Taxichauffören Muawya känner de flesta i den palestinska staden Tulkarem och i byarna runtomkring. Han har klistrat texten “So far so good” på sin bil och tillsammans har de två kört runt med följeslagare som jag själv i snart nio år. Muawya lyssnar bara på sorgsna sånger i sin taxi. Det finns en ständig mörkblå stämning över honom, även om han skrattar ofta.

Något som han återkommer till är hans längtan till havet. Schwekie, byn där han bor, ligger bara 14 kilometer från Medelhavet och han brukade åka dit så ofta han kunde för att bada och promenera. Brukade, men sedan 10 år tillbaka finns muren som separerar honom från havet.

Numera behöver han ansöka om tillstånd från israeliska myndigheter för att åka till havet. Det är svårt att få beviljat. Han ber istället sina vänner och kollegor, som är följeslagare, att ta med flaskor med havsvatten och snäckor. Han samlar dessa gåvor i sitt vardagsrum. “Min son spelade ett tv-spel, och frågade mig vad det blåa, vågiga var för något” berättar han. “Jag blev helt paff, sa ‘det är klart att du vet vad det är, det är ju havet!'” Det var då Muawya förstod hur instängda de egentligen var, hur muren skulle påverka hans söner. Efter det försökte han ansöka om tillstånd flera gånger, så att hans söner skulle få bada och plaska i havet. Men det skulle visa sig vara omöjligt. Sönerna får nöja sig med att se det på avstånd, från en av kullarna. Vid klart väder kan man urskilja Tel Avivs skyskrapor och en stor klar yta.

Muawyas snäcksamling

Israeliska myndigheter började bygga muren under andra intifadan. Landet hade då varit drabbat av självmordsbombare och muren motiverades som en nödvändig säkerhetsåtgärd för att förhindra fortsatta attentat. Muren har förklarats vara olaglig enligt internationell rätt eftersom den inte går längs den Gröna linjen, som är den vedertagna gränsen mellan Israel och Palestina. Marken mellan den Gröna linjen och muren kallas för sömzonen. För att komma in där krävs tillstånd och tillstånd ges endast till personer som kan visa att de har en direkt koppling till marken. Enligt Internationella domstolen i Haag riskerar muren att skapa nya permanenta gränser, och en sådan annektering bryter mot internationell humanitär rätt. Det finns även stora luckor i muren och i områden som South Hebron Hills kan vilken palestinier som helst mot en summa på 200 shekel hoppa in i en av alla taxis som går i skytteltrafik nattetid mellan Palestina och Israel.

När jag studerade juridik fastnade jag särskilt för EU-rätten. Jag tror att det var för att den stiftade så många rättigheter och att ordet frihet förekom så ofta. Frihet för personer, rörelsefrihet – det är väldigt vackra ord. Och det betyder verkligen något. Helt plötsligt var passen borta och man kunde ta med sig nästan hur mycket alkohol och cigaretter som helst från sin cityweekend, inte bara en flaska vodka och en limpa per person. När jag reste i USA sa jag att jag var europé och det innefattade liksom allt – mitt polska ursprung, mitt sabbatsår på Irland, mina studier i Paris och min praktik i Bryssel. När gränserna försvann blev avstånden mindre.

I Palestina har alla jämt med sig sina id-kort eftersom man ständigt kan komma att behöva legitimera sig. Glömmer man det hemma förlorar man sina rättigheter och riskerar att bli arresterad. När jag hälsade på i östra Jerusalem och berättade för en flicka att jag bor i Tulkarem frågade hon om det var vackert. Hon hade inte tillstånd att åka dit. I västra Jerusalem frågar den israeliske bartendern mig hur gatorna ser ut i Betlehem, är det fint? Hela sitt liv har han bott en taxiresa på 20 minuter ifrån staden. Men israeler får inte åka in i till område A på Västbanken, det bryter mot israelisk lag. Vid gränsen står en skylt som varnar israeliska medborgare från att åka in på palestinsk mark.

Det här är motsatsen till rörelsefrihet, frihet för personer. Den separation som muren innebär leder i bästa fall till nyfikenhet. I värsta fall resulterar separationen i rädsla för den andra sidan och rädsla omvandlas lätt till hat. Palestinier som inte får resa ut ur Västbanken möter endast israeler som är soldater eller bosättare. De barn som föddes under och efter andra intifadan har inga naturliga mötesplatser med personer från andra sidan muren. Jag vill gärna tro att internet kan vara en bro, men är inte alltför hoppfull. Personer som arbetar med fredsorganisationer på båda sidor blir lätt stigmatiserade i sina egna samhällen.

Muawya berättar att en av hans söner frågade honom om de inte skulle försöka åka till havet igen. Han hade kommit på en idé för hur de skulle lyckas den här gången. “Pappa du kan ju engelska, så om du bara pratar engelska med soldaterna kan du ju passera”. Sonen visste ju att de internationella, de som pratar engelska kan åka till havet när de vill.

Vid en middag frågade borgmästaren i en liten by som delas av muren min tyska kollega hur länge de hade haft en mur. ”Trettio år” svarar hon. ”Trettio år” upprepar han och tittar mot muren. Ingen säger något på ett tag. Efter några minuter bryts tystnaden av ljudet från cirkulerande militärplan.

Julia Eriksson Pogorzelska

Julia befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).