Socialdemokraterna gick till partikongress i motvind. Opinionssiffrorna är på samma rekordlåga nivåer som under krisen 2011. Fascismen har blivit ett verkligt tredje alternativ i Sverige, med högt stöd för SD. Tilltron till politiken är låg.

 

I dessa tider av desperation och kris borde partikongressen ha tagit radikala beslut. Om sex timmars arbetsdag, ekonomisk demokrati, slopande av överskottsmålet. Men kongressen lämnade en hel del att önska. Man inledde med ett tal av Stefan Löfven som med kraft i orden talade om innovation, tillväxt och konkurrenskraft. Jämlikhet är inte bara en fråga om principer. Det är också bra för tillväxten. Det var nästan sorgligt att se ett så ideologiskt urvattnat tal av statsministern. “Vi har ett momentum, med den nya debatten om jämlikhet, och det kommer vi dra nytta av”, sa statsministern efter att hans kollega från Norge talat till kongressen. Problemet är bara att det inte märks. När resten av Europa präglas av en ny ekonomisk diskussion, så står det i princip stilla här hemma.

 

Kongressen kommer bli ihågkommen för tre saker; individuell föräldraförsäkring, slopande av allmän visstidsanställning och att HBT-socialdemokraterna blivit officiell sidoorganisation.

 

Tack vare stora ansträngningar från S-studenter, S-kvinnor och många fler så ställer sig partiet äntligen bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Men det blev ingen tidsplan som S-studenter föreslog. Till medierna vägrade Löfven uppge när förslaget kan tänkas bli verklighet. Det lär dröja länge innan vi har en jämställd föräldraförsäkring.

 

Den verkliga kraftinjektionen stod Karl-Petter Thorwaldsson från LO för. Han eldade upp ombuden med ett starkt tal, och citerade även Löfven, om att politiken kan förändra. Att ojämlikhet inte är en naturlag. På det sättet slog han an till existentialismen i arbetarrörelsen.

 

Den existentiella strömningen syns tydligt i Arbetets söner av Henrik Menander:

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik

Här är det solklart: ojämlikheten är inte en naturlag, utan är skapat av människan själv. Därför är det också människan som kan krossa klassklyftorna.

En modernare arbetarsång som visar på samma tro på mänskligheten är Alla tillsammans av Thorstein Bergman.

Framtiden kan verka hopplös, men
det är människan som skapar den

Existentialismen är något helt annat än den determinism som varit i samhället under lång tid. Att vi inte kan göra något åt kriserna. Att arbetslösheten aldrig kommer understiga 6%.

 

Vi kan naturligtvis påverka allt detta, eftersom alla samhällen är byggda av människan. Men då ska vi inte tro att 90-dagarsgarantin eller förenklade byggregler kommer lösa problemen.

Radikala problem kräver radikala svar.

 

Magdalena Andersson höll ett personligt tal om den rasism och ojämlikhet hon såg i USA som student. Hon varnade också för det fascistiska giftet som sprider sig i vårt land. Samtidigt som hon i nästa andetag upprepar mantrat “krona för krona”. Verkligt offensiva investeringar från finansministerns portfölj lär utebli, så länge vi håller fast vid en ekonomisk politik som bevisligen inte löst arbetslösheten hittills. Fortfarande handlar det om att kakan måste växa, utan att konkret berätta om hur vi delar på den. Förmögenhetsskatten lär till exempel inte införas igen.

 

Samtidigt kommer Katalys med en rapport som starkt kritiserar de senaste decenniernas sparpolitik. Rapportförfattarna redovisar för det kardinalfel som alla partier drabbats av sedan 90-talet.

 

Kongressen nämnde heller ingenting om de stora vinster som kapitalet gör varje år – 600 miljarder. Det är sjukt att Sverige aldrig varit rikare än nu, samtidigt som vi frågat oss om vi har råd med välfärd. Visst lyfte några delegationer frågan om arbetstidsförkortning, men föga överraskande blev det inget resultat denna gången heller. Partiet är helt enkelt inte redo för en verklig omfördelning av resurser.

 

När kongressens tema är “Framtidens jobb” så skulle det naturligtvis passa in att prata om att hälften av jobben kommer försvinna inom tiotals år. Men den diskussionen saknades. Partiet fortsätter sitta still i båten i tron om att denna massiva förändring av produktionssättet, automatiseringen, inte kommer drabba oss. Det är ironiskt att vi aldrig haft så goda chanser att införa socialism som nu, med automatiseringen, samtidigt som våra partier aldrig tidigare varit så måna om att behålla kapitalismen.

 

Det finns en hoppfullhet i socialdemokratin, en hoppfullhet som definitivt manifesterades i partikongressen. Det är bra. Men nu behöver vi täppa igen glappet mellan våra vackra ord om solidaritet, och våra reformer, som inte räcker hela vägen.

 

Simon Andersson
LIbertas