När partikongressen nu skall ta ställning till en socialdemokratisk politik framåt står många frågor på dagordningen: arbete åt alla, vinster i välfärden, god omsorg om äldre och sjuka, bra skola för alla barn, bostäder åt alla, en god och acceptabel migrationspolitik men också en aktiv freds- och säkerhetspolitik som fortsatt håller Sverige utanför krig. Kongressens uppgift är att formulera vår politik oavsett om vi omgående kan genomföra den.

 

Den socialdemokratiska säkerhetspolitiken omfattar ett brett spektrum av åtgärder; internationellt samarbete för gemensam säkerhet med betoning på avspänning, nedrustning, förtroendeskapande åtgärder, förebyggande av konflikter, mänskliga rättigheter, biståndspolitik, handelspolitik men också ett militärt försvar som ett alliansfritt land. Här sätter äntligen partistyrelsen ner foten i sitt svar på motioner från många håll, bland andra Stockholms Arbetarekommun, och bifaller kravet ”att partikongressen bekräftar den militära alliansfriheten som grund för svensk freds- och säkerhetspolitik och nej till Nato-medlemskap.”

 

En viktig fråga i freds- och säkerhetspolitiken är hur vi kan bidra till att kärnvapen avskaffas och aldrig används. Kärnvapen är inget att oroa sig för tycks många tro. Eller att ingenting kan göras mot dem. Det är fel. Även om kärnvapen har minskat i världen räcker de 16.000 som finns kvar till att förinta hela mänskligheten. Och mycket kan göras för att avskaffa kärnvapen. Inte minst i vårt eget land. Men vi har ju inga kärnvapen, säger någon. Det beslutade vi om redan på 50-talet efter en intensiv kamp från fredsrörelsen och de socialdemokratiska kvinnorna som tog öppen strid mot partiledningen. Det är rätt. Vi har beslutat att inte skaffa kärnvapen men vi har inte en lag som förbjuder kärnvapen i Sverige.

 

För att förbättra sitt kärnvapenprogram är USA berett satsa upp till 1000 miljoner (1 miljard) dollar under tre decennier. I februari 2016 gav Vita Huset stöd till utvecklingen av en avancerad kryssningsmissil som Pentagon ansåg behövdes för att möta Rysslands agressivitet i Östeuropa. Och Trump håller inte en lägre ton om kärnvapen: “Varför inte använda dem om vi nu har dem”.

 

Ryssland å sin sida fyller stora missiler med miniatyrvapenbärare och Kina flygtestar ett nytt vapen för flygning ut i rymden med hjälp av traditionella långdistansmissiler för att sedan manövreras genom atmosfären.

 

Sedan decennier håller Washington och Moskva kvar 2000 kärnvapen på högsta stridsberedskap (on alert) för att omgående kunna avfyra sina missiler om radar, satelliter eller datorer upptäcker inkommande vapen. Med spänningar mellan stormakterna, krig och konflikter i Mellanöstern och ökade aktiviteter i Östersjöområdet är det sista vi behöver en kärnvapenkapprustning. Hur kan Sverige bäst medverka till att stoppa detta vansinne?

 

I en artikel i Aftonbladet 1/3 redogör Margot Wallström för hur regeringen vill arbeta för en kärnvapenfri värld. Hon kräver bland annat att USA och Ryssland, som innehar 90 % av alla kärnvapen, reducerar dessa och drar ner beredskapen för sina kärnvapen – det vill säga tar dem off alert. Wallström kräver vidare att kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler förbjuds, att provstoppsavtalet träder i kraft samt att kärnvapenstaterna lämnar negativa säkerhetsgarantier, det vill säga utfäster sig att aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer. Hon säger också att Sverige aktivt skall medverka i de förhandlingarna om en lag som förbjuder kärnvapen som FN med stor majoritet beslutat om och som börjar i mars i år. Hans Wallmark (M) reagerade starkt emot det beskedet med orden ”då kan vi ju inte gå med i Nato”. Han bekräftade därmed det som länge sagts inte minst under debatten om värdlandsavtalet – att Natos strategi och politik innebär kärnvapen och deras användning.

 

Wallströms förslag är utmärkta, men vad kan regeringen göra här hemma i Sverige?

 

Sverige har en princip sedan länge att kärnvapen inte får föras in i landet, men då kärnvapenmakterna varken bekräftar eller förnekar om kärnvapen finns ombord och detta inte kontrolleras, vet varken regering, myndigheter eller svenska folket om kärnvapen förts in i Sverige. En svensk regering (en eventuellt borgerlig) kan idag bevilja eller vägra tillstånd till införsel av kärnvapen utan att tillfråga riksdagen eller föreslå denna att ändra lagstiftningen.

 

Det finns således ingen lag som direkt förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. En sådan lag är en mycket viktig och brådskande åtgärd för att minska kärnvapenhotet mot Sverige. 1984 antog såväl Sverige som Finland en lag om kärnteknik. I den finska lagen skrevs också in ”det är förbjudet att införa kärnvapen i Finland”. En lag som förbjuder kärnvapen i Sverige kan åstadkommas till exempel med en enda mening som ett tillägg till redan gällande lag om kärnteknik från 1984: ”Det är förbjudet att införa kärnvapen i Sverige”. Regeringen bör snarast lägga fram ett sådant lagförslag till riksdagen.

 

Kärnvapenfria zoner är en annan åtgärd för att minska kärnvapenmakternas tillträde. De åtta zonerna som finns över hela världen omfattar hälften av jordens alla landområden: 99 % av allt land på södra halvklotet och 74% av allt land utanför kärnvapenmakterna. En kärnvapenfri zon i Mellanöstern har funnits på FN:s bord sedan 1974 och stöds av generalförsamlingen men bromsas av Israel.

 

En kärnvapenfri zon i Norden drevs tidigare av Sverige och är ett medel för att främja avspänningen och öka vår säkerhet. Det skärpta läget i Östersjön ger en kärnvapenfri zon i Norden ny aktualitet. Regeringen bör snarast föra upp frågan om en kärnvapenfri zon i Norden på agendan och under tiden förklara Sverige som en kärnvapenfri zon – gärna tillsammans med Finland.

 

En serie realistiska förslag till en kärnvapenfri värld presenterades av Canberra-kommissionen. Däri ingår bland annat att kärnvapen skall tas bort från högsta stridsberedskap (off alert) för att minska risken för att kärnvapen används av misstag och att kärnvapenmakterna förskriver sig att aldrig använda kärnvapen först eller mot länder som inte har kärnvapen. Förslagen i 13 punkter är enigt antagna av såväl kärnvapenmakterna som icke-kärnvapenmakterna vid icke spridnings-konferensen (NPT) år 2000. Någon tidplan för genomförandet finns dock inte. En sådan behövs för att sätta press på kärnvapenmakterna att uppfylla sina utfästelser. Regeringen bör nu påbörja ett samarbete med likasinnade länder för att nästa NPT-konferens ska kunna fastlägga en sådan tidplan.

 

Dessa tre förslag; en lag som förbjuder kärnvapen i Sverige, en kärnvapenfri zon i Norden och en tidplan för avskaffande av alla kärnvapen, finns också på förslag till partikongressen. Jag förutsätter att partistyrelsen tillstyrker dem.

 

Kärnvapen kan aldrig vara en fråga om några få nationers rättigheter eller några få politikers engagemang. De kräver ett starkt folkligt engagemang precis som på 50-talet.

 

En ny kärnvapenkapplöpning är på gång. Det är hög tid att regeringen tar initiativ och agerar för vår och världens säkerhet inte bara internationellt utan också nationellt.

 

Maj Britt Theorin

chef för svensk nedrustningspolitik 1982-1991 och motionär till kongressen