En legend med djup

 

För att kunna bära ikonstatusens elegans krävs en erfarenhet av det här samhällets bottenlösa orättvisa. I varje diva finns ett djup. Vad gäller fenomenet Cher är detta särskilt sant.

 

En viktig komponent i Chers karriär är utanförskapet. Att hon rent juridiskt saknar efternamn hör inte dit; det har hon själv valt att avstå. Däremot är Cher dyslektiker, vilket hon varit öppen med på sociala medier. Kanske motiverar det hennes underbart diviga överutnyttjande av emojis på Twitter.

 

Chers pappa var armenier och hennes mamma cherokee. Att den fenomenala hiten Half-breed hyser en bitter botten av socialpolitisk verklighet kan det inte råda någon tvekan om. Hennes mörka låtar om unga kvinnors dystra klassberättelser och sexuella självskadebeteende – som i Carousel Man, Please Don’t Tell Me och Gypsys, Tramps and Thieves – har ett allvar som saknas i vår samtids avpolitiserade popmusik. De är låtar med oljesvart innehåll, men med trallvänliga melodier. Kontrasten är oerhört poetisk.

 

Chers bästa tid är omöjlig att nåla fast. Det är ett av signumen för ett gott konstnärskap. 1980-talet är kanske ett årtionde av särpräglad kvalitet med Perfection, Walk with me  och  Rudy. Men 1970-talet grundlade legenden Cher, med Dark Lady, Take Me Home och den enormt kvalitativa men bortglömda Silver wings and Golden Rings.

 

Det är oundvikligt att jämföra Cher med den andra stora bögikonen och superstjärnan Madonna. Cher slår dock Madonna vad gäller röstkvalitet, uthållighet, skådespelartalang och politisk analys. Den enda gren Madonna leder i är konstnärligt mod, då Cher lyckligtvis avhållit sig från vulgära samarbeten med diverse rappare och reklammakare. Cher har faktiskt haft ett mycket gott omdöme under hela sin karriär – bortsett från plattan Living proof. Det är ett halvkasst album med en röst som helt i onödan manglats genom olika datorprogram. Men som Judi Denchs karaktär säger i filmen Te med Mussolini – där Cher spelar en storroll – ”alla konstnärer misslyckas”.

 

Chers starka avståndstagande från Trump har varit oerhört uppfriskande i en tid då kändisar oftast förväntas vara apolitiska imbeciller, helt frånkopplade den värld och de omständigheter i vilka de lever och verkar. Visst har en kapitalstark diva råd att säga ifrån – men det är också sådana som har ett särskilt ansvar att göra just det. När röstsvaga gruppers rättigheter hotas måste den starka rösten stiga fram. Att Cher inte förhåller sig passiv till de vidriga politiska reformer som USA:s president driver igenom är extremt hedersamt.

 

Cher är svårfixerad. Å ena sidan plastikopererar hon sig till evig ungdom. Å andra sidan är hon en 72-årig tant som utmanar hela musikbranschens idé om hur en popstjärna borde vara. Hon har aktivt arbetat för homosexuellas rättigheter – långt innan det var populärt. I och med sin fantastiska egenskap att helt obrytt skifta uttryck genom att byta peruk och smink har hon även blivit ett fenomen inom dragrörelsen. Bögar har kunnat spegla sig i Chers låtar om utanförskap, social orättvisa och utsatthet. Hennes politiska engagemang har gjort mer för den sociala rättvisan i USA än vilken clintonit som helst.

 

Denna mångsidiga kvinna är strax aktuell i filmen Mamma Mia 2. Kan hända lovprisade jag Chers omdöme lite hastigt; filmens föregångare var en vedervärdig sörja av allt Hollywoods värsta. Hur Chers insats i uppföljaren blir återstår att se.

 

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *