En Revolution i rörelse

Revolution, ett för oss ovant och smått skrämmande ord. Revolution, ett ord som i dagens Europa både kan hyllas och fruktas. Revolution, något som alltid gror.


Även vi Socialdemokrater var revolutionära en gång, något vi idag lätt glömmer. Idag har dock den demokratiska socialismen segrat inom den svenska arbetarrörelsen, och den demokratiska process som liberaler och socialister stred för är sedan länge infört. Det är dock inte Sverige jag ska skriva om utan om revolutioner, och inte vilka som helst.


Inom dagens historieskrivning finns det ofta 3 år som varit av betydelse i Europa,


1789/99 – Franska revolutionen,

1848/49 – Folkrevolutionerna,

1917/21 – Ryska revolutionen,


Dessa tre har en särskild betydelse även för dagens Européer, men för den demokratiskt socialistiska arbetarrörelsen finns det ytterligare 3 revolutioner av betydelse:


1871/71 – Pariskommunen,

1936/39 – Spanska revolutionen,

2012 – Rojava revolutionen,


Det är dessa tre jag ska skriva om idag.


Pariskommunen

Mitt under det Fransk-Preussiska kriget (1870-1871) skedde något oväntat: Paris arbetarklass gjorde revolt och störtade det lokala styret, byggde barrikader och höjde blodröda fanor. Det var den första Socialistiska revolutionen, arbetarklassens revolution. 


Alla Europas socialister och anarkister i den Första Internationalen togs bokstavligen på sängen, så även de organiserade socialisterna i Paris. Att revolutionen skedde i Paris, hjärtat för majoriteten av Europas revolutioner, är i sig inte konstigt, men att det skedde där och då var oväntat. Oväntat eller ej, den 18e mars var Pariskommunen grundat, en demokratisk anarkosyndikalistisk konfederation.  


Pariskommunen hade en för sin tid demokratisk statsapparat men saknade bland annat kvinnlig rösträtt. Kvinnorna spelade dock en viktig roll i revolutionen och deltog även ibland i stridandet. en organiserad feministisk rörelse grundades bland annat under “The Red Virgin of Montmartre” Louise Michael (anarkist). 


Kommunens första reformprogram bestod av följande reformer:

  • Separation av staten och kyrkan.
  • Förbud mot barnarbete och nattarbete på bageri.
  • Förbud mot avgifter/böter från arbetsgivare på arbetare.
  • Ogifta kvinnor med barn till stupade soldater skulle få pension.
  • Arbetare får ta över företag lämnade av sin ägare, mot kompensation.


Revolutionen var en anarko-socialistisk revolution och byggde på både Marx, Bakunins och Prodouhs ideer. Detta skapade till en början en enad rörelse mot de tyska soldaterna som belägrade Paris och mot den franska regeringen i Versailles, men olikheterna skulle snart orsaka interna stridigheter och ineffektivt styre i takt med att större delar av Paris föll till den franska armén.


Den 28e maj krossades revolutionen av den franska armén i vad som kom att kallas “the Bloody week”, tusentals arbetare och kvinnor avrättades längs Paris gator, och fångar sattes i tillsatta domstolar och dömdes till avrättning. Dess ledare flydde, dömdes till döden eller sköts på håll av armén. 


Denna revolution misslyckades men påverkade starkt den Första internationalen, som splittrades mellan socialister (Marx) och anarkister (Bakunin), Bakunin och Marx’s idéer, Marx skrev redan samma år en bok där han försvarade och hyllade kommunen och pekade på försöket som hans vision av “Proletariatets diktatur”.
Pariskommunen existerade endast i några vårmånader 1871 men fick stor betydelse för den socialistiska enigheten.


Spanska revolutionen


Vänstern och republikanerna hade vunnit valet! Det spanska valet 1936 hade lett till att de republikanska, socialistiska och kommunistiska partierna hade vunnit en majoritet mot oppositionen bestående av konservativa, monarkister, fascister och katoliker. 


Detta vägrade oppositionen att acceptera och juli 1936 startade flera konservativa generaler ett uppror mot regeringen i Madrid, det Spanska inbördeskriget hade startat. 


Republikanerna var de som stödde republiken och bestod av allt från liberaler till stalinister till anarkister. Utav dessa var det i huvudsak anarkisterna som genom fackförbunden, CNT-FAI (Confederación Nacional del Trabajo-Federación Anarquista de Iberíca) kunde sätta upp en arbetararmé som kunde slå tillbaka mot Nationalisterna. Republikanerna stöddes av Frankrike, Sovjetunionen och Mexiko men hade även mycket stöd från frivilliga runt om i Europa, som organiserades i Internationella Bataljoner.


Internationella bataljonerna bestod av frivilliga socialister, anarkister och kommunister runt om i Europa, däribland 600 svenskar, och organiserades av kommunistpartierna i Komintern.


Nationalisterna bestod av oppositionen under 1936 års val och leddes av generaler, Nationalisterna hade därmed en större del av armén än vad Republikanerna hade under sitt styre. Nationalisterna var stödda av Nazityskland, Italien, Portugal och Vatikanstaten. 


Under de första veckorna av inbördeskriget skedde gatustrider i Spaniens största städer mellan armén och arbetarna, speciellt i Madrid och Barcelona. I Barcelona övertogs många av företagen av arbetarna och gjordes om till kooperativ, på landsbygden bildades kollektiv där marken ägdes av alla och delades lika. Här drevs den sociala revolutionen längst, kvinnor och män stred tillsammans under anarkosyndikalistiska CNT-FAI mot armén och fascist-sympatisörer, kyrkor och katedraler plundrades och prostitution stoppades och förbjöds. Ekonomin byggdes upp baserat på ett syndikalistiskt federativt system av arbetskooperativ, allt från hotell och frisörsalonger till energiproduktion och telefonväxeln kontrollerades av arbetarna och organiserades av CNT-FAI. Militärt organiserades arbetare och frivilliga i militias som skickades till fronten.  


Denna organisering av samhället skulle dock inte hålla länge i Barcelona. I George Orwells “Hyllning till Katalonien” går det att läsa om hur han själv får uppleva splittringen mellan det Stalinistiska Kommunistpartiet och socialisterna, trotskisterna och anarkisterna i P.O.U.M (Partido Obrero Unidad Marxistas) och CNT-FAI. Kommunistpartiet, som sitter i den Spanska regeringen efter påtryckningar av Sovjetunion, arbetar aktivt emot en revolution i Spanien på order från Sovjet medan P.O.U.M och CNT-FAI aktivt strider för en revolution och emot fascism. Denna splittring leder till att kommunistpartiet i Barcelona tar allt mer makt och inflytande över polisen som sedan startar Majdagarna (några dagar i maj 1937 som består av skottlossning och strider mellan anarkister och polisen i Barcelona). 


I juli 1937 går man vidare och arresterar och avrättar alla medlemmar av P.O.U.M  som anklagas för att vara Trotskister och fascister utan domstol. Ett skräckvälde uppstår i Barcelona och andra städer där P.O.U.M har ett fäste medan deras medlemmar fortsätter att strida vid fronten, ont anande vad som sker.


Dessa händelser beskrivs mer utförligt i “Hyllning till Katalonien” och visar på hur än en gång en socialistisk enighet misslyckats och hur auktoritär socialism (Stalinism) kommer att krossa libertariansk och anarkistisk socialism. 


Den första april 1939 var såväl inbördeskriget som revolutionen förlorad, Franco och Nationalisterna segrade och skulle styra Spanien fram tills 1975.


Idag lever revolutionen och CNT-FAI kvar i många katalaners minnen och drömmar, likt Pariskommunen så ses revolutionära Katalonien som en särskild punkt i revolutionär historia, till skillnad från de liberal-republikanska revolutionerna på 1800-talet och de auktoritärt socialistiska under 1900-talet. 


Även idag används slagord från revolutionen – ¡No Pasaran!


Rojava revolutionen


Så kommer vi tillslut till nutid, för idag sker en social, ekonomisk och politisk revolution i nordöstra Syrien, i regionen som vi i väst känner bättre som Rojava.  


Rojava är en de-facto autonom region i nordöstra Syrien och styrs av autonoma kantoner organiserade i en konfederation. Det demokratiska systemet bygger på en representativ direktdemokrati. Lokala och regionala val sker och representanter samlas i Syrian Democratic Council där Rojavas regering och parlament sitter.


Militärt organiseras Rojavas armé av försvarsenheter under SDP (Syrian Democratic Forces), varav kurdiska YPG (Folkets Försvarsenheter) är den största försvarsenheten (YPJ ingår i YPG och är kvinnornas försvarsenhet).

YPG har även de flesta frivilliga och den Internationella Frihetsbataljonen tillhör YPG, likt de internationella Bataljonerna under spanska inbördeskriget. 


Rojava har lyckats existera och hålla revolutionen vid liv i åtta år, sedan 2012, men utsätts idag för starkt motstånd och har invaderats av Turkiet som ser dem som en gren av PKK i Turkiet (som är terrorstämplat av Turkiet, EU och NATO). Även andra rebellgrupper har använts av Turkiet mot Rojava och SDF. I provinsen Afrin i nordvästra Syrien var förut 80% av befolkningen kurder men efter Turkiets invasion har denna siffra sjunkit markant.


Idag driver Rojava en antikapitalistisk, egalitär och grön aktivism och politik. Make Rojava Green Again är ett miljöprogram som just nu sker i regionen för att åter göra regionen till en grönt område, efter årtionden av skogsskövling av träd och utsläpp. Ekonomiskt drivs en kollektivisering och kooperativisering av jorden och företagen i Rojava, dock finns ännu privat ägande kvar. Styret i Rojava menar att man ej ska tvinga på folket socialism utan utbilda dem och låta dem avgöra själva om de vill ha privat ägande av jord och företag.


Rojava har en demokratisk konstitution som respekterar mäns, kvinnors och minoriteters demokratiska rättigheter. Upprätthåller yttrandefriheten och pekar på att Rojava är en sekulär och mångkulturell autonom region.


Rojava har anklagats av olika NGO:er och FN-organisationer för olika krigsbrott sedan 2014. Allvarligaste anklagelserna har varit användandet av barnsoldater, tortyr och avrättningar. Anklagelser som SDF sedan 2015 aktivt agerat mot och förbjudit och fått utbildning av Geneve Call. Samtidigt har de hyllats för sina politiska och sociala framsteg av FN och andra organisationer.


Rojava/SDF har inget intresse av självständighet till skillnad från liknande rörelser i Turkiet och Iran. Orsaken är den stora kulturella uppdelningen i den syriska delen av Kurdistan. Endast 8,9% av Syriens befolkning är kurder, och dessa bor till majoriteten i norra Syrien. 


Där det finns mer kulturell hegemoni i turkiska delen av Kurdistan och den iranska så finns även högre krav på självständighet men detta saknas i den syriska där SDF har tvingats hantera flera olika kulturella och religiösa grupper. 


Bland dessa andra kulturer finns assyrier, araber, armenier och beduiner, dessa grupper är även dessa splittrade angående Rojava. Assyrierna och armenierna är mer pro-Rojava men finns pro-Assad även bland dessa grupper då de är rädda för en kurdifiering men samtidigt ser att de fått det bättre under deras federalistiska system. Det finns två assyrisk-syrianska arméer i Syrien, den ena är Suutoro (Syrianska Militärrådet) som är med i SDF, den andra är Sootoro (Gozarto Protection Forces) som är pro-Assad och varit i konflikt med SDF. Araberna och beduinerna är generellt mer skeptiska mot Rojava.


Dessa kulturella skillnader har behövt hanteras och varit en stor bidragande faktor till varför Rojava inte krävt självständighet utan endast att Syrien ska erkänna Rojava som en autonom region, något Damaskus vägrat. Det finns militära och vissa ekonomiska samarbeten mellan Rojava och Damaskus i och med den turkiska invasionen 2019, men det politiska samarbetet ligger på is. 


Jag kom i kontakt med en av de internationella volontärerna vid namn Josep från västeuropa. Jag lyckades ställa några frågor om Rojava, dess revolution och hur han tror att dess betydelse har och kommer att ha på Mellanöstern.


Skulle ni kalla er arvtagare till den Spanska revolutionen (så att säga)?

“Som internationalister i Rojava har alla sin egen känsla i förhållande till tidigare revolutioner och influenser. Mellan spanska och katalanska kamrater är denna känsla mycket närvarande, du kan se ett exempel på bloggen Buen Camino (“bra väg” eller “ha en bra resa”). Den här bloggen tar sitt namn från meddelandet som befolkningen från Barcelona gav till de internationella brigaderna som skulle återvända hem efter revolutionens nederlag. I bloggen delar spanska och katalanska kamrater i Rojava sina erfarenheter.


Inuti Rojava-revolutionen kan vi säga att den spanska revolutionen är en av de tidigare erfarenheterna som påverkade rörelsen på en teoretisk nivå. Det är ett ämne i utbildningar av den kurdiska rörelsen, men det finns ingen djup kunskap om den. Inne i samhället är inte riktigt välkänt.”


Vad vill ni att de europeiska länderna och EU ska göra?

“Sluta främja kapitalismen och sluta förtrycka kvinnor och nationer. Nej, seriöst nu, i förhållande till Rojava, är det bästa de kan göra att erkänna den autonoma förvaltningen av nordöstra Syrien som en politisk aktör och tvinga Turkiet att stoppa ockupationen av Rojava.”


Är ni intresserade av självständighet eller bara autonomi i Syrien?


“Idén om en kurdisk stat släpptes för några år sedan. Projektet i norra och östra Syrien söker efter en lösning för hela Syrien.”


Vad betyder Rojava för Mellanöstern och världen?


“Det är den mest framgångsrika och viktigaste revolutionen som sker i världen.


I Mellanöstern har de flesta stater en flagga, ett språk och en religion, så det finns inget utrymme för mångfald. Rojava öppnar den dörren till andra territorier i Mellanöstern för att genomföra demokratisk konfederalism och idén om demokratisk nation. Även de kvinnor som kämpar i YPJ kan vara ett exempel för andra kvinnor i ME som kämpar för frihet.”


Slutligen, från en europeisk synvinkel, vilken ideologiska gren skulle ni associera er med? Och lite mer specifikt än bara till exempel “anarkism” eller “socialism”


“Det politiska paradigmet för Rojava är den demokratiska konfederalismen. Det kommer från en socialistisk bakgrund men implementerar idéerna om social ekologi och libertarian kommunism av Murray Bookchin och kvinnornas befrielsekamp.”

Josep, 21 juli 2020


En enad Demokratisk Socialism


Behovet av en enad demokratisk vänster är som vi under tidigare fall sett grundläggande för att kunna få fram samhällsförändring. De fall jag som tagits upp har varit revolutionära exempel men finns minst lika många reformistiska exempel, t.ex Tyskland och Italien under mellankrigsperioden.  


Splittringen som började efter Pariskommunens fall 1871 och som skulle krossa både den Första Internationalen och revolutionen i Spanien visar vikten av enighet inom den demokratiskt socialistiska vänstern. Samtidigt som auktoritär socialism alltid ska motarbetas, då den alltid kommer att försöka krossa sin opposition. Oavsett om den är socialistisk, kapitalistisk eller ej. 


Min poäng men denna artikel är att uppmärksamma Rojava och visa att det inte är något nytt vi ser, utan en fortsättning av en kamp som pågått i 150 år, men som denna gång kan lyckas. 


Jag uppmanar ej till revolution i vårt demokratiska väst eller andra områden. Jag konstaterar bara att vi måste igen börja acceptera att det skett, sker och kan ske, och att vi då förstår att revolutioner inte alltid leder till auktoritära stater som Sovjetunionen och Kina, utan kan leda till en faktisk demokratisk socialism. 


Det vi ser i Rojava är en samhällsrevolution som måste stödjas av demokrater, feminister och socialister i väst, inte för att det är en revolution utan för att det är en förändring till det bättre. Rojava är i ett mycket svårt läge med Turkiet till norr och Damaskus som fortfarande ej vill samarbeta politiskt i söder.


Kurderna har svikits av västvärlden i över hundra år sedan första världskrigets slut. De har kämpat för självständighet sedan Osmanska riket föll men har varje gång låtits krossas av diktatorer när de inte längre kan gynna USA eller Europa. Rojava var en allierad till USA i kampen mot ISIS och en av de viktigaste aktörerna för att slå tillbaka ISIS men när behovet av Rojava försvann släppte USA loss Turkiet och lät de invadera sina forna allierade. En invasion som bara lett till mer flyktingar, mer kaos, mer död och att ISIS fick en chans till att komma tillbaka. 


Denna gången kan vi inte svika kurderna i deras kamp för ett bättre Syrien, inte bara för dem utan för hela Syrien och dess minoriteter. EU och Sverige måste sätta press på Damaskus om samarbete med Rojava, vi måste börja hjälpa Rojava i deras försvar mot Turkiet.


Samhällsförändring kan ske, socialism är möjligt, historien har ej nått sitt slut. Det krävs bara en ny förståelse för det som varit, dess fortsättning i dagens värld och hur vi undviker dåtidens misstag och kan genom demokratin förändra samhället. En revolution behöver inte ske med vapen, det räcker med förståelse för att förändring kan ske och att sträva mot den, likt Marx, Paris arbetarklass, Branting, det spanska folket, Mandela och Olof Palme. Revolution är att förändra.


Vi förlorade revolutionen i Paris och i Spanien, låt oss inte förlora igen!


Erik Solfors, Libertas redaktion

Share

One thought on “En Revolution i rörelse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *