Under senare tid har vi betraktat en partipolitikens kapplöpning mot mitten. I dag är denna mitt erövrad av partierna, eller snarare är partierna erövrade av denna mitt. Med denna tveksamma prestation i hamn återstår att ta de bruna elementen i besittning; att följsamt jaga efter den bruna samhällsbild som etablerat sig som sanning. Ett steg på vägen mot denna brunhetens triangulering har varit det senare årets förda migrationspolitik.

Vi lever i en svår tid. Det är otacksamt att regera nu. Det har vi full respekt för. Vi har även full respekt för de regioner och landsting, de kommuner och lokalsamhällen som har gjort sitt yttersta; som har ansträngt sin sociala och ekonomiska infrastruktur genom att välja medmänskligheten. Att övriga EU helt har kapitulerat inför någon sorts panik, och tycks ha lämnat de kärnvärderingar som unionen påstås vila på, ger inte heller Sveriges regering särskilt goda förutsättningar att hantera flyktingströmmen.

Men EU:s brister kan inte fungera som någon förevändning för en förment progressiv regering att backa från internationell solidaritet. Det är inte acceptabelt att människor i den yttersta nöd ska leva på nåder med tillfälliga uppehållstillstånd i ett helt nytt samhälle. Att dessutom knyta det permanenta uppehållstillståndet till försörjning är ren cynism. Det är en sorts perverterad arbetslinje som yttrar sig i det förslaget. Snart knyts väl allas vår rösträtt till arbete också – det vore en logisk följd av de senaste årens utveckling där lönearbetet tillåts företräde framför precis allt annat.

Det anstår heller inte socialdemokratin att medelst strukturellt verkningslös symbolpolitik splittra familjer. Att även möjligheten för flyktingar att återförenas med sina närmaste ska villkoras av  tillträde till den svenska arbetsmarknaden är vulgärt. Dessutom bortser man från de långsiktiga konsekvenserna. Lönerna kommer att pressas ned, då människor i desperation över att få återförenas med sin familj kommer att acceptera vilka villkor som helst. Det står naturligtvis i stark strid mot den svenska modell som regeringen arbetat för att hamra in som sin under våren och sommaren.

Människovärdet behöver inte bara värnas under stillsamma, soliga och sorglösa dagar. Det är när kriser och utmaningar infinner sig som den ideologiska ryggraden behövs som mest. Det är då vi behöver utmana de krafter som vill söndra och härska. Vad är en socialdemokrati värd om den vacklar när det är som svårast?

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

Bilden föreställer Madrids stadshus, fotograferat av skribenten i april 2016.