I början på augusti lämnade – eller flydde – Spaniens före detta kung Juan Carlos I landet. Detta för att skydda monarkin som institution och dess rykte efter flera års korruptionsskandaler. Inte minst utreds han för ekobrott i både hemlandet och Schweiz. Framförallt har kungens flykt satt en historiskt väldigt infekterad fråga på dagordningen igen: är den konstitutionella monarkin ett legitimt statsskick? 


Låt oss först gå nästan hundra år tillbaka i tiden. År 1931 proklamerades Spaniens andra republik, efter att ha lyckats få den dåvarande kungen, Alfonso XIII, att lämna landet. Republiken präglades av ett polariserat politiskt landskap, med maktväxlingar och återkommande uppror. När vänsterkoalitionen Folkfronten vann tillbaka regeringsmakten år 1936 startade delar av militären, med Francisco Franco i spetsen, det treåriga inbördeskriget. På grund av en splittrad vänster kapitulerade tillslut republikanerna och Francos diktatur kunde inledas. 

När Franco dog 36 år senare proklamerades Juan Carlos I till statschef. Han menas ha haft en nyckelroll för den spanska demokratiseringsprocessen. Och det hade han väl. I bästa fall var det sunt förnuft. I värsta fall var det kungahusets överlevnadsstrategi. Hur som helst, detta faktum används återkommande som ett argument för monarkin i Spanien. Han må ha stulit från folket och ha hemliga konton i Schweiz men han ville faktiskt införa demokrati! Vad snällt! 

Till skillnad från i Sverige, är frågan om statsskicket väldigt ideologiskt betingat. Det är nästintill en självklarhet att vara för införandet av en republik som vänsterperson. Det har därför, som socialistisk spanjor, förvånat mig hur avpolitiserad frågan är i Sverige. Svenska folket är inte nödvändigtvis för monarki, men inte heller starkt emot. Inte sällan kan vi höra att kungahuset är ”mysigt”, att kungen är snäll och att monarkin är bra för turism samt export. Om detta är sant eller inte ska inte diskuteras här, men faktumet att monarkin bygger på en icke-demokratisk grund kvarstår. Vår kung kanske är snäll nu, men det är ingen garant mot att framtida statsschefer inte kommer att missbruka sin makt. Är det inte märkligt att som socialist kämpa för ett klasslöst samhälle, samtidigt som man har en så ambivalent hållning till vårt statsskick? 

Situationen i Spanien har snabbt skapat spänning mellan regeringspartierna Podemos – som lite blygt skriker efter en folkomröstning om statsskicket – och PSOE – som i typisk socialdemokratisk anda inte vill röra om i grytan.  Vi republikaner kommer följa utvecklingen noggrant. Diskussionen handlar om mer än om en viss familj ska få behålla sitt apanage: den handlar om hur vi ser på människors lika värde och på vad som rättvist och inte. Ska vi framstå som seriösa i kampen mot en illegitim elit borde och måste frågan om monarki inkluderas i denna. 

Elfva Barrio, Libertas redaktion