga ned den statliga radion och televisionen. Med regeringens välsignelse har även den grekiska polisen kunnat slå hårt mot ett upproriskt folk. Och EU fortsätter att bedriva utpressning mot detta helt utmärglade land. Ekonomikommissionär Olli Rehn avkrävde så sent som i tisdags ytterligare reformer från Grekland innan vidare lån kan betalas ut. Damoklessvärden har hängt ovanför det grekiska folkets huvuden i åratal nu. De fulla konsekvenserna kommer förmodligen inte att kunna blottläggas på länge, men landet kommer att drabbas av en brain drain då de greker med möjlighet, pengar och utbildning flyr ett sjunkande skepp.
I Ukraina gör nationalister och vänsteraktivister nu gemensam sak i sitt motstånd mot sittande regering och president Viktor Janukovitj. Efter att ha pausat förhandlingar med EU om framtida samarbete vänder sig presidenten i stället mot Ryssland. Det blev droppen för de medborgare som önskar sig ett mer västtillvänt Ukraina. Ukrainas ryska erfarenhet är inte god efter sovjetstyret. Som svar på protesterna knäsatte Janukovitj, i likhet med Spanien, lagar skräddarsydda för att stävja det folkliga motståndet. Yttrande- och mötesfriheten begränsades, och femtonåriga fängelsestraff hotar de som deltar i så kallade “massupplopp”. Det tycks som om ukrainarna har att välja mellan pest eller kolera. Å ena sidan ett självgott och högerorienterat EU, å andra sidan ett självgott och högerorienterat Ryssland. För regeringsmotståndarna är dock valet enkelt – en principiell ilska över Janukovitjs maktlystnad och en genuin oro inför en ny sorts Sovjetunion har tänt revolutionens potential. För det motståndskraftiga ukrainska folket står det mellan EU eller ofrihet.
Den spanska, grekiska respektive ukrainska situationen utgör olika stämmor i samma körsång. Regimer tar till totalitära medel för att kväva medborgarnas uppror. Ledare vägrar lyssna på sitt folk. Bilden av Europa måste omförhandlas. Västeuropas bild av Ryssland som en hotfull, slumrande björn är en chimär. Ett sådant ideologiskt förhållningssätt förskjuter politiskt fokus från de verkliga demokratiska övergreppen. För Ukraina är Ryssland förstås en politisk realitet att förhålla sig till – Kiev faller ständigt i Kremls skugga. Det finns substans i den ukrainska oron över att slukas levande av Ryssland. Men för Europa är det en nödvändighet att skaka av sig den ideologiskt, geografiskt och historiskt betingade polariseringen mellan öst och väst, och sluta jaga solkatter. Europa måste enas. Vi måste börja tänka i relationer mellan olika länder, inte i relationer mellan två block.
Den ryska väderkvarnen innebär inget generellt hot. Istället utgörs hotet som vanligt av en fullkomligt skrupelfri högerpolitik som än en gång är på god väg att tvinga den europeiska demokratin ned på knä.
Ludvig Fahlvik
Libertas
