En kulturpolitik för hela folket


Det råder en bred samsyn inom de flesta stora partierna om hur den svenska kulturpolitiken ska se ut, åtminstone i styrdokument och i teorin. För den som någon gång hamnat i ett sammanhang där kulturpolitik tas på allvar bör också ett år omtalas: 1974. Det var 1974 som man samlade en fram till den punkten fragmenterad kulturpolitik som förts i kommuner, i landsting och även i staten, till ett enhetligt styrdokument, den nästan legendariska kulturpropositionen som lades fram till riksdagens behandling av dåvarande kulturminister Bertil Zachrisson. Det var inte nödvändigtvis några större förändringar från den redan förda kulturpolitiken, men det var just den samlade formen, ett dokument på 484 maskinskrivna sidor, som gav den tyngd. Än idag, med de förändringar som skett under årens lopp, är det mer eller mindre den kulturpolitiken som gäller, även om Alliansen slopande det ökända målet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” i kulturlivet. Andra mål kvarstår. Som att alla människor ska ha tillgängliga kulturupplevelser och möjligheter att utöva kultur, vilket enligt min personliga uppfattning är de viktigaste av kulturpolitiska mål. Dessa står i praktiken sju av riksdagens åtta partier för.

 

Men allt det här är teoretiskt, att diskutera propositioner och mål. Man måste till att börja med fråga sig, på något sätt, varför kulturpolitiken är viktig. Det är det område som är lättast att skära i när ekonomin tryter. Men det finns en anekdot om hur Winston Churchill, mitt under den brinnande blitzen, svarade tjänstemannen som ville skära i kulturbudgeten genom att frågan vilket samhälle det i så fall är vi försvarar. Anekdoten må vara apokryfisk, men illustrerar ändå koncist ett elegant försvar för kulturens, och i förlängningen kulturpolitikens, värde. Man kan resonera om instrumentella vinster med kulturen, hur den hjälper till att skapa ett ekonomiskt värde. En näringsidkare i närheten av Västanå teater, länsteater i Värmland, där undertecknad studerar, ska ha klagat på att de inte spelat som de brukar en sommar, att den förlorat en kvarts miljon i omsättning. Men det är, hur sant det än må vara, ett fruktansvärt tråkigt försvar av kulturen.

 

Det viktigaste syftet för kulturpolitiken måste ju vara att god konst ska produceras. Och sedan Socialdemokraterna blev ett statsbärande parti har vi haft en på många sätt borgerlig kultursyn; det är den goda konsten som ska produceras. Det var länge en tanke att när välståndet ökade, så skulle kulturkonsumtionen öka – man skulle börja gå mer på teater och läsa mer ”kvalitetslitteratur” istället för de billiga pocketböcker som gick att köpa i kioskerna (tänk Harlequin-hyllorna idag, fast med ett utbud för hela familjen). Man skulle helt enkelt uppfostra arbetarklassen. Det hände inte riktigt. Men man hade i vilket fall byggt upp ett system av statliga och i huvudsak regionala institutioner, länsmuseer, länsteatrar och konserthus, vid vilka möjligheten att uppleva kultur fortfarande finns. Även om Riksorkestern och Riksutställningar lagts ner så står Riksteatern stark, med lokala riksteaterföreningar som bokar föreställningar året om i hela Sverige. Och med de många institutionerna så står både den konstnärliga friheten stark och kulturens bildande funktioner upplyfta så länge samma institutioner står kvar. För att inte tala om den smalare radikalitet som tack vare offentligt stöd kan röra sig i de fria grupperna, konstkollektiven och mindre utställningshallar.

 

Men alla vägar leder till 90-talskrisen. Regeringen Persson bestämde sig för att sluta öka anslagen i takt med de ökade utgifterna. Varje år skär alltså institutionerna i personalen för att ha råd att fortsätta med sin verksamhet. Om vi ser något värde i den breda bildningen, och i den konstnärliga friheten, så måste dödläget brytas. Trenden måste vändas. Och det gäller även folkbildningen; den strålande föreläsningsverksamhet som ABF Göteborg ägnat sig åt de senaste åren lades spontant, kändes det som, ner i vintras med precis bristande resurser som orsak.

 

Det är många dimensioner och aspekter som inte fått plats i den här texten, men den visar förhoppningsvis någon grundläggande riktning för en progressiv socialdemokratisk kulturpolitik, i en riktning bort från dogmatiskt marknadstänk och kommersialism. För det är i synen på kulturpolitiken som våra ideologiska värderingar ställs på sin spets. Och i kulturpolitiken hittar vi tydligast riktlinjerna för samhället vi vill ha.

 

David Sindmark Hörnfeldt

Libertas redaktion

 

Bild: Ur Kungliga operans uppsättning av “Trollflöjten”. Foto: Kungliga operan

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *